Ni som förlät er partner efter otrohet, hur har ni det idag?

Nu har jag inte varit i den situationen och hoppas jag aldrig ska behöva uppleva det. Men jag kan tänka mig att situationen blir helt annorlunda när det finns barn med i bilden. Man har inte bara sig själv att tänka på, dumpa och gå vidare. Man har ansvar över barnen också och ett stort beslut vad dom blir bäst för både barnen och självklart hur man mår själv.

Mår man dåligt kan man inte stanna kvar för barnen skull, man måste tänka på sig själv. Barnen ser ju om den ens föräldern är olycklig. Dessutom får man väga in hur man hade innan och om det skulle kunna bli något liknande igen om det var bra.

Sen är de aldrig en ursäkt att vara otrogen, men man måste ju försöka få en klarhet i varför partnern valde att vara otrogen. Var det jag som tog han (i mitt fall) föregivet, kom man in i en vardag där han inte blev sedd och fick närhet från mig? Kunde jag gjort något annorlunda? stannar jag kvar för trygghet, att inte bli ensam, eller är det av kärlek?

Det beror väl kanske på att du lever i ett öppet förhållande där du inte riskerar att bli bedragen, då är det ju ganska lätt att säga att jag blir hellre "bedragen" 10 ggr  än lämnad. Men det finns många sätt att bedra på, och jag har väldigt svårt att tro att du hellre skulle bli bedragen 10 ggr än lämnad om sveket handlar om saker som du faktiskt bryr dig om.

I grunden handlar det om förtroende, känner man inte att man kan lita på någon finns det heller ingen anledning att ha ett förhållande med personen. Varför skulle man vilja umgås med folk man inte litar på?

Personligen skulle jag se det som att jag blivit lämnad 10 ggr...

En otrohet, åtminstone en långvarig, handlar så mycket mer än om bara sex.
Sexet är åtminstone för mig sekundärt. Lögnerna, dom tomma orden, klumpen i magen, det förändrade likgiltiga beteendet osv är så mycket mycket värre och det som är så svårt att förlåta.
Det är så lätt för den som svikit att säga ordet " förlåt, jag var en idiot". Det är bara ett ord som inte betyder ett dugg för dom vet inte vad det är dom begär.
Att verkligen förlåta någon annan människa som svikit så grovt tar tid! Dessutom så kommer det aldrig att bli samma sak igen. Det blir som att starta ett nytt förhållande.
När man läser sådana här trådar där nån säger att "jag valde att förlåta honom direkt" blir jag förundrad! Människor är ju såklart olika men hur kan man förlåta någon så fort?
Det är en väldig skillnad på att verkligen förlåta en människa mot att acceptera det som de gjort.
Fan, jag hade svårt att ens acceptera det..

Du utgår från att alla som bedrar/blir bedragna är gifta. Du utgår från att alla som är gifta blev vigda av en präst och att vigseln innehåller de där typiska orden. Många, många gifter sig borgerligt idag och ger inte de där löftena. Många gifter sig inte alls. Och otrohet sker både utanför och innanför äktenskap. Så känns väl helt rimligt att "bara dumpa" efter att man blivit bedragen om det är så man känner att man måste göra.

Som svar till TS, har inte personligen vart med om det, men har tre vänner som jag vet blev bedragna och valde att förlåta. I det första förhållandet så tog det slut efter ungefär 1.5-2 år, för att den som var otrogen var otrogen igen. Det andra av förhållandena kraschade iallafall inom ett år för att den där djupa tilliten var helt borta. Min vän som blivit bedragen kunde aldrig kunde slappna av, det låg och gnagde i bakhuvudet hela tiden. I det tredje förhållandet är det fortfarande ihop (gått ca 1.5 år), dock vet jag att de har det rätt tungt i förhållandet och att de försöker hålla ihop och jobba på det för att de har barn ihop. 

Du utgår från att alla som bedrar/blir bedragna är gifta. Du utgår från att alla som är gifta blev vigda av en präst och att vigseln innehåller de där typiska orden. Många, många gifter sig borgerligt idag och ger inte de där löftena. Många gifter sig inte alls. Och otrohet sker både utanför och innanför äktenskap. Så känns väl helt rimligt att "bara dumpa" efter att man blivit bedragen om det är så man känner att man måste göra.

