Gravid med stark ångest

Hej, jag har också historik med ångest och depressioner.. jag gillar dock inte att medicinera utan försöker med motion, bra kost och samtalskontakter.. har medicinerat i perioder men vill helst undvika det. Nu under graviditeten har jag mått jätte dåligt både fysiskt och psykiskt, mycket för att graviditeten varit jobbig, har heller inte kunnat röra mig eller äta som jag vill pga illamående/kräkningar som gjort mig sängliggandes. Jag nämnde det för läkaren som pratade om medicinering men vi gick inte vidare, när jag sedan nämnde det för barnmorskan skickade hon en remiss till psykologimottagning för gravida/föräldrar.. hon tog fram en broschyr om det också så det verkade inte alls ovanligt så jag tycker det är lustigt att du inte fick liknande hjälp. Jag ska iaf på mitt första samtal snart och hoppas få hjälp i form av regelbunden samtalskontakt, för jag vill verkligen inte ta medicin mot detta under graviditeten. Har mött många läkare som vill medicinera som första åtgärd men jag vill hellre ha det som sista. Om du inte vill ta medicin under graviditeten försök tryck på om en samtalskontakt istället om du tror det kan hjälpa.

Skönt att du har fått så bra hjälp och stöd! 

Jag är själv förvånad över att min barnmorska bara hänvisade mig till husläkaren, framförallt när mvc har egna läkare för just gravida. Vilket landsting ät du hemmahörande i?

Jag tycker det känns som att min ångest blivit något bättre, peppar peppar.. Och jag hoppas verkligen att det håller i sig.

Tack för att du delar med dig

Skönt att du har fått så bra hjälp och stöd! 

Jag är själv förvånad över att min barnmorska bara hänvisade mig till husläkaren, framförallt när mvc har egna läkare för just gravida. Vilket landsting ät du hemmahörande i?

Jag tycker det känns som att min ångest blivit något bättre, peppar peppar.. Och jag hoppas verkligen att det håller i sig.

Tack för att du delar med dig

Hej på er!

Skriver lite här och kanske kan hitta någon att bolla tankar med, kanske någon som känner igen sig :)

Jag har mått psykiskt dåligt i perioder sedan tonåren (depression, ångest och ätstörning) och nu på senare år drabbades jag av OCD. Har gått i behandling för det ett tag och det blev mycket bättre, så då bestämde sig jag och sambon för att försöka skaffa barn. Det gick på första försöket vilket vi anade men vi blev ju ändå förvånade såklart. Vi blev jätteglada men sedan började jag få sinnessjuka kramper i vecka 5 så vi ringde in akut. De sa att det var ett missfall på g och vi åkte in till akuten. Allting såg bra ut, inget missfall inte! Men sedan har det liksom hängt över mig, att försöka vara beredd på missfall, vilket känns så enormt hemskt att få!

Vi gjorde ett antal till VUL och det var jättebra varenda gång. KUB var jättebra även det och nu väntar jag på RUL... iallafall klarar jag knappt av någonting längre på grund av oron och OCD:n kommer tillbaka mer och mer eftersom stressnivån är så hög hela tiden. Jag har inga symptom, ingen mage och känner ingenting. Det känns inte som att jag klarar av att få veta att min bebis inte lever eller att den lever fast är allvarligt skadad. Att inte ha någon som helst kontroll och att inte ens märka av min bebis tär något enormt på mig! Känns som att jag kommer att bryta ihop och bli en liten trasig hög när som..

Är i vecka 16 (15+1) idag.

Klart att det värsta kan hända men du får fokusera på att det är ganska osannolikt att du haft ett levande foster när du gjorde KUB för att sen få ett missed abortion. Väldigt osannolikt till och med!

Jag kan även dela med mig av att jag märke inte alls att jag var gravid mellan vecka 10-16. Det började synas ordentligt i vecka 17 att jag var gravid men det är ju otroligt individuellt. I veckan 18 började min krabat att röra på sig... 

Hej .jag födde en fin pojke i mars 16. Jag har stark panikångest och jag visste jag kunde fortsätta med sertralin under graviditeten. Men blev felbehandlad av läkaren de plockade bort både epilepsi medicin och sertralin omedelbart vid tiden grav upptäcktes. Jag började genast bli sämre psykiskt å livrädd att ep skulle börja igen. Tillslut skrev en ny läkare ut ep med. Å jag fick mindre rädsla för de men ångesten kröp fram mer och mer vilket resulterade i att jag blev orosanmäld till soc då jag behövde mkt stöd i livet just då. Soc tog pojken på BB. Nu är han hemma efter 6 månader i rättssalen och många möten diskussion er och utredningar han är nu 9 månader.

Men snälla sluta inte helt med sertralinen sänk dosen om du är orolig. Sålänge du slutar med den några dagar innan förlossningen så kan du äta den det viktigaste är att må bra å orka ta hand om allt utan ångest.