Pappan kan inte hantera vår sons gråt

Han verkar ju lida av något. Alternativt är han bara dum i huvudet. Hur jäkla svårt ska det vara att plocka upp sitt ledsna barn? Vissa borde inte tillåtas yngla av sig.

Tråkigt att höra att du blivit utsatt för det, när jag läser det ur en annan familjs perspektiv känns det nästan ännu värre och det blir tydligare hur illa det är! Jag frågar och du får välja själv att svara, var det bägge dina föräldrar som tillämpade de här metoderna? Hur känner du att det påverkat dig idag? Kramar till dig!

Att det inte gör något för att sonen glömmer bort det är ett helt osannolikt usel argument. I så fall kan man ju välja att aga barnet också, det minns ju inte! Han måste läsa på lite om barns utveckling.

Härma är också osympatiskt. Det händer att jag härmar min dotter när hon gråter över att jag satt tofsen fel och säger sedan att gråt inte kommer göra att jag sätter den rätt, utan att hon berättar. 4-åring. Kanske borde sluta vid närmare eftertanke :-/

Ja båda härmade, både gråt eller när man var arg som lite äldre. Det har påverkat så att det är svårt att visa och prata om känslor, eftersom det känns som att det man uttrycker kommer att skrattas åt eller förlöjligas.

Jag har precis börjat härma mina pojkar när de låtsasgråter för att de vill ha något eller liknande. Det har fungerat så de har slutat gnälla men det är inte riktigt värt det inser jag. Det här blev en tankeställare. Tack

Är det så att han verkligen inte kan hantera gråten och är rädd att skaka barnet ? I så fall är det ju inte läge att pressa honom till att ta upp honom. 

Ni behöver prata ordentligt om det här. När "trotsperioderna" kommer underlättar det betydligt om man är samspelta som föräldrar och kan prata om hur man ska hantera det. 

Oj...skydda ditt barn från psykot som bor hos er...

Härma en ettåring som gråter... Vilken galenskap..

Han kanske är bra på många andra saker?

Ni måste prata med BVC om det här, dom är där för att hjälpa, även er föräldrar. Jag tänker att din sambo kanske aldrig lärt sig hur man tröstar och visar empati i och med att hans föräldrar verkar ha betett sig på liknande sätt mot honom. Sedan finns det män som också drabbas av förlossningsdepression, kanske är det nåt sånt han känner av.

Det kan vara så att han antingen inte kan känna empati med barnet (ännu?) eller kanske att han är så känslig för det stressande ljudet av barnskrik att han reagerar med aggression istället och försöker kontrollera impulser som vore värre än att bara stå still och titta på barnet. Jag tror rätt många föräldrar som har levt igenom en tuff kolikperiod kan förstå vad jag menar.

Men oavsett är det bara en sak som gäller, man tar upp barnet och klappar det och talar lugnande, om man är en vuxen som har kontroll över sina handlingar.
Öronproppar kan hjälpa en del, det låter kanske hemskt men även förskolepersonal har öronproppar ibland.

Jag tycker ni ska tala om detta på BVC och hoppas han kan formulera vad som egentligen pågår i hans hjärna i de ögonblicken.

Vilken svår och jobbig situation TS! Jag blir lite illa berörd av din beskrivning av din man. Du drar ju ett jättetungt lass när han inte kan trösta och ta hand om ert barn på samma villor som du.

Det låter som om han kommer att behöva massor av stöd om ni ska kunna lösa detta. Hans beteende är inte alls sunt oavsett vad det beror på. Jag tycker du ska prata med någon utomstående. Känner du förtroende för BVC-sköterskan? Börja där. Prata inte mer om detta med hans föräldrar, de förstår dig inte och du får inget stöd av dem ändå i den här frågan.

Känns skönt att höra hur andra ser på det. Det blir faktiskt väldigt betungande. Ibland känns det som att det skulle vara enklare om jag var ensam med vår son. Att vara den enda av oss som finns där för honom är inte det som är tung utan värre är att se hur min sambo hanterar situationen. Jag blir ledsen både för min sambos skull och framförallt för vår son.

Vi går i familjeterapi, just för att situationer som denna blivit väldigt slitsamt för vår relation, jag ska ta upp det där tänkte jag då jag vet att min sambo känner förtroende för vår terapeft. Men det känns som detta är djupt rotat...