Det här med egoistiska karriärstyrda småbarnsföräldrar?

Ja det var bland annat den artikeln jag tänkte på, speciellt det de skriver i inledningen att: "Dagens småbarnsföräldrar är en generation där jaget har stått i centrum hela uppväxten. Vi skaffar barn och intalar oss att allt kommer att vara som vanligt, skriver Stefan Lagergren."

Får man barn när man är yngre kan man ju tänka så, men får man dem som äldre och man kanske har rest, varit arbetslös/sjuk, jobbat tillfälliga jobb etc under sin tid innan barn, vill man kanske kunna satsa på både barn och karriär samtidigt. Men då blir man ju ofta felaktigt dömd som att man "sätter karriären före barnen", speciellt av er yngre.

Sätter man en ettåring på dagis om man inte absolut måste jobba för att få ihop det ekonomiskt så sätter man jobbet före familjen och det är ju faktiskt ganska vanligt.

Nu är det väl inte såååååå vanligt att barn börjar när de är 12 månader om jag inte missminner mig. De flesta brukar kunna få ut lite längre ledighet

Besök valfritt dagis. Kryllar av ettåringar. 15 månader om de har tur.

Det är inte säkert att man har så mycket att välja på. Mitt första barn skulle få vara hemma till 18 mån, men jag fick veta att vi i så fall skulle få en förskoleplats 3 mil bort (åt andra hållet jämfört med jobbet). Började han två månader tidigare kunde vi få en plats som "bara" låg 7km bort åt fel håll.
Andra barnet fick börja vid 14 mån eftersom jag då var ensamstående och inte hade råd att gå hemma längre.

Om jag inte missminner mig är den vanligaste åldern att börja dagis mellan 16-18 månader

Ja det skrev ja ju. Om man inte måste. Har man inte råd att vara hemma så har man inte det. Det är olyckligt att föräldrar i den sitsen känner sig skuldbelagda men vi måste kunna prata om barnens bästa ändå.

Låter inte det här som lite avundsjuka?
Varför inte låta var och en göra som man vill? Varför kasta en massa blickar åt andra när man egentligen har fullt upp med sitt eget?

Livet är ett val. Vill man sitta smått överviktig i ett hus som är kaos - så får man det. Vill man satsa på barn o c h karriär - så får man det.

Varför lägga så mycket energi på något man ändå inte kan göra någonting åt?
Varför inte lägga denna energi på barnen istället?
Under den tid som du skrev inlägget hade ni kunnat göra något mycket mera roligt. Eller tar du ännu mera tid från barnen genom att lägga ännu mera energi på detta? Det är bara att välja....

Men snälla nån.

Vet inte i vilken verklighet du lever i, men bland mina kretsar så har man en balans mellan arbete, familj och fritid.
Vobbar, varför är det så konstigt, nu fanns den möjligheten inte när vår son var så liten, men jag möter på det hela tiden bland kollegor.
På min tid, så passade man på att städa undan sådant man aldrig hann med annars, för barnen sover, leker lite själva och sitter inte fastklistrade hos en hela tiden. Om man fixar några mail, skriver några dokument eller är med på ett möte över telefon/dator är väl ingen fara.
Sedan får man ju vara ärlig, man kanske inte har vabbar mer än 4 timmar och arbetat fyra, det är väl ingen konstigt.
Ordningen hemma, det är individuellt, vi har alltid lite smårörigt, andra har perfekt ordning.

Däremot upplever jag, mestadels yngre hemmavarande föräldrar, att de verkar vara mer bundna vid sin dammsugare än sina barn. Men det är inte några karriärsmänniskor, utan sk hemmafruar. För vem annars har tid att dammsuga 2-3 ggr per dag, byta lakan och tvätta dessa varje vecka och städa badrummet varje dag, våt-torka golven 3 ggr i veckan. Inte vi som arbetar heltid i varje fall.

Alltså, nu är mina barn hyfsat små ännu. (6, 4 och 3). Men om några år då de alla har 1-2 aktiviteter var i veckan, läxor, samt att man ska vara hemma när dom är sjuka och sedan ta hand om sina egna intressen osv så blir det nog stressigare än vad det är nu. Just nu har vi en bra balans med endast 3 aktiviteter i veckan för barnen. Men som sagt, när dom alla 3 börjat skolan så blir det nog stressigt. 

Vi ser oss inte som några superföräldrar, hemmet har en bra nivå, men vi har å andra sidan inte tid att vara där hela dagarna då vi arbetar heltid. Men visst kan man uppleva att tiden inte räcker till ibland. Men som sagt, det blir nog stressigare om några år. 

Måste det ena utesluta det andra? Jag har tre barn, vill ha ett fint hem, ett bra jobb, träna på fritiden och ha ett socialt liv. Det innebär inte att jag sätter mig själv framför barnen! Idag dammsög jag tillsammans med 2 av barnen, de hjälpte mig att plocka disk efter förmåga och jag la in en maskin tvätt samt hängde upp en färdig tvätt medan de badade bredvid. När jag dammar får de också en varsin trasa. Ikväll tränar jag innebandy medan barnen är med sin pappa. Så himla mycket tid tar det faktiskt inte att hålla hemmet fint och med lite pusslande hinner vi båda träna. De veckor jag jobbar behöver jag såklart inte städa så mycket eftersom vi inte är hemma lika mycket. Tvätten sköter sig själv och det tar max en kvart totalt att hänga upp den för att sedan hamna i garderoben igen.

I affären väljer jag att plocka närproducerad ekologisk mat istället för halvfabrikat. Det kanske blir en aning dyrare, men skippar man att köpa annat skit som godis, fika, läsk och hämtmat jämnar det ut sig.

Jag skiter i vad andra tycker om mitt liv och mitt hem, upplever ingen stress utan jag gör det som får mig och barnen att må bra.