Erfarenheter av antidepressiva

Ber om ursäkt att jag i misstag citerade ditt inlägg. Min kommentar var riktad till anonym (nej).

Jag åt 4 olika mediciner i rätt höga doser pga. Depression, ångest, utmattningssyndrom & posttraumatisk stress. Fick prova en del olika under tiden jag var inlagd men dessa 4 hade jag under 3 år innan jag slutade tvärt (inte att rekommendera)

Atarax 25mg 1 tablett morgon, eftermiddag & kväll samt vid behov. Blev ofta 4-5 per dag.

Mirtazapin 30mg 2 tabletter/dag till kvällen

Cymbalta 60mg 2 tabletter morgon & kväll

Lyrica 150mg 3 tabletter morgon, eftermiddag & kväll

Hade jag inte fått hjälp i form av medicinering hade jag inte levt idag, så enkelt är det.

Jag var i ett förhållande där jag blev psykiskt och fysiskt misshandlad, våldtagen och förnedrad under flera år, när jag lyckades ta mig ur det blev jag trakasserad & förföljd, Han mordhotade mig och min familj fler gånger än jag kan räkna till. Han satt och väntade utanför min dörr så jag inte kunde gå till jobbet, Han sprutade in sin parfym i mitt brevinkast när jag inte var hemma - så många gånger som jag kom hem och var övertygad om att Han var i lägenheten, det var vidrigt.

Jag kunde inte sova, rasade i vikt och kom in i ett missbruk av alkohol och tabletter (Xanor bland annat). Jag blev sjukskriven pga. depression och utmattning.

Det enda som lindrade min ångest något förutom alkoholen och tabletterna var träning, jag tränade flera gånger per dag och när jag inte tränade låg jag hemma i min lägenhet, ensam, stirrande i taket och hade ständiga självmordstankar.

Under de år jag var tillsammans med Honom tappade jag nästan helt kontakten med familj och vänner. Jag skämdes något oerhört och var livrädd för att berätta för någon eftersom Han berättat för mig vad det skulle leda till.

Jag träffade efter en tid en ny man som även han missbrukade tabletter, efter en hård kväll på stan försökte jag ta mitt liv med sömntabletter, alkohol och uppskurna handleder. Mina föräldrar hittade mig efter samtal från min dåvarande pojkvän, ambulans in till akuten där jag blev magpumpad och ihopsydd. Vidare till akutpsyk där jag blev inskriven och fick påbörja medicineringen.

Jag hade Aldrig kunnat ta mig ur min situation på egen hand, så fort jag somnade spelades samma "film" upp i drömmen, jag var fast i vår gamla lägenhet. Försökte springa mot dörren med Honom hack i häl, kommer fram till dörren och när jag slår ner handtaget är det låst, paniken när jag inser att det är kört hinner komna innan jag vaknar, kallsvettig och livrädd.

Jag kunde inte ha duschdraperi eller tvåla in mitt ansikte på 7 år efteråt pga. rädsla för vad som skulle hända när jag inte såg och var beredd. Jag kunde inte sätta ner fötterna precis invid sängen då jag var rädd för att Han skulle ta tag i mina fötter och dra ner mig (då detta hänt flera gånger under våra år tillsammans) detta och mycket annat hindrade mig från att göra Många saker lång tid efteråt, jag var konstant rädd och orolig, paranoid.

Har man kommit tillräckligt långt in i en depression hjälper ingen träning i världen, möjligtvis om det är årstidsrelaterat kan det lätta något, men att påstå att antidepressiva inte hjälper mot ångest exempelvis är befängt.

Anledningar till en depression/ångest kan vara många, ibland är det bara en känsla som dyker upp - min syster blev deprimerad i tonåren och hon vet fortfarande inte varför, fanns egentligen ingen anledning enl. henne. Det behöver inte alltid vara på grund av något som går att sätta fingret på, därav är det också svårt att lösa problemet och då är medicin ett bra alternativ för att ta sig förbi den första uppförsbacken. Absolut.

Jag har valt bort antidepressiva därför att de är just det rävgift jag beskrivit.

Det är tråkigt att du uppfattat mig som otrevlig, men jag kan inte ta åt mig av kritiken eftersom jag vet att det inte är sant. Hade jag kommit med personangrepp eller härskartekniker hade det varit en sak, men så är det ju inte.

