Kontakta kvinnan min man var otrogen med?

Nu har jag varit till familjerådgivningen igår. Ensam första gången och det gick väldigt bra. Började gråta först men fick massor av bra tips, stöd och råd så den 29/11 ska vi dit tillsammans.

I förrgår bröt jag ihop riktigt ordentligt och kände att nu tar livet slut men han fångade upp mig rejält då och fanns där för mig hela kvällen.

Imorse pratade vi läääänge angående mina feelings och en spärr släppte hos mig - har ju inte riktigt haft förmågan att prata om detta då jag känt mig så sårad - men igår bestämde jag mig för att släppa dom känslorna och att vi måste kunna prata om det.

Så set känns just nu riktigt bra. Har fått tillbaka väldigt respekt och framtidstro på honom, mig och vårt till tillsammans.

Även om de senaste dagarna har präglats av massor med jobbiga samtal och ångest så har det ändå hjälpt mig komma ut ur dimman så att säga .

Har liksom tagit locket av burken och låtit känslorna flöda och ut det har något bra kommit fram ifrån.

Nånstans har hopp fötts och jag tror nog samtal och parrådgivning är vår grej.

Nu har jag varit till familjerådgivningen igår. Ensam första gången och det gick väldigt bra. Började gråta först men fick massor av bra tips, stöd och råd så den 29/11 ska vi dit tillsammans.

I förrgår bröt jag ihop riktigt ordentligt och kände att nu tar livet slut men han fångade upp mig rejält då och fanns där för mig hela kvällen.

Imorse pratade vi läääänge angående mina feelings och en spärr släppte hos mig - har ju inte riktigt haft förmågan att prata om detta då jag känt mig så sårad - men igår bestämde jag mig för att släppa dom känslorna och att vi måste kunna prata om det.

Så set känns just nu riktigt bra. Har fått tillbaka väldigt respekt och framtidstro på honom, mig och vårt till tillsammans.

Även om de senaste dagarna har präglats av massor med jobbiga samtal och ångest så har det ändå hjälpt mig komma ut ur dimman så att säga .

Har liksom tagit locket av burken och låtit känslorna flöda och ut det har något bra kommit fram ifrån.

Nånstans har hopp fötts och jag tror nog samtal och parrådgivning är vår grej.

Som ngn annan skrev, bra att vara ifrån varann ett tag. När du sitter i soppan och han är där hela tiden så är det svårt att reda ut sina egentliga känslor.....

Du bör precis som den andra kommentatorn skrev, överväga om du verkligen kan få tilliten tillbaka. Jag var i liknande sits och försökte gå emot min egen inre röst (rösten som sa att jag aldrig mer kunde lita på killen). Förgäves kämpade jag ändå i 3 år. 3 bortslösade skitår...... så tänk noga nu. Ibland är det bättre att separera. Det är inte farligt att vara ensam.....

Nu är det 18 månader sedan otroheten och visst finns det fortfarande smärta kvar.

Vi har fortsatt tillsammans och det är bra mellan oss. Även om jag tyvärr kastar detta på honom ofta., särskilt när jag är extra trött och utmattad.

Jag kontaktade henne till sist. Jag ville bara få ett ?avslut?. Jag visste ju inte hur hon skulle reagera/säga så det var en chansning. Jag bar trevlig och inte dömande.

Hon var dock ångerfull, grät och bad om ursäkt. Det var fint och jag respekterar henne för det.

Ja sa att jag godtog ursäkten och att jag var tacksam för hennes ärlighet.

Gör fortfarande ont att möta henne även om det är mycket bättre med tiden.

Hej!

Hittade den här tråden och är i en liknande sits. Min sambo var otrogen i somras, en engångsgrej med en kollega, och jag valde att försöka förlåta och fortsätta tillsammans. Han har tröstat, gråtit minst lika mycket som mig och verkligen visat 100 % att han verkligen ångrar sig. Han har bytt jobb, sagt upp kontakten totalt med tjejen och verkligen visat noll tendenser av att vilja något annat än att vara med mig och reparera det han förstört. I början gick vi ett par gånger till familjeterapeut och det var skönt men vi kände ändå att vi kunde prata själva hemma också. Jag har slängt det som hände i hans ansikte några gånger men han har aldrig sagt att jag borde ha gått vidare och sådant utan alltid visat största förståelse.

Jag mår bättre och bättre. Men känner så igen mig i dina tidiga inlägg TS. Att man skäms, att det var en total chock - något som aldrig skulle hända oss, jag har inte heller berättat för någon. Jag funderar också på den andra tjejen, jag känner inte henne men vet vem hon är och hon vet vem jag är och hon visste verkligen att jag fanns när hon valde att gå efter min sambo. Kan inte låta bli att hata henne även om jag vet att det var sambon som svek mig. Jag har inte ens sett tjejen i fråga sedan det här hände, inte kontaktat henne, inte gjort något. Jag tänker också såna tankar som du gjorde TS. Att kontakta eller åtminstone se till att stöta på henne och se hur hon reagerar. Men vill inte ge henne det, tänker att vi bara går vidare och håller huvudet högt är bättre. Inte ge henne varken tid eller uppmärksamhet för att visa att hon inte betyder något...

Det här blev långt, men TS, du som ligger ett år före mig i processen. Kan du ge mig några råd? Vad har fått er att komma vidare? Hjälper tiden till? Jag förstår att tiden inte läker allt, men blir det lättare ju längre tiden går?

Hur länge är det värt att gå runt och må dåligt? Är han så fantastisk så han kan välja att medvetet utsätta dig för denna smärta och fortfarande bli älskad av dig? Allt du känner nu, all tvivel och smärta han han valt. Han visste att du skulle må så här men ansåg att det har värt det. Då tyckte han att en natt med henne var mer värd än er relation, er familj och ditt välmående.

Du kommer ju ALDRIG mer kunna lita på honom. Han har ju redan bevisat vad du är värd honom.

Det finns en tråd här på fl. I den samlas bedragna kvinnor. 1-2-3 år senare så sitter kvinnorna och knaprar antideprisiva och försöker lappa ihop sina förhållande. Många blir till och med sjukskrivna. I nästan alla fall så kommer det fram att han har kontakt med samma kvinna igen eller har hittat en ny älskarinna .

Det är inte värt det!

Det finns mängder med fantastiska relationer där man Jan lita på sin partner och må bra.

Nu är det 18 månader sedan otroheten och visst finns det fortfarande smärta kvar.

Vi har fortsatt tillsammans och det är bra mellan oss. Även om jag tyvärr kastar detta på honom ofta., särskilt när jag är extra trött och utmattad.

Jag kontaktade henne till sist. Jag ville bara få ett ?avslut?. Jag visste ju inte hur hon skulle reagera/säga så det var en chansning. Jag bar trevlig och inte dömande.

Hon var dock ångerfull, grät och bad om ursäkt. Det var fint och jag respekterar henne för det.

Ja sa att jag godtog ursäkten och att jag var tacksam för hennes ärlighet.

Gör fortfarande ont att möta henne även om det är mycket bättre med tiden.