Jag har börjat bli svartsjuk...

Jag trodde aldrig att jag skulle känna såhär men jag har börjat bli avundsjuk på att min son jämt vill vara hos pappan .

För att börja historien från början så kom min son till världen via akut kejsarsnitt så pappan fick redan där det " första mötet " eftersom jag fick köras till uppvaket och vara där cirka 1,5 timme innan jag fick träffa min bebis . Om det nu kan ha med saken att göra .?

Jag var hemma med min son i 1,5 år och han har redan från början haft ett stort närhetsbehov. Han sov på mig dag som natt de första 2 månaderna och har alltid velat vara nära. Under tiden som jag var hemma med honom så gick det bra med oss båda , han var nästan lite mer mammig än pappig då .

Men direkt efter bara några dagar när jag börjat jobba och pappan var hemma för pappaledighet ( i 3 månader) så duger bara pappa i det mesta , jag får tex absolut inte natta honom längre , nu när vi har skolat in på dagis så går han bara till pappa när han blir ledsen . När han är sjuk så ligger han hellre hos pappa än hos mig , och är inte pappa hemma så säger han pappa pappa hela tiden .

Jag har alltid varit den som är duktigast på att leka med honom , jag är den som går ut med honom på lekplatser , cykelturer som han älskar , träffa andra barn med honom , leker med honom på rummet och då har vi jätte kul . Plus att jag är den som fixar och donar med mat , kläder och allt för att min lille kille ska ha det bra!

Jag är samtidigt jätte glad att han är glad för pappa och att dom har knutit an såpass bra .

Jag bara saknar det här med att också någon gång få vara hans favorit , att också någon gång få lägga mig med honom utan att han ska vara jätte ledsen för att inte pappa är där .

Jag vågar knappt säga ifrån till honom ( nu mitt i trotsandet ) för jag är rädd att han då ska ty sig ännu mer till pappa och " lämna" mig ännu mer .

Är det här normalt ? Eller har jag gjort något fel ?

Är det någon som känner igen sig i mig och hur jag känner ? Är det okej att känna så?