Han vill inte ha mer barn pga krävande barn från tidigare förhållande

Fast vart har det eskalerat såpass att du läser in att jag ska tvinga/praka på honom ett barn till?

När vi träffades så sa han att han ville ha flera barn och att "vi löser det" när den dagen kommer. Nu tvekar han och jag förstår honom såklart! Men jag hoppas ju att situationen blir bättre och han kan ändra sig. Att vi landar i vårat förhållande med hans barn och att ett till barn skulle kännas roligt för både han o jag.

Förstår fortfarande inte vart du läst in att jag vill tvinga min sambo till något? Eller att jag inte inser allvaret i att man måste vilja ha barn? Du måste ta och lugna ner dig lite tror jag.. varför gör detta dig så upprörd? Du läser ju in saker jag aldrig skrivit eller påstått

Folk ändrar sig. Han kanske kände att det kunde gå då men nu funkar det inte. Jag läser mellan raderna att du vill praka på honom när du frågar hur du övertala honom om ett barn. Det är samma sak.

Du har fortfarande för tredje gången ute svarat mig. Tycker du att du gör rätt att övertala någon till nått denne inte vill? I detta fall något så stort som barn.

Jag behöver inte lugna mig, jag är sansad. Men du lyssnar inte. Du har fått förslag och dom flesta säger som jag gör. Men du vill inte förstå med tanke på alla mothugg du gör. Varför tar du inte in något som någon säger? Vi försöker hjälpa dig, varför startar du en tråd om du ändå har bestämt dig? Du vill inte ha förslag hur ni ska göra, du vill ha tips på hur man övertalar honom. Väldigt fult.

Eftersom du tror att ditt barn skulle bli lätt och förstå att allt inte handlar om det. Barn med diagnoser väljer inte att vara jobbiga om du nu tror det.

Barn med diagnoser är inte ouppfostrade och deras föräldrar är inte slappa.

Så tror du din man skulle klara ytterligare ett barn med svårigheter?

Din man tänker helt rätt, man måste ta hand om de barn man har först och han känner tydligen att han inte klarar fler barn.

Fast vart frågar jag hur jag ska övertala honom? 

Detta är ett diskussionsforum och jag skrev mest för jag blev lite chockad. Jag läser allt ni skriver och tar det till mig. Jag har faktiskt funderat på att just inte skaffa barn pga min kille är det viktigaste för mig.

Nej man ska inte övertala någon om nått men det är inte det jag gör. Jag hoppas på att han kan ändra sig av egen vilja när vi landat mer i relationen med hans barn.

Det är väl det jag menade med tråden att tiden kanske gör att han senare vill ha ett barn med mig.

Jag lyssnar visst och tar allt till mig, som jag skrev innan har jag börjat fundera på att inte skaffa barn. 

du skriver själv, folk ändrar sig

#15 Skriver du att du nog vill övertyga honom. Bara för en fråga inte ställs rakt ut bokstavligen går det att läsa vad du vill ha svar på.

Dock finns det inte så mycket att diskutera. Vara kvar och kanske få barn, eller lämna och skaffa ny partner som verkligen vill. Eller vara helt ensam och skaffa barn, det funkar också.

Tror du innerst inne visste att det är dessa alternativen som är möjliga. Men du ville höra om det varit någon i samma sits och lyckades få sin barnvilja genom. Annars skulle du inte skapa tråden. Din frågeställning skulle då låta mer som "lämna och skaffa ny eller vara kvar med risk att bli barnlös?".

Vi vet inte mer än dig om han kommer ändra sig eller inte. Inte direkt någon fråga du kommer få svar på här iaf. Så helt ärligt förstår jag inte vad du vill med denna tråd. Kan däremot köpa att man skapar dessa trådar för att få ventilera sig i svåra situationer som man inte själv kan påverka.

