Sonen mår dåligt över ny valp.

Eh ni tänker alltså ett barn bestämma en sån sak? Hade ni lämnat tillbaka ett ev syskon också om sonen velat? Han får helt enkelt vänja sig. En valp är ingen leksak man bara "lämnar tillbaka" för att sonen "mår dåligt"

Ähmmn

Det är inte nedlåtande att skriva till någon att "Troligen har du inga barn själv. Brukar vara då man tror man är nån fucking expert."?

Ovanstående är riktat till ts

Men du skriver ju själv att det ligger något djupare bakom, så varför blir du så väldigt upprörd när någon annan påpekar det? Det är inte det normala att få ångest och må dåligt när man skaffar ett djur, och ni som föräldrar måste naturligtvis luska ut vad det handlar om, egentligen. Man lämnar inte tillbaka en valp bara för att ett barn uttrycker ångest över den, man tar reda på vad det handlar om och försöker lösa problemet, i grunden.

Är han enda barnet? Vilka typer av djur har ni haft? Det är ju stor skillnad mellan hund och hamster till exempel.

Det är ju inte normalt att ens barn får ångest över en valp.

Jag tror ni har daltat mycket med ungen eller ligger det något annat bakom det.

Han vill ju inte ha förändringar vilket man ALDRIG kan komma undan. Allting förändras i livet.

Du skrev att han blev adopterad. Hur gammal var han när han adopterades?

Jag är också adopterad men det var för 40 årsedan.

Jag undrar bara hur uppfostrar ni ert barn?

Har han några syskon som tror att dom också kan ta plats med hunden?

Du skrev att det var det vuxna som skötte honom! Låt ert barn göra det. Låt han gå långpromenader med hunden.

Lär dig uppfostra barnet men nu börjar det bli sent. Han är 13 år.

Hur tror du någon reagera som du säger till den personen "Du kan ju inte ha några barn själv".

Du har ju även skrivit "Acceptera olikheter", i inlägg #12.

Ja du skall ta till dig detta utlåtande själv. Bara för att DU inte får svar som DU förväntar dig att få, så betyder det knappast att folk som svara dig inte har barn. Du borde ju lära dig att acceptera olikheter själv först innan du påtalar detta för omgivningen.

För att återgå till ämnet.
Er son var tydlig från början att han inte ville ha hund.
I stället för att prata med sonen om varför han kände så så valde ni att ignorera hans känslor från början med att skapa er själva illusioner om att det läser sig med tiden.
Jag misstänker att, för att sonen inte skulle känna sig utanför spelade antagligen med och även kom med namn på hunden. Ganska vanligt att barn "spelar med" för att inte känna sig utanför.

Nu har ni valpen. Det är en levande varelse nu får ni stå för ert beslut. Ni tar hand om valpen och på det sättet lär er son att det kommer förändringar i livet som man får leva med.

Det jag tycker är mycket märkligt är att ni föräldrar aldrig pratade med sonen från början när han reagerade med ett nej initialt och tog reda på varför han kände så.

jag menade mer att om ni skaffat ett syskon hade ni ju inte lämnat tillbaka lillasyskonet för att den stora inte kan hantera det, då hade ni ju fått hjälpa det första barnet att lära sig hantera situationen, jag tycker det är precis samma ansvar om man bestämmer sig för att skaffa hund, man kan inte lämna tillbaka den huxflux. Jag har två barn och flera husdjur. Det var jättejobbigt för storebror när lillebror föddes, men jag skickade ju inte bort lillebror för det utan vi fick ju ändra rutiner så livet funkade för alla :)

Jag svarade så som jag gjorde för jag tyckte att du kunde få tänka lite själv :)

Hmm bara en tanke men om ni adopterade honom som 2 åring så kan det ha funnits hundar i hans liv innan han var 2... och det kanske var obehagliga upplevelser han hade med hundar då, vilket ju skulle kunna förklara obehagskänslan men att han inte själv kan svara på varför han har dem då han inte egentligen minns något om dem...

Vad får din som för hjälp för sina psykiska problem? Om han inte får någon hjälp alls är det bäst att börja där, prata med skolsköterskan/skolkuratorn eller med BUP om ingen sådan finns.

Att blunda och ignorera allt som är jobbigt är ingen hållbar lösning och inget som är positivt för sonen i längden. Han måste lära sig att hanterasina känslor och få hjälp med vad som ligger bakom dem, det här har troligtvis inget att göra med hunden alls.

Sedan ska ni självklart inte lämna tillbaka hunden, han/hon är en familjemedlem nu som du har ansvar för.

Jag behöver svar på dessa frågor innan jag kan ge ett bättre svar.

Vad tycker han är problemet?

Hur myclet ansvar får han ta?

Vad är det för en hund?

Hur ser en typisk dag ut?

Enbart löjligt att jämföra en valp med ett barn. Och ja, jag har själv haft hund.

Du läste uppenbarligen inte vad jag skrev.

Inget vanligt beteende skulle jag vilja påstå. Men sonen känner det han känner, det går inte att komma ifrån.

Jag har varit inblandad i en omplacering av en katt, som det ena syskonet i en familj skaffat med föräldrarnas medgivande. Det yngre syskonet tog rätt omedelbart avstånd från katten och plågade den rejält både när familjen såg det och när hen var ensam med katten - en halvvuxen kattunge egentligen. Jag känner något till familjen och hjälpte till att ge den stackars katten ett nytt hem.
Nonchalera inte din sons avståndstagande. Lämna tillbaka valpen medan tis är, det skulle jag ha gjort!

Jag skulle nog råda Er att lämna tillbaka valpen så den har möjlighet att komma till en familj som värdesätter den och där den är önskvärd.

Han är adopterad, en del av dem kan se något nytt som får all uppmärksamhet som ett stort hot. En del av dessa är från början "bortvalda" eller har växt upp i en miljö där man fick slåss för sin överlevnad. Även om han inte har det så idag kan det finnas kvar i hans minne långt bak, vilket kan ge oro och ångest och som han förmodligen inte alls förstår var det kommer ifrån eller har ord för det. I övrigt tycker jag att hela familjen skall vara med på tåget gällande att skaffa djur. I övrigt är det sorgligt att en del väljer att se det som att barnet är knäppt/sjukt istället för att tänka lite längre.

Obehaglig och sjuk liten unge det där. BUP omgående skulle jag säga.