I vilka sitiuationer får man inte säga till andras barn?

Det här är en buss som den tiden alltid blir proppfull så det är ståplats första hållplatserna tills alla skolungdomar går av. De som ska åka långt får stå eftersom de står fint i kö medan de unga tränger sig fram och får sitta sina två hållplatser...

Idag på samma resa hem men på pendeln var det en man som ställde sig upp, lutade sig fram och lugnt informerade det rätt högljudda tonårsgänget (killar) att de inte var ensamma i vagnen. Blev klart tystare.

Det är skillnad på att säga åt ett barn och att skälla på barnet. I tråden du hänvisar till så skällde mamman på barnet. Nu gjorde hon det av rädsla, och då får det väl kanske vara okej eftersom hon gjorde det i affekt, men jag hade inte accepterat att någon skällde på mitt barn i någon annan situation. Däremot hade jag tyckt att det var helt okej, och till och med önskvärt, att andra vuxna sade till mitt barn om han gör fel.

Klart man ska säga till!

Inte skälla. Markera att ett beteende inte är ok. Ungdomar utan förälder som testar att åka tunnelbana själva (speciellt i grupp) försöker testa gränser. Vad funkar det för regler här? Vilka sociala koder går hem?

De är både mogna och omogna. De har inget konsikvenstänk. De är stora barn som lär och testar.

Det värsta jag vet är vuxna som inte säger till och sitter och suckar högt instället.

Tonåringar och däromkring behöver inte ogillande blickar och suckar. Ibland förstår de inte ens att de gjort fel.

Man kan väl säga till i samma situationer som man skulle säga till en vuxen egentligen. När barnet gör nåt som påverkar andra negativt eller är en fara för sig sig själv. Har barnet redan blivit tillsagd av en förälder behövs det ju dock inte.

När man inte bör säga till (bortsett från farofyllda situationer) är ju om man inte har förmåga att bete sig lugnt och hövligt. Då är det ofta bättre att vara tyst och överlåta tillsägandet till nån annan.

Om det var en längre resa skulle jagvkunna be personerna som pratade högt (oavsett ålder) på ett vänligt sätt att prata lite tystare. Men då "be" snarare än "säga till".

Sen ser jag samtidigt till att gardera mig för såna situationer genom att ha med mig hörlurar/hörselskydd.

I veckan var jag i simhallen med sonen. Medsn han dushar hänger ligger hans handduk på hyllorna bredvid duschen, inte så många andra handdukar där just då. Plötsligt går en främmande pojke (6-9 år kanske) fram och torkar ansiktet på sonens handduk. Jag blev helt paff och hävde ur mig "vad gör du, man torkar väl sig inte på någon annans handduk!?". Pojken inser väl först då att hans handduk hängde i andra ändrn av rummet och skämdes nog järnet. Oklart vilken reaktion jag hade fått om föräldern hört mig...
problemet här är väl att jag får sånt adrenalinpåslag när saker händer och en stress över att säga till en okänd att jag kan låta lite arg även om jag inte höjt rösten det minsta.

Ja, reagerar man så att man låter/blir oproportionerligt arg (på grund av osäkerhet eller annat) så kanske man ska vara försiktig med att säga till andra och bara göra det när det är nödvändigt.

Alltså jag var inte arg men jag sa ju till med en rätt ifrågasättande röst. Men jag vet inte, lyxkas andra säga till med världens mjukaste och lugnaste röst när det är något plötsligt som händer? Typ tioåringen cyklar på tvååring?

Tycker inte att du gjorde fel ts.

Jag tycker att de flesta borde säga till oftare! Säga till både barn och vuxna. Man ska inte vara elak, inte otrevlig utan visa att man ser saker som sker som inte är bra. Alltifrån folk som tränger sig, barn som säger otrevliga saker till varandra, barn som knuffas etc etc. Men samtidigt så ska man alltid vara respektfull.