Största förändringen efter barn!

Man får aldrig mer vara ifred. Så känner iaf jag just nu. Har en tiomånaders kille. Saknar stundtals tiden som ensam och möjligheten att göra vad man vill, när man vill.

Att inte då sova när man själv vill.

Och som ovan säger; egentid - att ibland få ha en unge sittandes i knät medan man själv kissar är fullt rimlig situation.

Å andra sidan blir förbaskat tidseffektiv när man väl får en lucka utan barn.

Kan bara hålla med! Älskar min dotter men det skulle vara så skönt att bara få göra det man vill ifred en kort stund.

Saknar mest två saker:
- att kunna komma hem efter en jobbig dag, värma/köpa mat lägga mig på soffan och läsa/se på tv och bara vila. Kvällarna försvinner i all laga mat, bada, natta, förbereda morgondagen osv.
- att få sova tills jag är utvilad. Vår dotter har hela sitt tvååriga liv vaknat ofta och tidigt. Även om man hjälps åt är det väldigt slitsamt.

Att alltid behöva prioritera och ta hänsyn till nån annan. Bara att kissa på jobbet och kunna göra det ostört är höjden av lycka numera! :)

Den största och jobbigaste förändringen är att inte få sova som man vill.
Har en 8 åring och en 7 åring och väntar nu tvillingar, så visst är det värt det ändå, men just sömnen har alltid varit ett stort problem för mig. Tur jag har en man som inte blir så påverkad av att ha vakna nätter och så är han väldigt morgonpigg! Annars hade det varit extremt tufft om vi båda kände samma...

Att aldrig kunna slutföra något, att alltid bli avbruten i det man gör. Och då kan det vara banala saker som att plocka ur diskmaskin mm.
Och som ovan sagt att aldrig få vara ifred. Oavsett vad man ska göra så har man en liten att ta hänsyn till och hela bohaget med sig om man ska ut å göra nåt. Nu är min son 9 månader och har sina rutiner och man börjar liksom undvika att åka ut för då blir hela dagen förstörd om han inte får sova på sina tider haha! Så man har inget eget liv längre för det lever man genom barnet.

Det viktigaste av allt är att ni båda VILL bli föräldrar lika mycket,det är en stor förutsättning för att lyckas med sitt föräldraskap och nya utmaningar. Självklart blir det en enorm förändring på flera plan,framförallt går inte era intressen/behov först längre utan barnets. Det går sällan att förutspå hur saker och ting kommer att bli när man får barn,det mesta växer man in i. Något som är viktigt i alla fall är att diskutera mycket med varandra,att man har någon slags samsyn. Självklart har man inte samma slags frihet som innan man fick barn,och i mitt fall så saknade jag den inte alls på samma sätt de första 3-4 åren. Med god planering så kan man ge varandra utrymme för egentid/intressen vid sidan av föräldraskapet,ni är ju två. Sedan kommer allt "det där" med rutiner...vilket är väldigt viktigt att ha när barnet växer upp. Det ger trygghet och barnet vet vad som väntas. Dvs: rutiner är som en inre klocka hos barnet. Det är mycket kring det praktiska när barnen är små,många tider att passa som måltider och barnets sömn. Sedan oron när barnen blir sjuka och är oroliga och man inte är van vid det och inte riktigt vet vad man skall göra. Man är alltid lite oroligare med det första barnet. Sedan när man börjar att arbeta igen är det tufft med allt vabbande...man inser inte hur ofta små barn blir sjuka/förkylda/feber/tänder de första 3 åren. Jobbigt att ringa chefen och utebli från jobbet vid vabb,men där kan ni turas om. Sedan är det självklart så fantastiskt roligt och spännande med att bli förälder att det jag rabblade upp lätt glöms av ALLT man FÅR tillbaka! Jag blev ensamstående när jag fick barn och jag klarade det! Nu är mitt barn i skolåldern och det som är tufft idag är att rodda allt själv med att hitta på maträtter ( aldrig gjort "barnmat") sedan handla den och laga den. Göra allt i hemmet som kräver mer än en vuxen börjar att slita på mig..så ni behöver samarbeta så inte den ena tar största lasset kring barn och hem. Två nattarbetande föräldrar vet jag inte så mycket om...arbetar själv dagtid...men att arbeta över finns inte i min värld just nu,mitt barn är min karriär för tillfället och det känns väldigt bra att kunna ge hen min tid. Hoppas att det här fick er att se på föräldraskapet på ett positivt sätt,stort lycka till!

Någon av oss kommer ju att få byta skift om det inte blir så att jag börjar studera.

Så de kommer ju antagligen bli så att min sambo fortsätter jobba natt och jag dag.

Det känns som att ni alla är ganska eniga om vad som har varit den största förändringen och jag måste säga att jag är lite lättad. Men jag tror att jag fortfarande kommer få en rejäl chock.

Min mor o far har alltid sagt att dom alltid har velat vara med oss. Att det har varit viktigast för dem. Jag hoppas verkligen att vi också kommer att känna så. Men jag är lite rädd för skuldkänslorna som kan tänkas komma när man just känner att man skulle behöva vara ifred... för att tex plocka ur diskmaskinen el ta en dusch el kanske läsa den där boken.

Hur hanterar ni de?

Att behöva rätta sig efter någons (barnets) rutiner för mat och sov, som i övrigt är a och o för att ha en fungerande vardag....

