Ni som mist en förälder - vad ångrar ni mest?

Jag spenderade mycket tid med min mamma, vilket jag är otroligt glad för idag! Jag satt med henne på sjukhuset flera gånger i veckan, hela kvällar, och bara tittade på tv eller pratade. Jag frågade henne ofta om det var något särskilt hon ville ha, hon tappade all aptit så jag försökte hela tiden köpa det som hon ville äta.

Jag har faktiskt ingenting som jag ångrar från hennes sjukdomstid. Jag ringde henne varje dag också, bara för att prata. Jag pratade med henne kvällen innan hon dog. Vi pratade om vad hon skulle se på tv och morgonen därpå var hon borta.

För min mamma gick det otroligt snabbt från diagnos tills det att hon var borta (2,5 månader). Jag hoppas innerligt att du får mycket mer tid med din mamma och att ni verkligen tar vara på den tiden. Prata med din mamma och var med henne så mycket du bara kan. Och ta hänsyn till henne. Min mamma kunde vara arg/ledsen/bitter och otroligt egoistisk under denna tid, men det måste få vara okej. Det är en fruktansvärd situation. Ta hand om både dig själv och din mamma. Jag hoppas att du har många andra omkring dig som kan stötta dig i denna hemska situation.

Jag förlorade mamma för två år sen. Hon levde nästan 3 år när cancern kom tillbaka. Prognosen var 2 år. Jag fick mitt första barn under den tiden, när jag kom med honom första gången sa hon nu har jag fått se honom nu är jag redo. Nej! Du ska se honom många gånger till. Jag bor 30 mil bort och spenderade en stor del av föräldraledigheten hemma med mamma vilket var så skönt att ha möjlighet till. Hon dog när sonen var 8 månader.

Det jag ångrar är framförallt att jag inte fattade i tid att ringa bröderna. Ena hann inte komma innan hon dog, hade bytt med honom om jag kunnat, gör så ont att han inte kunde säga hej då. Ångrar också att jag inte spelade in vanliga samtal jag och mamma hade när hon ännu var sig själv, i slutet blandade hon ihop mycket. Är så rädd att jag ska glömma hennes röst.

TS hur går det? Så ledsen för din skull, det är hemskt att se någon försvinna bort och maktlöst inte kunna påverka det. Hoppas innerligt du har fint stöd från dina syskon och från din pappa. Varma kramar.

Umgås så mycket ni bara kan och lite till.

Det kommer du alltid ångra sen.

För det gör jag med min pappa och då träffades vi ändå ganska ofta.

Hitta på saker tillsammans och säg att du älskar henne.

Ta många bilder, dokumentera det ni gör tillsammans med både foton och text.

Så kul det kan vara att ha sen.

Stor kram.

Det är ju ett tag sedan du skrev detta, men jag hoppas att din mamma inte har blivit sämre. I så fall ber jag om ursäkt om jag kommer med mitt råd "för sent."

Men eftersom din mamma redan är så påverkad av sin cancer, är mitt råd att bara finnas där. Kräv inget av henne, och inte heller av dig själv. Mer än att finnas där. Fast man menar så väl, kan ju bara ett samtal göra den sjuke helt utmattad. Så att bara finnas där kan vara mer än nog. Men om du inte redan har gjort det - tala om för henne hur mycket du älskar henne. 

Det låter väl som världens mest självklara råd, men jag önskar att jag varit bättre på det när min egen mamma var sjuk. Men det var svårt, för vi pratade inte så ofta om sådana saker i min familj, och mamma ville dessutom inte riktigt ta in att hon faktiskt var dödsdömd. Det gav henne extrem ångest, och gjorde det väldigt svårt att prata om sådant som hon associerade till sjukdomen. Vilket ju tyvärr även kunde gälla sådant som starka känsloyttringar. 

För mig är det nu drygt en månad sedan jag miste min mamma, efter nästan tre års cancersjukdom. Trots att hon var sjuk så länge, känner jag mig fortfarande ganska chockad. Och  nästan allt jag gör, och allt jag upplever, påminner om henne. Det önskar jag som sagt att jag varit bättre på att förmedla till henne. Hur oerhört viktig hon har varit för mig, och hur tacksam jag faktiskt är för allt hon har gjort. 

Jag tänker på dig ts. 

Kramar

Hur går det TS? Tänker på dig och din familj.

Får se om någon är kvar i den här tråden... 

10 veckor tog det, sen var hon borta. Från diagnos till begravd på 3 månader. Det är helt sjukt. Pga att tumören satt som den gjorde blev hon väldigt personlighetsförändrad så det var svårt att prata om alla "viktiga" saker. Men det känns ändå som att man fick fram det man ville. Jag var DÄR. 

Idag, 5 mån senare, är det väldigt jobbigt. Omgivningen har glömt vad som hänt och har ingen förståelse för mina humörsvängar eller brist på energi. Man får ständigt påminna folk. Jag vill inte tänka på minnen, kolla på bilder och liknande, det bara vänder sig i magen när jag "försöker". Samtidigt är jag rädd för att glömma och har sjukt dåligt samvete för att jag stöter bort minnena av henne. 

Jag förstår verkligen inte hur sorg fungerar och hur man hanterar den på bästa sätt. Hjälp mig gärna! Hur man ska tänka dagligen, hur man ska minnas med glädje. 