Som svar till TS, har inte personligen vart med om det, men har tre vänner som jag vet blev bedragna och valde att förlåta. I det första förhållandet så tog det slut efter ungefär 1.5-2 år, för att den som var otrogen var otrogen igen. Det andra av förhållandena kraschade iallafall inom ett år för att den där djupa tilliten var helt borta. Min vän som blivit bedragen kunde aldrig kunde slappna av, det låg och gnagde i bakhuvudet hela tiden. I det tredje förhållandet är det fortfarande ihop (gått ca 1.5 år), dock vet jag att de har det rätt tungt i förhållandet och att de försöker hålla ihop och jobba på det för att de har barn ihop. 

Jag har blivit både bedragen och har bedragit. Jag kan säga att min nuvarande relation har inte blivit bättre av att jag bedrog efter att förlåtit partnern efter att blivit bedragen för 15 år sedan. Det blir skit och varje diskussion o osämja slutar alltid men du har ju varit otrogen. Tystnaden infaller direkt. Tyvärr överskuggar det hela relationen. Ett tag kan det vara bra men sedan vid humörsvängningar så är det kört direkt

För mig personligen är det känslor med i bilden. Så ja, jag har gråtit, trots att jag dumpade henne.

En gång har jag varit med om en otrogen tjej. Det var den senaste tjejen jag blev tillsammans med och förmodligen den sista också. Henne förlät jag inte bara en gång men flera och då hade hon ihop det fler gånger utöver det. Men det var 10 år sedan nu. De flesta kvinnor sedan dess har alla betett sig liknande när jag tänker efter om man ska räkna till negativa beteenden (med väldigt få undantag) och det är därför med gott mod jag kan säga att jag hellre skaffar mig en snöskoter nästa gång och då gillar jag inte ens skotrar eller snö för den delen.

Kvinnor är inget annat än vandrande fittor och det var denna insikt som fick mig att köpa en fleshlight som jag kan använda precis hur mycket som helst för nästan ingen kostnad alls. Jätteekonomiskt och känslomässigt besparande. Dessutom kan man välja mynning och invärtes struktur!

Nä. Livet är avgjort för kort för att dröja kvar vid flyktiga ögonblick.
Det lurar man faktiskt bara sig själv med. Framstår jag på något speciellt sett som är oönskvärt hos en niceguy är det nog för att jag blivit behandlad som det.

TL;DR
Livs-"partner" har blivit ett tomt begrepp utan värde i en relation och faller lika platt som begrepp som vän eller kompis... eller familj.

Man måste kanske pröva för att lära sig empati?

När jag var tjugor så var jag ihop med en tjej som jag verkligen var kär i

men så åkte jag på festival

och där blev det en himla massa kröka och röka och så hamnade jag i en situation

Där jag låg och hånglade med en annan tjej.. Det var inte värre men kunde ha blivit men

när jag kom hem Så blev jag istortsett förhörd och eftersom jag ansåg

att det var en mindre tabbe så valde jag att förneka händelsen och det var ett fegt

men jag var somsagt väldigt kär i min flickvän och hon var väldigt sårad

eftersom hon endå såg rakt igenom mig..Där borde historien med oss slutat

Sen fick jag ett rent helvete med henne i ca ett/två år framåt...jag erkände

så småningom händelsen och hon sa att hon förlät etc men hon använder detta

mot mig i ett otal situationer så fort vi grävande samt att hon gjorde samna grej själv....

kanske som hämnd..

Det var hursomhelst en viktig skola även om det vänder sig i magen vid tanken

på vad vi gick igenom..Jag var slutligen bokstavligen helt knäckt av detta förhållande.

Nej jag tror att hon aldrig förlät mig för det där..Och efter alla växlingar fram

och tillbaka när vi försökte hitta tillbaka till varandra så brann förhållandet

långsamt upp..Det blev en spiral av lögner och svek, hopp om förnyelse och

själslig tortyr..