Jag har skrivit om forskning kring antidepressiva och bemött rena felaktigheter. Tycker man att det är otrevligt att få sina "sanningar" ifrågasatta ligger det faktiskt hos mottagaren. Jag har hållit mig till sak.

Men varför skriver du ens i tråden? Trådstartaren efterfrågade andras erfarenheter av antidepressiva. Jag kan inte se att du skrivit att du har provat dem?

Jag skriver eftersom det har skriver om tvivels utan hör till ämnet.

Jag har varit i situationen där jag fick erbjudande om antidepressiva, men jag äter dem inte av de anledningar jag skrev. Jag valde andra sätt att komma på fötter och mår bra.

Ignorera bara folk som hånar de som behöver antidepressiva och som säger att det är placebo. Sådana människor är bara ute efter att provocera, de får en kick av att förstöra trådar.

Härligt att höra att du mår bättre ts. Jag har hittills inte hittat något som funkar helt och hållet på mig. Då jag var akut självmordsbenägen hjälpte Cipralex mot självmordstankarna och ångesten men resten av depressionen blev kvar. Men jag fick tillräckligt med energi att gå i terapi. Efter ett år ungefär slutade de hjälpa. Jag har också testat Venefaxin (SNRI) tyvärr fungerade inte det. Sedan en vecka tillbaka tar jag Voxra och hoppas på det. Men jag börjar misstänka att jag har någon annan diagnos än deprission i grunden.

Jag är i liknande mindre komplicerad situation, utan missbruk och har 'enbart' blivit psykiskt misshandlad. undrar hur du tog dig upp och byggde upp ett nytt liv?

Psykodynamisterapi har gett svar på många varför frågor för mig och hjälper mig att inte trilla dit nu igen vilket naturligtvis är mycket lätt hänt. Men är kvar i mörkret och behöver bygga upp mitt liv igen. Vad gjorde du? Förutom medicin och träning då.

Imponerad att du slutade tvärt, måste kräva en hel del? Har inte ätit själv bara provat. Men läser en del om människor som har problem att avsluta.

Så jag är en av de skeptiska till medicin, men jag dömer inte andra som verkligen behöver det . Du måste mått extremt dåligt. Imponerad av dig att du tagit dig ur det jobbiga. Sånt du varit med om måste sätta oerhört djupa spår.

Jag håller delvis med skeptiker till medicin, men instämmer i vad du säger. Man ska inte ge sig på de som blivit hjälpta och verkligen mår dåligt att äta antidepp. Det tråkiga är bara att det i Sverige inte ges terapi i offentlig vård i tillräcklig utsträckning - det finns inga alternativ till oss som mår dåligt. Man blir tvungen att äta. Ingen kommunicerar till de som har mindre allvarliga problem att det går att få rätsida på ångest och depressiva symptom på andra sätt. Att det inte är farligt att må dåligt. Att man kan få symptomen att minska genom att förstå varför och lära sig hantera det jobbiga inom en. Är man djupt deprimerad kanske man måste äta - men en del väljer ju ändå att inte göra det. Men har man inte socialt stöd som kan hjälpa till och psykolog osv. så går det kanske inte utan medicin tänker jag. Jag har ångest är arg och otrevlig som många beskriver ovan, men det finns en förklaring och när jag ändrat i mitt liv så hoppas jag och är faktiskt övertygad om att jag kommer må bra igen. Kanske behöver jag äta antidepp, kanske inte. Har klarat mig, överlevt så många år utan, men får vara ödmjuk inför framtiden och hur jag kommer må då. Så knapra på ni som vill äta antidepp - jag dömer er inte! Men för skeptiker så finns det alternativ att prova - även om det är jobbigt att gå igenom hav av hat, ilska oförklarlig gråt osv Det kan ta år.

Hej!

Jag vet anledningen till att jag mår som jag gör...eller gjort och det är personligt.
Men jag hade oootroliga toppar och dalar. Mest dalar. Djupa och mörka. Aldrig så jag ville dö men dagarna var jobbiga att ta sig igenom. Jag var ledsen. Inte mig själv alls och mådde hemskt dåligt.
Cipralex räddade mig helt!
Första veckorna mådde jag illa och var trött. Men jag höll ut och poff så vände allt.
Mina dalar är inte alls lika djupa och jag känner igen mig själv. Jag är gladare och kan glädjas över att leva med mina nära.
Har slutat 2-3 gr med dessa. Aldrig varit svårt att vare sig sluta eller börja igen.
Började en gång tex för jag hade konstant spänningshuvudvärk. Läkaren rådde mig då att börja igen. Han hade rätt.
Dosen är inte stark. Kan dock höja om jag behöver.
Det enda negativa är att jag har torrare slemhinnor än innan. Och svårare till orgasm. Men det vet ju mannen om så det löser sig ;)

