Jag har en liten fundering kring att skaffa fler barn och den sk tvåbarnschocken.
En teori jag har är att de som upplevde det som en "chock" att få första barnet tog det lättare med andra, och att de som tyckte det var väldigt enkelt med första fick mer av en "tvåbarnschock" med andra.... Så jag undrar hur var det för er? Tycker ni det kan stämma? :) och hur många år har ni mellan era barn?
Vad intressant att läsa allas egna historier! Så min teori kan jag kasta... Verkar ju i te riktigt finnas något mönster utan handlar väl mycket om som någon skrev om ens förväntningar och inställning... Samt kanske om det är sk "krävande" eller "lugna" bebisar..
Sen funderade jag på en grej jag hörde Louise Hallin säga... "Att dåligt anknutna barn, exempelvis vid komplikationer hos mamman vid förlossningen, förlossningsdepression etc där mamman varit fysiskt frånvarande eller mentalt frånvarande den första tiden, dessa bebisar blir ofta sk "krävande" och tidigt motoriska och aktiva bebisar" hur tolkar ni?
Att alla tidiga och krävande bebisar beror på dålig anknytning eller att de som har dålig anknytning blir krävande och är tidiga? För det är ju en viss skillnad...
Egna erfarenheter?
Vad intressant att läsa allas egna historier! Så min teori kan jag kasta... Verkar ju i te riktigt finnas något mönster utan handlar väl mycket om som någon skrev om ens förväntningar och inställning... Samt kanske om det är sk "krävande" eller "lugna" bebisar..
Sen funderade jag på en grej jag hörde Louise Hallin säga... "Att dåligt anknutna barn, exempelvis vid komplikationer hos mamman vid förlossningen, förlossningsdepression etc där mamman varit fysiskt frånvarande eller mentalt frånvarande den första tiden, dessa bebisar blir ofta sk "krävande" och tidigt motoriska och aktiva bebisar" hur tolkar ni?
Att alla tidiga och krävande bebisar beror på dålig anknytning eller att de som har dålig anknytning blir krävande och är tidiga? För det är ju en viss skillnad...
Egna erfarenheter?
Jo just det, hon menade att bebisarna i de fallen blir krävande just för att dom märker att "mamma är inte här mentalt, så jag måste hela tiden kräva hennes uppmärksamhet och att något ständigt ska hända, för då är mamma närvarande"
Stämmer på mig. Krävande bebis och förlossningsdepression. Men man kan ju fråga sig vad som är hönan och vad som är ägget som du skriver. Hade jag t.ex. Fått sova ordentligt som jag förstått är en form av "botemedel" mot förlossningsdepression hade jag kanske inte blivit lika deppig, men sova kunde jag inte göra pga extremt vaket barn. Har iofs aldrig upplevt några anknytningsproblem precis...intressant teori dock!
Vad tufft med förlossningsdepression! Hur kom du ur den? Ja den där sömnen kan göra mycket konstiga saker med oss..
Det förstod man inte på riktigt innan man fick barn
Jag var deprimerad innan också men förstod inte hur illa det var förrän barnet var 7-8 mån och jag höll på att klappa ihop. Gick i terapi! Läste senare en artikel om förlossningsdepression och förstod att det var det jag haft. Jag slank väl igenom testet på BVC för där pratades det aldrig om något sånt. Men det känns ändå skönt att ha en "diagnos" för då vet jag att det finns ett annat sätt att må om jag skulle få ett barn till! Inte så sugen på det just nu dock :)
Nope. Inga chocker här inte. Första barnet var (och är) jätteenkel. Så tänkte att när tvåan kom, 3 år senare, skulle den vara tvärtom den första för att inget ska ju gå obemärkt förbi. Men nä! Lika snälla och enkla båda två.
Fy vad jobbigt, men skönt att terapi hjälpt. Mår du bra nu?
Ja det är väl ingen idé att stressa på med ett till barn:) Hur gammal är ditt barn nu?
Jag tycker att den stora "chocken" ligger i hur känslomässigt jobbigt jag faktiskt tycker att det är att inte kunna finnas där till 100% för något av barnen. Det ständigt dåliga samvetet av att den lilla inte får lika mycket uppmärksamhet som den stora fick som bebis exempelvis. Har två barn med fyra års åldersskillnad.
12,5 månader mellan barnen. Första har varit, och är, väldigt enkel och nöjd. Alltid sovit bra, utvecklingsfaserna passerar oftast fort och hyfsat lindrigt o.s.v. Vårt andra barn är bara några veckor ännu, så det går ju inte att säga något med säkerhet, men än så länge är hon ÄNNU enklare än hennes bror var i samma ålder.
Ingen direkt tvåbarnschock att tala om alltså. Men det är klart att allt tar längre tid o.s.v., men vi är föräldralediga båda två i minst ett halvår. Så vi kan alltså ha hand om varsin unge åt gången.
Barn nr 1 var ingen chock men det var ändå då allt ändrades. Det var ju då vi blev "föräldrar med stort F". Att gå från 0% barn till 100% barn var en häftig grej. Sedan har det med resten av barnen bara rullat på tycker vi. Vi har exakt på dagen 2 år mellan nr 1 och nr 2. Sedan är det ca 2 år mellan 2 och 3. Mellan 3 och 4 är det 1 år och 7 mån. Mellan 4 och 5 är det 1 år och 6 mån. Mellan 5 och 6 är det 2 år och 8 mån och nu kommer nr 7 när nr 6 är 1 år och 4 mån. Jag arbetade inom förskolan innan vi fick vårt första och tyckte nog att jag hade ganska bra koll på allt det praktiska även om man lika förbaskat känner sig lika valhänt varje gång man håller ett nyfött barn i famnen.
