• Anonym (ännuensam)

    Död mamma, närgången man – hur hantera det?

    Är det här normalt? Vad ska man tänka om en sån här händelse?

    En ensamstående mamma och en tonårsdotter. Mamman är egenföretagare och har en hel del affärskontakter, ofta hemma, ofta med män.

    Det händer att män fattar tycke. En man blir särskilt ihärdig, han dyker upp i hemmet allt oftare, har med sig fika och presenter till både mamman och dottern. Han har en fru. Mamman försöker hålla allt på vänskaplig nivå, mannen är okej, han är en kund i företaget och vådlig omtänksam och vänlig. Men hon är inte kär, dessutom har han en fru.

    Dottern gillar den här mannen. han är snäll och rolig, bryr sig. Ringer bland för att kolla läget när mamman inte är hemma. Det finns inga manliga förebilder på nära håll. Han köper blommor till mor och dotter. Mannen är drygt 50 år gammal.

    Den lilla familjen har i övrigt inte jättemånga vänner och inget stort nätverk i staden. När mamman blir allvarligt sjuk är det den här mannen som kliver fram och finns där när andra vänner och bekanta drar sig undan. Han hälsar på, kanske ännu mer. Bryr sig och är såklart ledsen.

    Han går på begravningen när mamman till slut dör. Han etter ensam i kyrkan, resten av familjen är kluven till den här mannen. Alla vet att han var förälskad i modern, men att hon inte ville ha honom. Men hon ville vara hans vän och någonstans accepterade han det.

    Efter moderns död finns tonårsdottern ensam kvar i huset. Hon är nu 19 år. En kväll erbjuder sig mannen att komma hem och laga mat. Hon blir glad, tänka ratt de har sorgen gemensamt, de flesta vänner och bekanta har dragit sig undan.
    De bor på landet, han kör bil. Han har med sig vin, ger henne mycket vin. Dottern är inte van vid att dricka och har aldrig haft en riktig pojkvän.

    Hon är glad över besöket, de pratar på. Men snart frågar mannen om han kan stanna hos henne över natten. Han kallar henne en attraktiv kvinna. Dottern blir chockad, ber mannen att sticka därifrån, vilket han gör. Han blir inte våldsam eller närgången. Ringer däremot på telefonsvararen och ber om ursäkt efteråt. Hon svarar inte.

    Det hände för snart 20 år sedan. Händelsen har varit förträngd i många år, men kommer hela tiden tillbaka. Mer och mer.

  • Svar på tråden Död mamma, närgången man – hur hantera det?
  • Kjell2
    Anonym (ännuensam) skrev 2017-03-18 17:07:39 följande:

    Nu ställer jag mig lite utanför mig själv och konstaterar att det finns de som är både elaka och väldigt snälla här i tråden. Precis som i verkliga livet alltså.

    Hade verkligen tänkt lägga ner, aldrig mer logga in. Men nån här på slutet sa det så himla bra. Huvudet på spiken. Ni anar inte hur många gånger tankarna gått åt det hållet, tänk om han hållit fast mig, vägrat gå, tänk om jag varit några år yngre, minderårig. Hade jag haft bättre rätt att må dåligt då?

    Var för övrigt med om en liknande händelse som 17-åring, med en annan man, då "hände" det saker även om det inte förekom våld.Relationen till den mannen var också en annan. 

    Hade jag haft mer rätt att känna mig ledsen och bearbeta det som hänt om det "hänt" mer?

    Nu har jag ägnat så mycket tid åt att tycka att det känns så pinsamt och dumt och tänk på alla andra som verkligen utsatts för riktiga övergrepp. 

    Förlåt, jag har också mått dåligt av det här. Kanske borde jag ha beskrivit situationen bättre, då hade ni kanske förstått. 


    Hade nog varit bättre om du direkt varit tydlig med din roll i det hela och hur det har påverkat dig.
  • Anonym (Vuxen svek)

    Jag tänker att det kan vara jobbigt att det här var en man du litade på. Som hjälpt dig när din mamma varit sjuk och sen svek dig. Visst han backade, men han borde inte försökt från början. Iaf inte med alkohol inblandat... Han kunde pratat med dig om sina känslor och gett dig en chans att svara utan alkohol. Det gör att människor ibland göra saker de inte tänkt. Speciellt när man är ung.

    Så jag tänker att den största sorgen av händelsen är att du förlorade en till viktig vuxen person i ditt liv efter att din mamma dog. Kanske därför du inte kan släppa händelsen.

  • fornminne

    Jag tror också att det är sveket som känns värst. Du litade på honom, han var mycket äldre, och han fanns där för dig när nästan ingen annan gjorde det. Och så beter han sig så där. Det spelar ingen roll att han backade direkt och att det var alkohol inblandat, han borde som sagt inte ha försökt från början. Däremot tycker jag att du ska släppa det efter så här lång tid.

