Ska till gyn och konstatera mitt missfall imorgon:(

Gynläkaren gav rådet att vänta tills efter första mensen. Men jag är så otålig! Tror dessutom han sa något om att det är 30% risk för missfall igen om man blir gravid med en gång :(

Gynläkaren gav rådet att vänta tills efter första mensen. Men jag är så otålig! Tror dessutom han sa något om att det är 30% risk för missfall igen om man blir gravid med en gång :(

Ts: har du slutat blöda ännu? Själv småblöder jag lite varje dag :( längtar efter att det ska ta slut

Ts det är alltid 25-30% risk för missfall, oavsett om man precis haft ett missfall eller Man haft mens mellan graviditeterna. Den statistiken är baserad på alla graviditeter hos alla kvinnor i fertil ålder, alltså är siffran något lägre för yngre kvinnor.

Men det är bra för kroppen att få återhämta sig helt efter ett missfall. Därför rekommenderar man att man väntar en normal cykel så man vet att kroppen är återställd och redo för en ny graviditet. Risken för ett upprepat missfall ökar med typ 5% om man blir gravid utan att ha fått mens emellan graviditeterna.

Du verkar vara barnmorska eller något inom vården? Fått många bra svar från dig, både innan konstaterat missfall, under tiden och nu efter :) åh jag pallar inte vänta, vill bli gravid igen. I helgen kändes det så galet sorgligt att vakna upp ogravid. Jösses vad mycket tårar det blev. Men nu är det bara att acceptera läget. För det är faktiskt sånt här som kan hända tyvärr.

Ja det har alltid sina orsaker och tur att/när det händer tidigt. Märkligt för jag var så orolig denna graviditeten från det att jag testade plus. Sa det flertalet gånger till min man att : "tänk om jag går omkring o tror att jag är gravid o så har det redan avstannat" det var precis vad som hade hänt nångång efter 5 fulla veckor (jag skulle va i vecka 7+5 i fredags när jag gjorde mitt första vul) Jag har nog varit anonym i vissa trådar o andra inte men det går väl att se/lista ut vem som är jag, eftersom historien känns igen:)

Det som jag just nu kan känna är det absolut jobbigaste i det här, är att vi hade berättat för våra pojkar (8 till sommaren och 11 år) De blev väldigt besvikna, hade redan hunnit börja längta ...:'(

Du har verkligen varit till stöd och kommit med goda råd. Känns som att du är en trygg och empatisk sjuksköterska. Det är ju vetkligen en fördel att själv ha erfarenhet av det. Jag själv trodde verkligen inte att jag skulle ta ett missfall så hårt.

Jag tycker det hjälper att tänka att dels så var det något väldigt fel med fostret som gjorde att det blev missfall. Och hellre att det händer så tidigt som möjligt än senare. Sen när man väl har sin bebis så är det så himla självklart att det var just den lilla människan man väntade på och gick igenom allt för. Man kan inte tänka sig att det skulle vara någon annan.

Så allt ni går igenom är för att få just ert lilla barn!

Testade plus första gången 21/1 och det blev starkare och starkare gör varje gång jag testade. Blev faktiskt nojig ganska tidigt när jag tänker efter. Var så orolig att jag gick runt och trodde jag var gravid men i själva verket har en liten i magen som slutat utvecklas. Hade inte så mkt gravsymtom , det enda var bröst som ömmade av och till och lite växtvärk i livmodern då och då. I onsdags förra veckan (v 7+3) hade jag mer "växtvärk" under hela dagen, såg det bara som positivt, det tilltog ännu lite mer på kvällen. Skulle gå ut och promenera men då rann det till o trosan , en brun liten flytning. Skippade promenaden, blev ju orolig men tänkte att lite blod eller bruna flytningar har man ju hört att vissa får. Nån timme eller två senare ändrade det färg till lite mer rött, men fortfarande bara lite i trosan och kom lite när jag torkade mig. Sedan fortsatte det att komma lite grann under hela natten och jag hade värk i mage och underliv under natten så jag sov bara två timmar. På torsdag morgon ringde jag gynmottagningen och fick en tid kl 11.30 på fredagen. Det hela fortsatte under torsdagen, natten och fredagen. Visste att värk och blod inte är nån bra kombo så jag befarade det värsta men hoppet är ju som bekant det sista som överger. Väl på gynmottagningen undersökte hon mig och gjorde ett vul. Först tittade hon bara själv en stund , hummade lite, vände på skärmen så att jag skulle se och förklarade : "jag kan se en graviditet på rätt ställe.. Men jag mäter embryot till 5 veckor (jag skulle vara i v7+5 den dagen) . Och där slocknade hoppet, då det inte finns en chans att jag bara gått 5 veckor. Hon talade om att det eventuellt kan vara ett missfall. Jag fick en ny tid till veckan därpå (imorgon) och fick ta ett blodprov för att mäta hcg innan jag åkte hem. Efter att ha käkat lite åkte vi hem och på vägen hem hade jag ganska ordentlig värk och sammandragningar, riktigt kände hur livmodern arbetade med att krampa ut nåt. Efter att ha handlat lite i livsmedelsaffären kom vi hem och jag gick på toa. I trosskyddet låg vad jag antar var hinnsäcken. Tog ett graviditetstest som visade starkt positivt fortfarande så en tillstymmelse till hopp hade jag fortfarande (läs förnekelse!) Efter att hinnsäcken kom ut avtog värken en hel del, kommit och gått lite, blödningarna har varit mer som en lite rejälare mens med en del klumpar och koagulerat blod. Idag och igår har det dock varit avtagande. Så ja... imorgon ska jag få till gyn och gå mitt missfall konstaterat :( Denna graviditeten var oplanerad men kom ganska snabbt att bli så väldigt välkommen. Vi har två pojkar på 7 och 11 år och vi hade hunnit berätta för dem :( Trodde inte jag skulle ta ett missfall så hårt som jag gjorde. Fre, lör och söndag blev det många tårar. Känns tomt och ledsamt. Ville bara skriva av mig. Ni som vill får också gärna skriva lite här.

Ta hand om er!