Innan detta hade jag aldrig kunnat tänka mig att ta "antidepressiva" men det finns en uppsjö på marknaden och dessa är dessutom ganska svaga. Kallas ju "lyckopiller" för många.
Kan mer råda att ta, iaf testa såna om livet känns skit. För man behöver inte må så. Faktiskt.
<3

Jag hade inte haft kontakt med min familj på ett bra tag när mina föräldrar hittade mig där i hallen, inte för att dom inte ville, utan för att jag tagit avstånd på grund av rädsla för vad som skulle hända med dom och mig om jag släppte in dom.

Efter den kvällen blev jag dock inte av med dom, oavsett vad jag sa. Vilket var otroligt skönt och en del i min räddning.

När jag vaknade upp på sjukhuset satt dom där runt sängen, allihopa. Dom hade läst lappen jag skrev innan jag försökte ta mitt liv, den förklarade kort varför jag inte orkade leva längre och innehöll citatet som etsat sig fast mest från honom "Ingen kommer någonsin kunna älska dig"

Jag berättade egentligen ingenting då på sjukhuset, vi var mest bara tillsammans ett par timmar där och sen åkte jag vidare till akutpsyk och blev inlagd.

Där inne kände jag mig trygg, för första gången på väldigt länge kunde jag sova ordentligt, fick bra mat på regelbundna tider och inledde medicineringen som efter ett tag hjälpte mig att slappna av.

Det fanns fantastiska sköterskor som jag efter nån eller ett par veckor började prata med, att få berätta vad jag varit med om även om vi bara skrapade på ytan var skönt efter att ha varit tyst så länge. En av sköterskorna satt inne hos mig de första nätterna tills jag somnat.

När jag kom hem flyttade min mamma in hos mig, jag gick på samtal på beroende enheten med inriktning KBT för mina missbruk, 2 dagar i veckan plus samtal med öppenvården psyk 3 dagar i veckan. På öppenvården fick jag lika med noll hjälp genom samtalen. Fick byta person att prata med 5 gånger på under ett år, fick aldrig veta i förväg utan gick hos en tjej 6 gånger, fick fylla i massa papper mellan samtalen vid 2 tillfällen och 7e samtalet satt en ny tjej där och sa att jag skulle prata med henne istället då den tidigare inte velat ta mitt ärende pga. kompetensbrist, samma sak hände 4 gånger till och till slut gav jag upp och samtalen hos beroendeenheten ökade istället, dom hjälpte mig väldigt mycket.

Jag pratade mycket med min familj om vad som hänt, även om jag aldrig berättat om detaljer i händelser för dom, mest för att bespara dom det, så har de hjälpt massor.

Jag skrev en bok om allt jag varit med om, jag har inte ens försökt skicka in den till något förlag, men den ligger på min hårddisk och det var skönt att få ut allt och sätta ord på saker och ting.

Jag pratar så mycket jag kan om det som hänt med folk i min närhet, idag skäms jag inte och är inte längre rädd, även om mardrömmarna kommer ibland så har jag lärt mig att hantera det.

Jag hade mina svaga stunder, överdoserade min medicin en gång med tanken att jag inte skulle behöva vakna igen men det resulterade bara i att jag vaknade med huvudvärk och ångest.

Hade 1 återfall där jag drack mängder med alkohol i kombination med xanor och propavan, den gången kom mamma tidigare från jobbet och ringde ambulans när hon inte kunde väcka mig och jag vaknade ännu en gång på sjukhus med min familj runt mig, jag glömmer aldrig pappas tårar den gången, där och då insåg jag att Han hade haft fel, de gick visst att älska mig och jag bestämde mig för att jag skulle leva, om inte för min så för deras skull.

Köpte en hund efter ungefär ett år, han hjälpte mig att stanna kvar, det räckte med en blick så insåg jag att jag aldrig skulle kunna lämna honom.