  • Anonym (Förstår)

    Men snälla nån, vad är det med folk?
    Tycker ni verkligen att han verkar vara en respektabel normal man som är gift och åker hem till en 17-åring i ett sårbart läge och gör närmanden?

    Nej, det är inget oöverkomligt trauma men jag förstår verkligen att TS kände sig sviken. Man är inte så tuff när man är tonåring och precis har förlorat sin mamma, särskilt när mamman var den enda föräldern. Det han gjorde är ju vidrigt. Karln var över 50 och TS inte ens myndig, ser ni inte det sjuka i situationen? 
    Det är dessutom självklart att en man ska backa när en kvinna säger nej och inget han ska ha beröm för.  

    Nej TS, det var inte ett ok beteende. Om du hade varit min släkting skulle jag ha blivit skitförbannad och läxat upp gubben efter noter. Du måste ha känt dig så ensam i det läget, man ska inte behöva hantera sådant när man sörjer.
     
    Jag kan tänka mig att du funderar över det här nu eftersom man inte har någon direkt känsla för vad som är ok när man är i den åldern. Jag tror att de flesta har någon händelse de funderar över ibland. Du kanske bara behöver få din magkänsla bekräftad och det får du definitivt av mig. Inte ok! 

  • Påven Johanna II
    Anonym (Förstår) skrev 2017-03-28 16:23:11 följande:

    Men snälla nån, vad är det med folk?
    Tycker ni verkligen att han verkar vara en respektabel normal man som är gift och åker hem till en 17-åring i ett sårbart läge och gör närmanden?

    Nej, det är inget oöverkomligt trauma men jag förstår verkligen att TS kände sig sviken. Man är inte så tuff när man är tonåring och precis har förlorat sin mamma, särskilt när mamman var den enda föräldern. Det han gjorde är ju vidrigt. Karln var över 50 och TS inte ens myndig, ser ni inte det sjuka i situationen? 
    Det är dessutom självklart att en man ska backa när en kvinna säger nej och inget han ska ha beröm för.  

    Nej TS, det var inte ett ok beteende. Om du hade varit min släkting skulle jag ha blivit skitförbannad och läxat upp gubben efter noter. Du måste ha känt dig så ensam i det läget, man ska inte behöva hantera sådant när man sörjer.
     
    Jag kan tänka mig att du funderar över det här nu eftersom man inte har någon direkt känsla för vad som är ok när man är i den åldern. Jag tror att de flesta har någon händelse de funderar över ibland. Du kanske bara behöver få din magkänsla bekräftad och det får du definitivt av mig. Inte ok! 


    19 år var hon väl ändå.
  • Dixie

    Ja, jag tänker inte så mycket på det - mer än att det var rätt hanterat av dottern att be honom gå och klokt att inte ha mer kontakt!

  • Anonym (Förstår)
    Påven Johanna II skrev 2017-03-28 19:36:57 följande:
    19 år var hon väl ändå.
    Ok 19 år, ingen enorm skillnad direkt men rätt ska vara rätt.  
    Jag anser fortfarande att det var ett vidrigt beteende mot en ung tjej i TS situation. 
  • Egon den stora

    Tycker också han svek dig känslomässigt när du väl behövde en vuxen efter din mammas död.

    Fattar inte varför folk måste skriva elaka kommentarer för det. Det hade ju varit en enorm skillnad om det bara varit en äldre man som du inte känt så väl som gjort närmanden. Då hade du kanske inte ens tänkt på denna händelse utan glömt den för länge sedan.

    Att någon du förmodligen litade på och som kunde hjälpt dig i din situation i stället bar sig åt på det sättet är ett rent vidrigt.

    Kanske skulle du prata med någon om detta? Det kanske räcker att någon bara bekräftar för dig att han gjorde fel så att du kan släppa det sedan?

  • Anonym (taskmörtar)
    Påven Johanna II skrev 2017-03-28 19:36:57 följande:
    19 år var hon väl ändå.
    Menar du att det skulle vara mer acceptabelt för moderns 50 åriga KK att ge sig på den sörjande dottern, efter moderns död, om dottern var 19?

    Eller är du bara en sån där som måste påpeka fel i detaljer som inte spelar någon roll för diskussionen?
  • S c h n a

    Det finns alltid någon som haft det värre och folk går till psykolog för betydligt mindre händelser än så. Du var där i ett väldigt sårbart tillstånd och sannolikt mycket känsligare än annars, klart det fastnar.

    Har du fått prata om det här med en psykolog/terapeut? Ibland behöver man bara prata om det med någon som lyssnar och vägleder, för att kunna släppa det och gå vidare sen.

  • Anonym (Alexandra)

    Normalt att du reagerade på situationen. Inte så bra att du påverkas av det så långt senare. Sök hjälp för det och gå vidare. Håller med om att det var olämpligt. Men om du inte hade förlorat din mamma i samma veva så tror jag att du hade glömt händelsen för länge sen, eller iallafall lagt det bakom dig.

Svar på tråden Död mamma, närgången man – hur hantera det?