• Äldre 18 Jan 12:15
    2983 visningar
    4 svar
    4
    2983

    Med vem pratar du?

    Hej.

    Jag har precis som så många andra här försökt bli gravid länge (sedan oktober 2015)

    Vi har påbörjat utredning då jag har oregelbunden mens men nu visade det sig att även min make har lågt spermieantal. Eftersom det är på det viset händer ingenting alls i utredningen just nu då han ska lämna ett nytt prov om 3 mån. Har BIM imorgon men tempen dippade i morse så redan gett upp hoppet den här månaden också.

    Jag och maken stöttar såklart varandra men jag känner mig så brutalt ensamen annars. Har anförtrott mig till några vänner men de borstar liksom bara av sig- "Jaja men slappna av så löser det sig" eller liknande, ingen frågar spontant hur man har det eller hur det går. De flesta dagar går ganska bra ändå, jag är inte knäckt jämt- men dagar som den här, då man hoppats i två veckor och nu inser att inget fäste den här månaden heller. Jag är så ledsen.

    Vem pratar man egentligen med om sånt här? Kliniken vi går till har inga samtalsstöd och jobbar själv inom vården så det känns jobbigt att söka mig till primärvårdens kuratorer.

    Hur gör du?

  • Svar på tråden Med vem pratar du?
  • Äldre 18 Jan 13:32
    #1

    Vi har försökt i 2 år snart och de ända som vet att det inte går är våra föräldrar. Har ingen att prata med, tänkte öppna upp mig för min bästa kompis men då gick h*n ut med att de väntade barn... Då blev det för mycket för mig...

  • Äldre 18 Jan 14:15
    #2

    Hej! Vi har försökt i 3 år nu. Varit i kontakt med vården sedan 2 år. Min man saknar spermier i utlösningen. Vi har hunnit med 2 ivf (icsi) och kommer göra vår sista nu i slutet av januari. Anledningen till att det blir den sista är att vi känner att vi börjar tappa hoppet och då känns det menlöst att utsätta oss för det. Vi har länge varit öppna med omgivningen med vad vi går igenom. Då har folk vett att inte tjata om när det är "dax för oss att skaffa barn". Däremot känner jag inte direkt att jag har någon att prata med. Ingen som inte går igenom samma kommer att förstå. Har haft lite kontakter här via fl men det har runnit ut i sanden när det gått bra för dem men vi står kvar på samma plats. Pratat med psykolog en gång och kommer nog att träffa henne någon gång till. Låter bitter och det är jag nog lite men i vår relation att vi noga med och bra på att hitta på saker tillsammans för att skingra tankarna. Män och kvinnor är så olika och i en sån här process är man sällan på samma plats mentalt. Viktigt att ta hand om varandra och ta till vara på ögonblicken när man mår bra. Hoppas ni kommer få ert efterlängtade plus snart!

  • Äldre 18 Jan 16:33
    #3

    Hej!

    Förstår hur du känner. Av de få vänner jag berättat för så har en enda brytt sig helhjärtat.
    De andra har aldrig spontant tagit upp det och verkar mer besvärade då jag pratat om det. Flera av dem har basunerat att de väntar barn per sms å sen dumpat mig som "vän". Riktigt ledsamt. 
    Vi har försökt få barn i 7år och tappat nästan alla våra vänner... eller det rinner ut i sanden, verkar som att vi inte är godkända iom barnlösheten..? Så känns det iaf.
    I somras berättade vi för våra föräldrar, dom visste inget innan.
    Mamma bryr sig för mycket samtidigt som inte fattar alls hur behandlingarna går till och de andra 3 verkar också besvärade av att prata om det.
    Jag har testat 2 olika kuratorer/psykologer men det slutade med att det var jag som satt och förklarade för dem hur tex en ivf-behandling går till. Den ena hörde tom till fert.mottagningen. Vansinnigt dåligt.
    det bästa stöd jag haft är från min man och några som jag lärt känna här/bloggar. Det är bara dessa personer som verkligen fattar och kan sätta ord och förstå känslorna. 

    Så har jag upplevt det på vår res iaf..

    Kram


  • Äldre 20 Jan 19:57
    #4

    Jag och min man har berättat för nästan alla våra nära och kära, både kompisar och släkt samt en del arbetskamrater. Vi har fått så mycket stöd och kärlek under dessa två år som vi gått igenom denna barnlöshet. Ser det lite som att det är som vilken "sjukdom" som helst och absolut inget att skämmas för. Jag tycker att alla runt omkring haft jättemycket förståelse och det har även dykt upp att flera i vår omgivning också genomgått fertilitetsbehandlingar.

Svar på tråden Med vem pratar du?