• Anonym (Förtvivlad)

    Partner till sexmissbrukare med intimitetsstörningar

    Min sambo tillika pappa till min son är sexberoende/sexmissbrukare. Sedan ett drygt år går han i behandling och jobbar för att tillfriskna. Även jag jobbar med mitt medberoende.

    Han har under vår tid tillsammans träffat och haft sex med flera stycken, både kvinnor och män. Enligt egen utsago har de fysiska utagerandena upphört sedan ett antal månader. Dock har han i viss mån fortsatt att sexchatta (planerar träff, utbyte av bilder, etc.) och han runkar till porr i princip dagligen.

    I och med arbetet han och vi tillsammans gjort börjar nu hans djupt rotade intimitetsstörningar uppenbara sig för honom. Detta har bland annat resulterat i en så kallad intimitetsanorexi där han omöjligt kan eller vill vara mig nära ? vare fysiskt eller känslomässigt. Han uttrycker att han inte vet vad det innebär att älska och kan inte relatera till känslan av kärlek mellan partners (bortom förälskelsens rus; han är ironiskt nog 'kärleks- och relationsberoende ? alltid på jakt efter nästa förälskelse).

    Jag känner mig förtvivlad bortom ord. Inför hans sexuella (ut)ageranden känner jag avsmak, äckel och ilska. Hans totala ovilja att ta i mig, uttrycka någon som helst ömhet eller ens tala till mig utan att låta kort och arg gör att jag känner mig ful, dum, otillräcklig, äcklig, avvisad, oälskad och bara FEL.

    Den här resan är rena helvetesupplevelsen och jag kan ärligt säga att jag önskar ingen människa på jorden att behöva genomlida kampen mot (med)beroende. Vissa dagar känner jag för att avsluta mitt liv för att slippa lidandet, men skulle givetvis aldrig någonsin överge mitt barn.

    Någon med liknand erfarenhet? Antingen i form av missbrukare eller med erkände partner?

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2016-11-04 11:29
    *eller med missbrukande partner, ska det stå.

  • Svar på tråden Partner till sexmissbrukare med intimitetsstörningar
  • Påven Johanna II

    Avsluta ditt liv? I stället för att avsluta förhållandet? Wow.

  • Anonym (Förtvivlad)

    Jag hör dig, det låter onekligen som en underlig tankegång. Det hela känns bara så oerhört svårt, hur jag än gör, damned if I do, damned if I don't... Vi har barn tillsammans, och visst, det bästa för sonen är givetvis att växa upp med friska, lyckliga föräldrar, även om det innebär att de (vi) är separerade.

    Men stundtals, i terapi eller när vi har en bra period, så återvänder hoppet och snarare än något annat tänker jag att, klarar vi av att ha ihjäl våra respektive demoner och jobba med att bryta mönster; eliminera det destruktiva och kultivera det konstruktiva, så har vi en oerhört stärkt relation bestående av två vakna individer som förmått lämna barndomens sår bakom sig.

  • Anonym (L8)

    Fattar att han är sjuk men hur står du ut med allt! Det ligger inget som helst krav på dig att stanna hos någon som har varit otrogen flera ggr och får dig att känna dig så här. Hur jävla sjuk han än spelar mindre roll, då du med har känslor som behöver ses om. Tycker att du gjort tillräckligt för honom.

  • Påven Johanna II
    Anonym (Förtvivlad) skrev 2016-11-04 12:09:02 följande:

    Jag hör dig, det låter onekligen som en underlig tankegång. Det hela känns bara så oerhört svårt, hur jag än gör, damned if I do, damned if I don't... Vi har barn tillsammans, och visst, det bästa för sonen är givetvis att växa upp med friska, lyckliga föräldrar, även om det innebär att de (vi) är separerade.

    Men stundtals, i terapi eller när vi har en bra period, så återvänder hoppet och snarare än något annat tänker jag att, klarar vi av att ha ihjäl våra respektive demoner och jobba med att bryta mönster; eliminera det destruktiva och kultivera det konstruktiva, så har vi en oerhört stärkt relation bestående av två vakna individer som förmått lämna barndomens sår bakom sig.


    Ja, så kan det kanske bli även om det låter högst osannolikt, men vad är det värt då?

    Jag tror dessutom att om ni skulle komma dit du skriver om i sista stycket så skulle ni, tvärtemot vad du tror, inte längre vara intresserade av att leva tillsammans. Ni delar destruktivitet och skit tillsammans, och det är förmodligen drivkraften i ert förhållande. Så ser det väldigt ofta ut i förhållanden som det du beskriver. Det finns inget kvar när destruktiviteten försvunnit. Nu gör den ju sällan det och adrenalinknarkare som slösar bort sitt liv på att sparka på sig själv eller sin partner i ett förhållande som borde avslutas brukar klamra sig fast vid eländet in i det längsta, så risken är väl att det fortgår trots terapi och nya begrepp som "intimitetsanorexi".

    Själv skulle jag bemöta hans intimitetsanorexi med en rejäl relationsamputation och låta honom hantera sina "demoner" på egen hand eller i sällskap av andras könsdelar hädanefter.