Jag gick upp 50kg på 1,5 år och jag som alltid varit liten fick panik när jag såg mig själv på bild och bestämde mig för att ta tag i det, efter 3 månader med promenader varje dag och 100% koll på kalorierna visade vågen -1,5kg. Då bestämde jag mig för att avbryta medicineringen och efter ett år hade jag tappat 48kg. Tränade flera pass per dag sista halvåret och träffade under den tiden min nuvarande man. Trakasserierna upphörde när vi flyttade ihop, 9 år efter att jag brutit med Honom.

Med tanke på mina missbruk skrevs inga tabletter innehållande benzo ut till mig, de tabletter som innehåller det är starkt beroendeframkallande och absolut inte lätta att sluta med. Jag fick lämna urinprov en gång i veckan hos beroendeenheten på mitt initiativ så att jag inte skulle kunna falla tillbaka utan att någon märkte det. Att sluta med det jag hade på recept var en enkel match i jämförelse med alkoholen och tabletterna jag missbrukat tidigare, men det ställer till det i hjärnan på alla möjliga obehagliga sätt, så man ska definitivt följa nedtrappningsplanen.

Blev ett jäkligt långt inlägg men det är så mycket som gjort att jag är där jag är idag.

Men det som hjälpte mig i korta drag:

- Medicinering för att slappna av och kunna sova

- Samtalshjälp

- Min familj

- Min hund

- Träning

- Att prata och skriva om det

Klarar man sig utan medicin så är det självklart det bästa alternativet, jag hade aldrig lyckats utan dock.

Vad stark du varit - eller varit tvungen att vara. Skönt att din familj fanns där för dig när du behövde dem. När man mår dåligt behöver man sin familj eller någon annan som verkligen bryr sig om en. Jag är inte medicinförespråkare, men när det verkligen behövs skall man inte tveka att ta emot den hjälp man behöver. Precis som du gjorde. Jag respekterar dig även för att du även lyckats trappa ned när du kände att tabletterna inte hjälpte dig längre. 

Sorgligt att du blivit så dåligt bemött i öppen psykiatrin -  förtroende för sin terapeut är A &O. Jag har gått till samma terapeut i 2,5 år nu och inte förrän nu känner jag förtroende - det tar lång tid att utveckla förtroende när man blivit sviken i sitt tidigare liv. På vårdcentralen kan jag max få 25 samtal utskrivna på recept. Det hade inte varit tillräckligt för mig. Jag är fortfarande inte "klar" efter mer än 50 samtal. Jag är bara så tacksam för att jag kunnat få obegränsad hjälp tillslut.

Dessutom är många läkare oförstående för detta  - att det tar så lång tid och så mycket kraft att läka - men att det går att blir bra igen. (I stort sett alla läkare jag mött genom de 10 år jag försökt förstå vad som är fel på mig har inte kunnat förstå min situation där jag haft psykosomatiska symptom.) Jag önskar att det fanns fler psykologer där ute som kunde förklara lite för läkarna hur psyket hänger ihop och fungerar. Tänk om jag kunde fått hjälp tidigare, samhället hade tjänat pengar om jag kunnat undvika den långa sjukskrivning jag nu går igenom. Tyvärr har jag mött många socionomer/beteendevetare/coacher och även en del dåliga psykologer som inte heller lyckats "knäcka" mig (alltså få nöten att öppna upp sig) utan snarare i vissa fall skadat ännu mer. Det är svårt att hjälpa andra. Man kan ju bara hjälpa sig själv - men andra kan hjälpa en att få perspektiv på sina problem som möjliggör självhjälp. Dock har vissa kunnat hjälpa mig lite på vägen - men inte helt i mål. 

Du berättar även om att det finns människor som arbetar inom psykiatrin och beroendeenheten som hjälpt dig - jag har även tillslut fått hjälp inom det offentliga, så allt är inte dåligt. Det finns människor där ute som är duktiga - jag önskar bara att de kunde bli ännu flera. Samhället tjänar på att hjälpa oss - synd bara att det i Sverige inte anses så viktigt med samtalshjälp och dessutom att det tar LÅÅÅÅNG tid att må bra. Tio samtal är en droppe i havet. Medicin får då ofta överhanden. (Men som sagt så behövs båda alternativen.) 

Tack för att du delar med dig av din historia och vad som fick dig att må bra igen. Det hjälper mig att känna hopp.  

Gripande berättelse. Tack för att du delar med dig. Jag var till nyligen anhörig(partner) under lång tid och har en hel del erfarenheter av just olika mediciner genom mitt ex. Jag har samma erfarenhet som dig, exakt, och att det många gånger behövs medicin för att fungera normalt. Att prova ut är jobbigt men i regel så hittar man rätt. Att du skriver fri låter fantastiskt och jag vet att det är det om man tar hand om det på rätt sätt.

