abort mot sin vilja - depression

Min situation är inte riktigt som din men jag har varit med om att känna sorg efter en abort.
Alltså, det är lite grand som att förlora en närstående och den direkta sorgen efteråt är väldigt stark för att sedan avta.

Jag tror att man trots allt upplever liknande känslor som vid en vanlig förlossning och alltså får moderskänslor för barnet, att det är rent biologiskt och ingenting man egentligen kan kontrollera vilket gör det svårare.
Nu är min situation annorlunda, jag var inte ens myndig och ville inte ens har barn men efter aborten fick jag konstiga känslor så fort jag hörde ett spädbarn gråta eller när jag såg folk med barnvagn, och detta trots att jag inte ens ville bli förälder så för min del var det nog rent instinktivt.

Jag tror att det är svårare för dig eftersom det verkar som om du blev backad i ett hörn och var tvungen att göra ett egentligen omöjligt val. Din man ville absolut inte behålla barnet och det blev för mycket för honom så du tog ett beslut som upplevdes vara det minst hemska av de två. men fortfarande ett beslut du inte ville ta.

Det blir bättre med tiden när man lär sig att acceptera det val man gjort och man kanske inser att det nog var det bästa beslutet trots allt.
För min egen del kommer jag alltid att undra hur det hade varit, och ibland kommer jag på mig själv att tänka på att barnet skulle vara så och så gammalt nu, gå i skolan etc.

Jag har idag inga barn och har ingen önskan om det heller då det inte är någonting som min psykiska hälsa tillåter. Jag ångrar inte beslutet jag tog, däremot önskar jag fortfarande att jag inte över huvud taget hade blivit gravid, men samtidigt inser jag att jag gjorde det bästa av situationen då den uppstod och att det inte gör mig något gott att fundera för mycket över det.

Som sagt, sorgen kommer att avta. Däremot tror jag att det kan vara viktigt för dig att prata med din man om der och få känna att han stödjer dig igenom den här krisen. Det är viktigt att de människor vi har runtom oss är förstående.
Se bara till att du inte pratar med honom på ett sätt som verkar anklagande utan var tydlig med att det enbart handlar om dina känslor.

Kanske kan du skriva ned dina känslor på ett papper, alltså skriva exakt vad du känner, samt hur du önskar att det vore istället så att du har det nedskrivet och kan titta på det och försöka bearbeta det hela därifrån. Ibland kan sådana saker faktiskt hjälpa.

Försök också väga in för- och nackdelar med beslutet du tog.

Personligen tror jag att det är bättre att ni inte får ett andra barn så nära inpå det första. både för er egen skull och för er dotter, men i slutändan är det bara du själv som vet vad som är bäst för dig.

Lycka till.

För mig hjälpte det att tänka på att när man är gravid så lossnar det celler från fostret och far ut i moderns blod och "bosätter sig" i hennes kropp, så barnet kommer alltid att vara en del av dig. Man känner sig mindre tom. Tar du hand om dig själv tar du även hand om barnet som aborterades. Sedan så när man blir gravid igen kan även det fostret påverkas av tidigare graviditeter och då blir det barn du inte fick en del av det barn som du får i framtiden.

Allt det är biologi. Men sedan kan man även tänka som min sambo (som inte är religiös) att den själ som detta barn skulle haft kommer hamna i det barn som du får i framtiden då barnet inte hann födas, det är alltså i princip "samma barn", bara att det föds vid annan tidpunkt.