Jag skriver att jag är övertygad om att vi skulle klara ett barn ihop. Inte att jag vill övertyga honom. Om jag inte själv var övertygad borde jag inte fundera på barn alls. I detta fall är det han som tvekar/inte vill och då blir det inget såklart.

Nej men om du inte vill diskutera/bolla tankar eller ge mig råd, varför skriver du alls? Jag vill diskutera min situation och så ville jag höra hur andra har det och har haft det. Som du själv skrev, folk kan ändras..

Nej men har jag ställt en fråga då? Tyckte det var uppenbart att jag ville ventilera mig och vissa här har ju förstått det.

Du skriver i din tråsstart "Hur gör man då?". Jag uppfattar inte av din TS att du vill ventilera dig. Då skriver man de.

Och igen, vad vill du diskutera? Jag läser gång på gång att du är övertygad att det kommer gå. De är inte att diskutera, du har tagit ett beslut.

De som jag reagerar på att du är så övertygad att erat gemensamma barn kommer vara lätt att ta hand om. Hur kan du ge såna garatier? Sedan att du är övertygad att ni kommer klara de. Du skriver vi, inte att du skulle kunna göra de själv. Du skriver för honom fast han säger annat.

Sedan ville jag hjälpa dig med min historia och kvinnan som blev lämnad och gav upp barn för denne man. De var de jag ville tillföra, var de svårt att förstå varför jag då skrev?

Jag skrev också för jag reagerade på ditt sätt du uttryckte dig. Du kan inte neka att majoriteten skriver de som jag också skriver. De är inte så många val direkt. Folk ändrar sig, men de måste komma från den andra presonen själv. Han vet vad du vill, nu får du bara vänta tills hans känner att det funkar. Blev fel om man tjatar. Men då kanske det redan är försent.

Du har taggarna ut hela tiden. Är du så blind att du inte kan se att vi hjälper dig även om det är hårda ord. Jag hoppar inte på dig men man märker i undertonen av dina inlägg vad du egentligen vill.

Så här har jag haft det:
Vi hade varit tillsammans länge. Hon ville ha barn. Jag sa nej, för det ville jag inte. Då lämnar jag dig sa hon. Men det gjorde hon inte. Hon var kvar. Sedan sa hon igen att hon ville ha barn, annars skulle hon lämna mig. Så där höll det på tills jag gav med mig och skaffade ett barn fast jag inte alls ville. Det höll ett par år sedan sprack det, stämningen blev hemsk.
Det blir inte bättre och folk ändrar sig inte mer än tillfälligt och då för att göra någon annan nöjd.

tack för ditt svar, känner att det inte ger så mycket mer nu :)

Hej!

Det låter som ett svårt dilemma. Om han är så slut nu när han har sina barn så kan man verkligen förstå att han inte mäktar med ett spädbarn också. Samtidigt som han inte vill missunna dig egna barn. Ert barn skulle inte heller bli hans biologiska om jag förstår rätt och det kan ju också påverka hur han känner inför det, även om man såklart älskar barnet lika mycket ändå när det väl finns. Om hans barn varit lite äldre så hade jag tyckt att ni skulle vänta lite. Men nu har de många år kvar hemma och hela tonåren. Om ni skaffar barn så gissar jag att du skulle få dra det tyngsta lasset där för han skulle inte orka. Är du beredd på det och har ni pratat om det? Om han absolut inte vill ha fler barn men du absolut vill så tycker jag att ni ska göra slut. Annars är det ett val du måste göra - avstå och stanna eller gå. Tvinga går ju inte. Du har kanske 10 år på dig att få barn så möjligheten finns länge till men ta reda på om han kan tänka sig skaffa barn längre fram, han blir ju också äldre och vill kanske inte börja om med småbarn när hans söner blivit stora.

Eftersom han i mina ögon rätt tydligt markerar att han knappt pallar som det är nu. Att gråta när barnen åker till andra föräldern känns ju som att tydligt tecken på det.