Förälder med psykisk ohälsa och missbruk vill få tillbaka boendet

Hej ts. Först vill jag säga att du verkar vara en mycket bra och engagerad förälder som sätter din dotters mående i första rum och på så sätt uppväger den andre förälderns tillkortakommanden. Och så vill jag också säga att utgången av en boendetvist inte alls behöver bli till mammans fördel. En 14 åring har visserligen en viss talan när det gäller vem hon vill bo hos men det handlar om två likvärdigt fungerande föräldrar. Din exfrus problem ligger mycket nära i tiden vilket i sig betyder en relativt hög risk att det kan upprepas inom närmaste framtiden vilket man definitivt tar i beaktande. En fjortonåring vare sig kan eller ska göra en sådan bedömning själv vilket man också beaktar. Jag skulle tro att din möjlighet att vinna boendet är relativt hög så ta fighten för din dotters skull så att hon får möjlighet att fortsätta sin tonår så tryggt och lugnt som möjligt. Kanske hon är för ung att förstå det nu då konsekvenstänket inte är fullt utvecklat ännu men senare så kommer hon förstå.

Låt det gå till rätten och se vad utgången blir där. Därefter kan du tänka i vidare banor om att flytta.

(Och det är det jag menar med att jag tycker att de får träffas en hel del, det är ju i princip tre dagar mot 4,5 hos mig)

Du får vara hur tveksam du vill, jag är inte här för att dividera om det, jag vill ha input kring den här eventuella rättsliga processen. Det har varit en jäkla massa turer hit och dit under åren, samtal och orosanmälningar (som jag fått ta del av som vårdnadshavare samt fått kontaktuppgifter till den sköterska som anmält. Anmälaren kan göra sig tillgänglig för barnets vårdnadshavare om anmälan ej är anonym, jag jobbar själv inom vården och har varit på den sidan också.) Jag har också en bra relation med dotterns morfar och mormor och vi delar den information vi behöver för att kunna bedöma min dotters bästa. Orosanmälningarna har inte lett till något eftersom de gjorts när dottern varit boende hos mig. De har alltså gjorts när mamman lagts in akut. Dottern trivs med oss och boendet säger hon, och jag tror det. men hon saknar framförallt kompisarna. Hon har nya vänner här men det är inte samma sak, vilket ju är förståeligt. Hon har stort trygghetsbehov, vilket ju också är lätt att fatta. Inga halvsyskon finns och dottern har känt min sambo sen hon själv var dagisbarn och de är nära och har en fin relation. Jag är som sagt rädd att dotterns oro för mamman också spelar in i att hon vill bo där, men det är ju en tolkning från min sida. Hon är ju också tonåring som såklart vill bo nära sina gamla vänner. 

--

Jag tog bort mitt tidigare svar ovan, till Anonym (Hmmm) eftersom det kändes helt bisarrt att jag ska försvara mig mot anklagelser från en vilt främmande utomstående. Skälet till att jag skriver här är för att få kontakt med folk som kanske varit med om något liknande eller är lite kunniga inom såna frågor och kan ge råd och perspektiv - inte för att mitt och dotterns liv ska fungera som någon dokusåpa för främlingar på internet. Folk som tycker till hit och dit kan jag hitta nere på torget om jag ville det, jag eftersöker information/kunnighet om familjerättsfall och mer underbyggda åsikter.

(och det är förstås också jättefint att få stöd av er som uttryckt det - stort tack! tack också ni som givit olika tänkbara prognoser för den här processen, även om de inte är till min fördel. Det är precis det jag behöver - information)

Men sen tänkte jag att vissa kanske avskräcks från att svara i tråden om de tror att jag är någon sorts "troll" som sitter här och hittar på, så jag skriver mitt svar igen.

--

Med andra ord bor tlaen växelvis mellan er. Det

Är helt naturligt att avsluta växelvis boende i hennes ålder. Är du själv sugen på att ha henne boende med dig 365 dagar per år? Är du medveten om hur besvärligt det blir om det är emot hennes vilja och hur galet det lär se ut i rätten att du anser att mamman är bra nog att bo med växelvis, varje helg, men fast i ett missbruk (enligt dig), resterande tid?

Ditt stora problem är att du saknar fakta. All din oro baseras på hörsägen. Socialtjänsten har inte funnit skäl för åtgärder. Du får nog svälja vad du tycker och fokusera på fakta om du tar striden i domstol. det är inte för att ifrågasätta dig utan för att hjälpa dig att se fakta som jag har frågat och svarat utifrån min egen erfarenhet.

Det är inte alls något konstigt om TS fått info från soc,det gäller ju hans eget barn. Min sambo var med om en utredning ganska nyligen då barnens mamma blev orosanmäld av skolan. Eftersom barnen har två boenden blev ju båda med i utredningen. Min sambo fick kopia på alla anteckningar från alla samtalen, även de med exet, och hon fick detsamma. Det var ingen diskussion utan det får man när det gäller ens egna barn. Det är ju barnens situation som utreds, inte en enskild förälder. 

Visst lyssnar man på en 14-åring men det är inte på något vis så att en 14-åring får bestämma. Är man inte myndig får man inte bestämma enligt lagen. 

I detta fall TS, låter det som om du har mycket som talar till din fördel. Jag tycker du ska berätta lite för dottern, mer än hon vet, utan att skuldbelägga mamman, men förklara hur besvärligt det är och att det är svårt vara förälder när man mår som mamman gör. Kanske skulle du också be dottern läsa på lite om medberoende. Kuling.nu är en sida för ungdomar med sjuka föräldrar. Du kanske kan titta där om det är något som du tror hon ska läsa. 

Har inte läst precis alla inlägg men skaffa dig juridisk ombud, du också. 

Om inte din dotter vet vidden av hennes mammas missbruk och ohälsa (som ju är grunden till dina beslut) så är det kanske dags att berätta det. Hon är 14 år och behöver nog förstå hur du resonerar för att inte känna att besluten är godtyckliga och orättvisa.