Jag och sambon har minimalt med hjälp från familjen så jag kommer inte ens ihåg när vi senast gjorde något på egen hand tillsammans :( Vår äldsta är 4 år och yngsta 1,5år..

Tror att man får lära sig leva med skuldkänslorna som mamma. Även fast man inte borde ha det. Jag får mest skuldkänslor när man pratar med andra mammor som har två eller tre barn. Och jag är slut av ett barn och vill ha egentid. Då känner man sig väldigt dålig... och man får ju höra också att ett barn är rena semestern. Så man vågar ju knappt klaga.

Jag reagerade lite på en sak som du nämnde...att det antagligen blir så att din man jobbar natt och du dag...Det låter som att du kommer att få ta det mesta av markservicen...om han inte har lediga dagar förstås...annars blir det tufft för dig,speciellt när man är två vuxna och räknar med viss hjälp...Det kan lätt uppstå konflikter kring det...Tänker även på det du säger om att studera...det kan också vara väldigt tufft när man får barn,att orka båda delarna samtidigt. Visst,många gör det,men jag undrar om det verkligen är så bra....Sedan skall du inte ha dåligt samvete för att du sätter dina behov först ibland...du är också viktig,det ska du visa ditt barn. Att ta en dusch måste man ju,ofta med dörren öppen och barnet inom synhåll förstås..hihi...

Jag har också ett barn och kan känna som dig! Fast...jag tänker också att de som har fler barn slipper känna dåligt samvete att hitta på stimulerande aktiviteter mm då barnen kan aktiverar varandra...Det hänger mycket på mig som vuxen att se till att mitt barn får stimulans. Ingen överdriven stimulans,men kompisar och så...mycket planerande och fixande i alla fall.

Att man inte längre äger sitt liv, utan att allt handlar om tillgodose barnet behov.

Största skillnaderna efter man fått barn:

- Att man inte längre bestämmer över sig själv, man lämnar över kontrollen till barnet, alltså barnets behov går först. Och man gör det helt frivilligt, offrar all bekvämlighet för den lilla lilla fina som förtjänar allt gott! Man blir orimligt förbannad på alla som inte har samma inställning. T ex menar du på allvar att du står och röker här där jag sitter med mitt BARN, eller du jävla yngel på öppna förskolan du fattar väl att du inte kan TA mitt barns leksak, hon blir ju LEDSEN.

- Att man måste vänja sig vid att få sömnen störd och att vänja sig vid att kunna funka på normal nivå oavsett om man fått 8 timmars sömn eller 2... kraven hemma och på jobbet minskar inte för att man är trött. Tyvärr. Kaffe = best friend forEVER!

- Att man oroar sig så mycket för precis allt. Sånt som inte känts det minsta hotfullt förut känns nu som potentiella dödsfällor när man utgår från sitt lilla barn. Getingar, hundar, stenar, cyklar, bryggor, grillar, krukväxter, gubbar med hatt osv...

- Att man inte har någon som helst makt över eller kontroll på sina känslor, jag har aldrig gråtit eller skrattat så mycket som jag gjort sen jag blev mamma. Man blir så jäkla RÖRD över sitt fina lilla barn i alla möjliga och omöjliga situationer. Hon LOG när hon såg mig, gråååt!

- Att man aldrig mer kommer att bli avslappnad. Man tror att man vill ha egentid men när man får det och barnet är typ hos farmor så ägnar man den lediga tiden åt att antingen oroa sig över avkomman eller ha dåligt samvete för att man ville lämna bort hen. Och man sover ändå inte hela natten utan vaknar och undrar varför ingen skriker.

- Man tycker att alla som inte har barn är egotrippade och barnsliga (och lata). Man känner att man själv upptäckt livets mening och att dom där andra aldrig förstår riktigt. Och man är lite avundsjuk på att dom kan titta på netflix även om skådespelarna SLÅSS i programmet. Dom säger inte ens "det är inte på riktigt, dom bara skojar, så där får man ju aaaaldrig göra, dom är jättedumma tycker mamma, tycker inte du det?" Dom bara tittar, utan att hålla för någons ögon. Bara ligger i soffan helt lata och BARNLÖSA.

- Att man frivilligt ligger på golvet bredvid spjälsängen och sjunger "blinka lilla stjärna" 718 gånger i rad tills ryggen är bruten bara för att få se de första femton minuterna av solsidan (sen har man somnat eller så har ungen vaknat igen).

- Att blinka lilla stjärna har FLERA verser. Massor faktiskt.

Att faktiskt slutföra saker? En av min dotters favoritfraser är "Vänta, kommer snart" och du kan ju räkna ut varifrån det kommer. Hemma går det riktigt bra att skjuta lite på hennes omedelbara önskemål och hon leker väldigt bra på egen hand så att diska, laga mat och städa brukar gå bra (Det är tråkigt så där vill hon inte vara med heller), men mina hobbys, t.ex. att skriva brev är svårare att få till för det är ju så spännande.

Att man verkligen måste laga mat två ggr om dagen 365 dagar om året typ!asjobbigt! Inte bara äsh jag tar en macka till middag. Och att ens tålamod och anger management testas på helt nya befängda nivåer

Aldrig få vara ifred och det är aldrig tyst.

Se er om, se på det ni har nu. Uppskatta det ett ögonblick och fråga er själva vill vi ha kvar detta? För där ni är nu kommer ni aldrig att befinna er igen. Och om ert ego kommer sträva efter det igen så kommer familjen slitas itu. Det är min erfarenhet.