Städar och håller era 7 åringar ordning?

Det beror på humöret för dagen. 5-åringen är oftast lättare att be städa upp än 7-åringen. Ibland får 7-åringen dock ryck och storstädar hela sitt rum, för då får han "stjärnor" (han får stjärnor för vissa saker hemma som sedan blir till veckopeng). Så det kan ligga Lego precis över hela hans golv ganska länge, när man har trampat på de där Lego-bitarna för många gånger så får han valet att städa upp eller att vi slänger alltihop. 
Sambon är nog hårdare än mig på det där med att städa efter sig, jag orkar inte bråka om saker som egentligen inte är superviktiga. En dag flyttar de ju hemifrån och får städa efter sig själva ändå. Det handlar väl om hur man är själv som person, hur viktigt man tycker att det är. Jag har inte jättemycket emot att det är stökigt ett litet tag, sedan städar jag upp ifall inte barnen gör det (i vardagsrummet t ex), det är liksom inte hela världen. Vill de spela ett sällskapsspel så kan jag säga att de faktiskt får städa upp de andra spelen först och det brukar fungera bra. 

Känns som massa svammel det där men det är väl så jag tänker.. :)

Ser tyvärr ingen större skillnad hos vår 5 åring. Hon gör som storasyster, och därför blir påtryckning i fokus på storasyster. Å andra sidan så lyssnar hon bättre och gör snabbare vad hon blir tillsagd. GÖR som hon blir tillsagd gör knappast storasyster. Det blir alltid bråk med henne tillslut och det tar SÅN energi att ingenting blir kul. Att ständigt bli motarbetad gör en ledsen.

...och hon blir förstås också ledsen. Men i den åldern är det väl rimligt att ställa krav? Samtidigt känns det som vårt tjat trycker ned hennes självkänsla vilket gör en ännu mer rådvill. Så hur fasen ska man göra när det faktiskt inte bara gäller städning utan allt från A till O?? Skita i det, bara vara tyst ger ju heller ingen insikt för henne. Välja sina strider, ja...men de är ju många oavsett. Puhhh

Det är mycket som händer hos en 7-åring också, det är nya rutiner som ska sätta sig gällande skolan och tankar om framtiden. Vi har problem med att 7-åringen vägrar gå upp på övervåningen själv (där hans rum är), men det ska vi bara släppa säger sjuksystern/pedagogerna. Han kan bli kinkig över många saker, tandborstning, påklädning - saker som tidigare inte har vart något större bekymmer. Det är bara att försöka behålla lugnet och rida ut stormen (5-åringen får också hemska utbrott), det hjälper oftast inte att förklara varför man ska göra si eller så utan det känns bara konstigt i deras huvud, även om de vet varför de måste göra någonting. Så jag försöker verkligen inte att hänga upp mig på dessa utbrott utan bara vänta tills de går över - det blir ju väldigt mycket "om du inte tar på dig kläderna får du gå naken till skolan, punkt!"-argument men då får det väl vara så ett tag då.. :) 

Och vi säger det också OFTA "Men du är ju snart 7 år, du kan väl klara det där själv!?" (han fyller nästa månad). Och som du säger, det kan ju inte direkt vara roligt att höra när de kanske inte alls känner att de fixar det där. De behöver väl stöttning i den utvecklingen de är i nu och då kanske man får gilla läget ett tag och låta dem bli trygga i sig själv igen på något sätt. 

Han ville ju att vi skulle fortsätta torka honom efter nr 2 på toaletten men där sa jag efter att ha sett 5-åringens dagiskompis fixa det själv att nä, nu kan du nog faktiskt göra det. Han blev ju helt hysterisk och mådde jättedåligt, så då fick vi backa ett steg och kompromissa lite och nu funkar det bra. Så man kan väl försöka se om det finns någon slags kompromiss man kan göra, så att man tar det i pyttesteg. 

Trillian80:

Ja, inser ju det och det är sunt skrivet av dig. Man jämför med andra och tycker bara det är så mycket som inte fungerar. Det är mycket mer än detta. Hon har vägrat gå på kalas sedan 4 års åldern ca. Vi har erbjudit henne att följa med och någon gång när hon var 6 gick jag med henne på ett kalas men hon höll mig bokstavligt i armen hela tiden så gott som och jag fick inte gå utanför hennes räckhåll.

Hon har en bästa kompis där det fungerar utmärkt och hon kan vara där hur länge som helst och har sovit över flera gånger, men hon vill aldrig hem till någon annan och leka, inte heller ta hem någon annan kompis.

Detta har vi låtit vara som det är. Tänker att det kommer väl när det kommer, om det kommer.