Jag är nog ingen expert i sorgehantering men jag förlorade min pappa i cancer för 7 år sedan nu. Det enda tipset är att låta det ta tid! I början var det jättejobbigt, det är det fortfarande ibland. Men långsamt långsamt blir det lättare, inte för att det blir lätt, jag saknar fortfarande min pappa, men med tiden blir minnena ljusare och ljusare. Det läskiga bleknar mer och mer. Vissa minnen är fortfarande riktigt jobbiga, som hans sista dag i livet och då han gick bort. Men det som tidigare var ren smärta är nu snarare en gnagande känsla av att det bara är så tråkigt att han inte får vara med om det som händer. Någon saknas liksom.

Förr brukade man ju prata om sorgeår och det finns nog något i det. Ung ett år var som jobbigast, sedan blev det bättre. Nu blir jag till och med glad av många minnen!

Beklagar verkligen!

Idag är det 14 år sedan min mamma gick bort. Jag har tänt ett par ljus och "pratat" lite med henne. Jag saknar henne i mitt liv och det är väldigt tråkigt att hon inte fått vara med mig och mina barn. Det går nog inte en dag utan att jag tänker på henne eller nämner henne...

Men det finns ingen sorg längre, hur konstigt det än låter. Sorgen är borta. De jobbiga minnena har bleknat och så kommer det även bli för dig, även fastän det inte känns som det just nu. Låt det ta tid och PRATA!

Massa kramar

Beklagar verkligen, varma kramar till dig. 5 månader är kort tid, som flera skrivit tar det lång tid. Det blir annorlunda med tiden även om jag kan känna sorg efter min pappa fortfarande. Han gick bort för 17 år sen. Men det är liksom inte sorg ändå utan mer saknad och ett sorts vemod över att han inte får vara med. Jag är inte ledsen men han saknas mig.

Beklagar så. Det tar tid. Tillåt dig att vara ledsen och strunta i att ha dåligt samvete för att det gör för ont. Kram.

Usch jag beklagar ts! Det är fruktansvärt att förlora någon man älskar och står nära!

Tvinga dig inte att tänka på minnen eller titta på bilder. Jag kan göra det nu, ibland, om jag är på rätt humör. Men det har tagit mig många år att nå dit. Om några dagar är det 7 år sedan min far gick bort. Jag saknar honom något fruktansvärt, och gråter nästan varje gång jag tänker på honom fortfarande. Men visst bleknar sorgen med tiden. Det blir lättare.

Sök hjälp med sorgearbetet, jag tror det kan underlätta!

Kram

Jag beklagar sorgen! Det enda jag ångrar från när min mamma gick bort i cancer var att jag viftade bort när hon försökte förbereda mej på att hon skulle dö. Hon gav mej en del saker som hon inte skulle behöva längre, sa hon, berättade att hon tittat på olika kyrkogårdar och jag var så käck och bara " men du blir säkert frisk ", "ge inte upp hoppet" och sådär. Det var nog inte så lätt att tala om för sina barn att man ska dö, att det är kört, och jag underlättade inte det hela.

Men de svåra jobbiga minnena av sjukdomstiden bleknar och kvar blir ljusa minnen av all tid innan. Det är snart 20 år sedan min mamma gick bort inser jag nu när jag räknar men jag vet fortfarande vad hon skulle gett mej för råd och vad hon skulle sagt om olika saker- och jag måste faktiskt än idag motvilligt ge henne rätt i en del saker vi tyckte olika om, allt eftersom jag blivit mer livserfaren. Ts, jag hoppas att du så småningom kan känna att din mamma lever med dej på ett sätt i allt hon gett dej. Att allt hon lärt dej finns kvar runt dej som en mjuk mantel, att du är impregnerad med hennes kärlek.

Hej igen TS. Så ledsen att höra... I mitt arbete har jag träffat människor med obotliga hjärntumörer. Det är väldigt vanligt med personlighetsförändringar... Skönt att höra att du ändå kände att du kunde nå fram till henne. Min mamma blev också förändrad mot slutet och jag vet hur jobbigt det är.

Som flera andra sagt, så har det gått så otroligt kort tid sedan hon gick bort... Det kommer ta tid innan du börjar känna dig "normal" igen. Och försök strunta i andra människors förväntningar och lägg all energi på att bara ta en dag i taget. Det finns inga rätt och fel i sorgen - man kan bara låta den vara som den är. Försök göra saker du mår bra av och försök att inte grubbla för mycket.

Det jag ångrar mest att jag aldrig berättade för min pappa innan han dog pga levercancer var att jag är bisexuell. Han var väl inte direkt vänligt inställd till homo/bi-sexuella men jag vill ändå tro att vi skulle ha kunnat prata ut om det utan några storkonflikter. Men jag var inte tillräckligt stark då och hade väl heller inte fullt ut accepterat att jag gillar killar lika mycket som tjejer.

Det gnager mer efteråt än det faktum att han dog redan vid 56 års ålder.

Jag ångrar också att jag besökte honom på sjukhuset under sista veckan. Jag vet att det kan låta knäppt men dom minnena hemsöker mig varje dag än idag 10 år senare och drar ner mitt mående. De hindrar mig från att se de bra stunder vi hade tillsammans. För pappa var det säkert bra att jag var där och att hela familjen var samlad och jag trodde då att jag gjorde det enda rätta genom att vara där ända in till slutet. Jag kan ärligt säga att idag ångrar jag det :(