Det här är kanske ett konstigt inlägg eftersom jag inte använder antidep själv men har alltså erfarenhet av hela processen och ett antal försök genom xx år med mitt numera ex. Jag vet att alla är olika, har olika behov och varför man kanske ev. behöver antidep. Jag kan bara utgå ifrån min erfarenhet av detta i en relation med en kvinna som lider av Bipoläritet & Borderline. 

Jag har även själv provat för att se hur det fungerar även om effekten då kanske inte var relativ eftersom jag då var frisk. Jag förstår dom som säger att dom vill känna mer och blir avdomnade av medicinen. Idag finns det ny medicin som skall vara bättre på detta så man får en stabilare tillvaro. Vilken medicin är jag inte insatt i. Dessutom funkar olika mediciner bra för just olika personer.

I tråden är det blandat för eller emot och det var nog väntat. Vad jag vill ta upp är min erfarenhet där det maniska och extrema känslorna egentligen inte är normala. Dom som är friska får ett stort påslag vid förälskelse som kan likna det ruset som min partner fick under obehandlade perioder i livet men detta var ännu mer intensivt. Det blir extremt känslomässigt och slutar nästan alltid i katastrof.

Dock så blir detta en drog. En drog så stark att man bara vill ha mer. Det är sällan man kan vandra ut i vardagen och fungera på ett bra sätt när man är så extremt känslostyrd. man slutar jobb, man får en slösaktig till katastrof ekonomi. Man avslutar relationer och kastar sig in i nya. Man har ingen koll på livet i stort och risken att hamna i en djup depression är stor. För till slut blir det för mycket för hjärnan att leva i ruset att den kollapsar. 

Min vy är att man behöver kontinuerlig terapi & en medicin som kanske bara tar av den värsta toppen för att fungera bra. Skillnaden mellan omedicinerad i min erfarenhet till just medicinerad kan bara beskrivas som Dr Yakel & mister Hyde. Detta skrivet med respekt till dom som inte mår bra men skillnaden är i mitt fall extrem. Jag har alltid älskat min partner och stötta henne i vått och torrt genom livet. Under dom stabila perioderna tänker man inte ens på att hon har en sjukdom utan man behandlar henne som en helt vanlig människa.

En person med ovanstående diagnoser blir aldrig helt frisk men kan leva ett mycket bra liv ändå. Utan medicinering finns det inte så mycket annat än att tok-träna och då menar jag att man verkligen sliter ut sig varje dag för att få ett komplement till just medicineringen i detta fall edorfinpåslaget. Detta är inte en ersättnig emn ett substitut. Sedan orkar inte alla tok-träna genom livet heller utan et kommer att faila förr eller senare.

Det är med tårar rullande som jag skriver detta. Mitt ex har nu helt slutat med medicineringen och låst in sig i sin lägenhet för att inte få någon yttre påverkan. Hon är skör, väldigt skör. Det snurrar i huvudet och har väldigt lätt att maniskt fastna på något negativt som man då får försöka mjuka...

skriver mer senare

Hälsning

Jag har samma upplevelse som du! Blev den jag "ska" vara, borde börjat äta för längesen! Nu har jag blivit sjuk av stress igen,men blir inte deprimerad, svartsjuk,sur osv.

Så bra att de du fått fungerar för dig. Jag testade flera olika som inte fungerade. Sen testade jag floxetine och den fungerar kanon på mig. 

Problemet är att man är beroende av de små pillrena för att må bra. Och med tiden kanske man måste höja eller sänka och då kan det bli jobbigt med symptom som ångest och yrsel m.m. Men jag är glad att även jag hittat rätt till slut och rätt dos.

Vad skönt att du hittat något som fungerar  

Vanliga antidepressiva (SSRI) har inte fungerat för mig, jag tar en medicin som heter Lamictal (räknas som stämningsstabiliserande det är en epilepsimedicin i grunden) och det fungerar superbra. Jag känne mig också lugnare, piggare, har mer tålamod mm 

Antidepressiva naturläkemedel - https://lonzes.com/deprse.htm Denna produkt har hjälpt mig få tillbaks min positivet o tro på livet. Jag var deprimerad och nu har jag gjort massor av förändringar och ser ljust på livet igen.