Det med toa o nr2 har också varit ett problem. Men sist, efter många uppmaningar och visningar i hur man torkar sig så stod jag upptagen i köket och väntade på att hon skulle torka sig själv. Det var skrik o gap men efter 25 min sittandes där så gjorde hon det. Hon gjorde det åtminstone och verkade trots allt lite stolt över det.

Sonen har också haft lite problem med den sociala biten och det har blivit bättre allt eftersom, men om han ska prestera något i grupp så blir han väldigt introvert och blyg. Min sambo tycker att det är frustrerande eftersom han inte vill delta i någon idrott eller så men jag känner igen mig själv så mycket i sonen att jag inte vill pressa honom, utan så länge han funkar bra med vissa (han har också en bästa vän som han gärna skulle ha bott hos om det gick) så oroar jag mig inte. Jag tror inte att det blir bättre om man tvingar fram någonting, då kan det säkert bli väldigt traumatiskt. 

Haha, ja, din toaletthistoria berättar ju hur envisa vi föräldrar kan vara och hur efterkloka vi också kan vara.. Vi är ju trots allt bara människor och vi har inget facit, vi försöker göra det vi tror är bäst för våra barn. Men det skadar ju inte att stanna upp ibland och försöka tänka sig in i barnets situation, för den upplever det hela säkert på ett helt annat sätt. :) 

Och det där med stöket, de kommer väl stöka ner mindre desto äldre de blir, visst kan de plocka undan disk och tvätt om ett tag - jag tänker att man bara gör en vänlig påminnelse "är du snäll och ställer tallriken på diskbänken/lägger dina kläder i tvättkorgen", så till slut så händer det av sig självt kanske - men man slipper väl plocka leksaker dagarna i ända åtminstone. Och deras rum gör de väl bäst i att städa om de inte vill att det ska börja lukta (minns dock att en syster till mig struntade i att det låg rutten mat i rummet....) när kompisen kommer över. 

Sonen la sin tvätt i tvättkorgen för någon vecka sedan utan någon uppmaning alls, jag var nästan tvungen att fråga vad han höll på med... Det händer ju inte varje dag så man får vara glad när det händer.. :)

Håller också med om att man jämför så sjukt mycket med andra, och det är ju farligt. Det börjar ju redan vid graviditeten och verkar sedan fortsätta hur länge som helst... Jag tror dessutom att de flesta föräldrar kanske inte är så villiga att berätta om ovanor som deras barn har eller vad de är mindre bra på, så ännu lättare att tro att alla andra barn är så väldigt mycket duktigare.

Jag vill att mina barn ska lägga sin energi på skolan, läxor, ev intressen och kompisar. De har så mycket krav på sig ändå. Städa efter sig får de lära sig tillslut ändå. Eller leva i stök. Jag var superstökig när jag var liten men några år efter jag flyttat hemifrån var jag värsta pedanten.

My god nej.. De är 8 år och glömmer till o med ta bort sin tallrik från bordet om jag inte påminner dem.

Jag curlar dem säkert enligt vissa när jag hjälper dem att packa gympapåsen och hänger upp blöta vantar. Men vet du det gör inget. Min erfarenhet är att de blir folk av dem ändå när de blir vuxna

Grejen med städning och att ta ansvar är att det är en pågående process där barnen tar över mer och mer ansvar när de/vi är redo.

Vi har en deal att lägga 10 minuter om dagen (kvällen) på supereffektiv städning i sina rum. Ett område per veckodag (måndagar: golv, tisdag: renbädda, onsdag: skrivbord, torsdag: bokhyllor och fredag: tvätt och garderob). Jag hjälper till i ordning yngst till äldst och blir de färdiga tidigt så hjälper de sina syskon.

Alla orkar vi med tio minuter och man hinner med massor på kort, intensiv tid. Bra musik är ett måste. De lär sig att det inte måste ta jättelång tid, vi slipper tjat och lägga tid på det och rummen hinner inte gro igen mellan varven. På helgerna lägger vi städminuterna på gemensamma utrymmen.

För småbarnen så behöver golven röjas upp lite oftare än en gång i veckan, men å andra sidan så har de inte skrivbord och småpyssel och stökiga skolprojekt. 11-åringen tar helt själv ansvar för hela processen inklusive dammsugning och tvätt, medan 8-åringen ofta behöver lite hjälp.

Bara för att jag pratade om att det sällan händer så dukade 7-åringen bordet morgonen efter helt utan uppmaning och dukade undan efter sig redan kvällen innan!? Plötsligt händer det. Även om det inte är varje kväll så är det ju himla roligt att det händer. Lillbrorsan blev ju såklart skitarg för att han ville ju också göra lika mycket. Alltid ska det bråkas om något, ha ha.