Vi gjorde så småningom slut helt ordentligt... Tack och lov.

Efter detta lade jag ner otrohet helt och är 100% ärlig och öppen med vad

jag pysslar med och det har fungerat bra hittills

Så här kan det vara när man skriver i affekt. Bedömt så har de flesta snippbärare jag mött varit personlighetsmässigt otillfredställande vilket till stor grad ligger till grund för det här stycket av mitt inlägg som dryper av bitterhet.

Ber om ursäkt i förbigående om någon tolkar detta stycke bokstavligt, det är en dålig representation av min kvinnosyn.

Funderat mkt på det där. Jag har varit känslomässigt otrogen och misstänker att min man också varit det. Dvs jag blev förälskad i en annan person men förnekade det där och då, men insåg det senare(när försälskelsen hade flyttat) Tog det ju så klart inte fysiskt för jag ville inte, men det pirrade i magen på mig så fort jag pratade med honom. Detta berättade jag aldrig, men min man fick alltid se sms vi skickade tillvarandra samt att jagbjöd hem honom till oss på middag så min man fick träffa honom....(helt sjukt egentligen)

Min man har en kollega på jobbet som han skrivit med mkt som jag förstått var försälskad i honom trots man och barn. Hon var inte direkt diskret. 

Jag vet för jag fick alltid se deras konversationer. sen på en fest tillsammans höll hon hans hand hela kvällen, samt ville hångla med honom. Han gjorde aldrig ngt med henne, han sa nej osv men tror att om han inte hade den moral han har,
hade han troligtvis hånglat med henne med.

Tom hans kompis hade frågat rakt ut om de hade ett förhållande efter den festen.

Jag vet att han tycker om henne som vän och ville fortsätta skriva dock sa jag att jag tyckte det var olämpligt då vi båda visste hur hon kände. idag ignorerar min man henne varje gång hon skriver för min skull.

Jag kanske är elak att jag gör så här(dvs ber honom att inte ha kontakt) men de vinner inget på att elda på ett förhållande som de i slutändan inte kan ha om de inte skiljer sig från sina partners.

Jag litar på min man så pass mkt, och om han skulle vara fysiskt otrogen mot mig skulle jag bli så förvånad att jag skulle känna att jag inte alls kände min man. Vet dock inte om jag skulle lämna, vi hade det så fint med barn och hus osv, bott ihop i 11 år sen vi var ungdomar och varit med om så mkt. Jättesvårt,

Jag har levt och varit gift med samma charmiga, extroverta, kulturella man med periodvis alkoholproblem i 48 år. Jag har överlevt 2 otrohetsaffärer, stöttat honom ekonomiskt, byggt hus ihop, servat honom, hans släkt och vänner och inbillat mig att vi haft ett bra och innehållsrikt liv tillsammans. Vi har planerat en trevlig framtid som pensionärer, men jag hade inte räknat med att idag som 70 åring plötsligt upptäcka att han startat ett sk hemligt förhållande med en glad änka i samma ålder. Jag känner nu att jag levt i en lögn hela mitt liv. Utan Sanna Lundells bok om medberoende vet jag inte hur jag orkar genom vardagen. Han och hans älskarinna hade planerat sköta romansen i hemlighet utan att jag skulle få veta vad som pågick. För mig blev upptäckten en chock ock en slutlig bekräftelse på att jag kan känna mig bedragen, lurad och att jag kan leva ett bättre liv utan honom.
Skilsmässoansökan är gjord, huset skall säljas och jag ser fram emot ett eget hem utan lögner och en äventyrlig lycksökare. Nu när det hemliga förhållandet röjts så är det inte lika spännande längre, han hoppas och inbillar sig att jag överlever även denna gång! Han vet inte det jag vet- NU ÄR JAG ÄNTLIGEN FRI!

Jag förlät min tjejs otrohet men hon visade sig vara en bekräftelsehora och fortsatte att vara otrogen på grund av bekräftelse och detta trotts att sexet i vårat förhållande var bra till slut insåg jag vilken slampa hon var och jag dumpade henne.