    Ett förhållande som får dig att tycka att självmord verkar vara ett hyfsat alternativ är naturligtvis inget att lägga vare sig tid, kraft, pengar eller känslor på.


  • klyban
    Anonym (Förtvivlad) skrev 2016-11-04 11:21:13 följande:
    Min sambo tillika pappa till min son är sexberoende/sexmissbrukare. Sedan ett drygt år går han i behandling och jobbar för att tillfriskna. Även jag jobbar med mitt medberoende.

    Han har under vår tid tillsammans träffat och haft sex med flera stycken, både kvinnor och män. Enligt egen utsago har de fysiska utagerandena upphört sedan ett antal månader. Dock har han i viss mån fortsatt att sexchatta (planerar träff, utbyte av bilder, etc.) och han runkar till porr i princip dagligen.

    I och med arbetet han och vi tillsammans gjort börjar nu hans djupt rotade intimitetsstörningar uppenbara sig för honom. Detta har bland annat resulterat i en så kallad intimitetsanorexi där han omöjligt kan eller vill vara mig nära vare fysiskt eller känslomässigt. Han uttrycker att han inte vet vad det innebär att älska och kan inte relatera till känslan av kärlek mellan partners (bortom förälskelsens rus; han är ironiskt nog 'kärleks- och relationsberoende alltid på jakt efter nästa förälskelse).

    Jag känner mig förtvivlad bortom ord. Inför hans sexuella (ut)ageranden känner jag avsmak, äckel och ilska. Hans totala ovilja att ta i mig, uttrycka någon som helst ömhet eller ens tala till mig utan att låta kort och arg gör att jag känner mig ful, dum, otillräcklig, äcklig, avvisad, oälskad och bara FEL.

    Den här resan är rena helvetesupplevelsen och jag kan ärligt säga att jag önskar ingen människa på jorden att behöva genomlida kampen mot (med)beroende. Vissa dagar känner jag för att avsluta mitt liv för att slippa lidandet, men skulle givetvis aldrig någonsin överge mitt barn.

    Någon med liknand erfarenhet? Antingen i form av missbrukare eller med erkände partner?

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2016-11-04 11:29
    *eller med missbrukande partner, ska det stå.

    Vore det inte en bättre tanke och avsluta förhållandet, på så vis lever du och har ditt barn kvar.
    Det finns alltid en gräns till hur mycket man kan hjälpa sin partner, och som det låter på dig så har du nått vägens ände.

    Det du ska göra, är sluta handla instinktivt och börja tänka på hur du vill ha ditt liv.

  • Grobladet

    Vad jobbigt det låter. Andra borde ha mer förståelse över att det är svårt att lämna en relation bara sådär. särskillt när man själv fått sitt självförtroende helt nerbrutet sin självkänsla och sin självbild förvriden och nertrampad i smutsen.


    Det är på ett sätt skuldbeläggande att säga Varför lämnar du inet bara! Som att det skulle var alätt som en plätt.


    Det är nog först när man själv eller någon väldigt nära hamnar i en sådan här situation relation som man förstår hur svårt det är. Det är inet bara att gå även om man skulle vilja. Man behöver hjälp och stöd. och den som är beroende har också en själ och ett hjärta är en individ med en sjukdom. så man känner så klart empati för sin partner med.


    Hur har det gått sedasn du skrev? Är intresserad av att få veta mer. Har en vän som är sexberoende och lider jätte mycket av det.


     


    Önskar dig allt fint och bra i livet som man kan önska!

  • Anonym (Ah)
    Grobladet skrev 2017-07-19 13:51:05 följande:

    Vad jobbigt det låter. Andra borde ha mer förståelse över att det är svårt att lämna en relation bara sådär. särskillt när man själv fått sitt självförtroende helt nerbrutet sin självkänsla och sin självbild förvriden och nertrampad i smutsen.


    Det är på ett sätt skuldbeläggande att säga Varför lämnar du inet bara! Som att det skulle var alätt som en plätt.


    Det är nog först när man själv eller någon väldigt nära hamnar i en sådan här situation relation som man förstår hur svårt det är. Det är inet bara att gå även om man skulle vilja. Man behöver hjälp och stöd. och den som är beroende har också en själ och ett hjärta är en individ med en sjukdom. så man känner så klart empati för sin partner med.


    Hur har det gått sedasn du skrev? Är intresserad av att få veta mer. Har en vän som är sexberoende och lider jätte mycket av det.


     


    Önskar dig allt fint och bra i livet som man kan önska!


    Bra sagt
  • CattisEB

    Det är mycket smärtsamt att vara med om det du är med om. Det är ett trauma.

    Den du ska kunna lita på som mest har svikit ljugit och skadat dig o relationen svårt.

    Den person du knutit an till har visat sig vara "någon annan"

    Det tar tid att reda ut o förstå det man varit med om o komma över det som hänt.

    Du behöver hjälp och söka det hos någon som känner till problematiken och INTE skuldbelägger dig som, medberoende, överkänslig eller som skälv ha ett beroende typ kärleksberoende.

    Först av allt behövs trygghet o stabilitet, stöd från andra i liknande situation, hjälp med ev. trauma, gränser osv osv

    Ta hjälp!

    Lycka till<3

Svar på tråden Partner till sexmissbrukare med intimitetsstörningar