Vad göra?

Köp cykeln och prata med din son om vikten att få vara sig själv oavsett vad andra tycker.

Lär honom att säga "var ser du cykelns kön" till någon som eventuellt ifrågasätter och så var det inte mer med det.

Ja tycker ni har såååå fel. Barn idag är inte snälla, köp flickcykel och få ett barn som måste försvara sej och sin cykel varje dag, eller köp en annan cykel och han slipper det.

Jag vet att ni har rätt det ni säger. Men det är inte ni som varje dag i skolan behöver försvara er, det är era ögonstenar.

Jag tycker att det är tvärtom. Det någon hade blivit slaktad för när jag var liten rycks det på axlarna till idag. Som i min söndagsskolegrupp:

Pojke1: Varför har du prinsessklänning på dig?
Pojke2: För att det är fint.
Pojke1: Jaha, kom så leker vi.

Sedan kan man ju inte förvänta sig att något ska förändras om man är rädd eller bara sitter med armarna i kors.

Jag tycker att han ska få sin cykel och så får ni ta ev. problem när de kommer.
Samhället i stort har faktiskt kommit mycket längre än vad man kan tro.

Min son (4-5 år) fick välja ett plagg på en Me&I visning och valde en grön klänning med bilar på. Inga problem.
Sen vill han ha på sig den på dagis och jag blev lite orolig. Tänkte att jag inte fick ge honom förutfattade meningar, så jag tog med en vanlig tröja och visade var den låg om han skulle vilja byta kläder. Och åkte till jobbet med liite ont i magen

När jag kom och hämtade honom kom de 5 coolaste killarna på dagis fram till mig och frågade var man kunde få tag på en sån klänning

Med rätt attityd kommer han att klara det galant, stötta honom!

Eller så är det olika beroende på vart man bor? när jag gick i skolan fanns det några som blev retade (3:e-4:e klass) dom hade inga vänner när vi gick ur 9:an. Så de satt i länge.

Det är vanligtvis så att samhällsutvecklingen går snabbare i storstäder än på landsbygden, men om du är född -86 så är det ett kvarts sekel sen du gick på dagis, och det är rätt lång tid.
Jag blev som sagt förvånad över att det gått så pass snabbt, men faktum är att det har förändrats. Barn blir fortfarande mobbade, men för andra saker än för 25 eller 40 år sen.

Fast allt beror ju på hur andra föräldrar uppfostrat sina barn och hur personal är. Vår yngsta verkar ha haft otur och har fått en gammal lärare där det fortfarande ska delas in i flickor och pojkar i tid och otid, och hon ger kommentarer som för mig är så fel. Den andra (med cykeln) har en bättre lärare och vänner, men det finns ju andra på skolan.

Förstår "problemet", vi har precis samma här hemma! Vår 10-åring har lååångt hår och ser verkligen ut som en flicka dessutom. På den nivån att INGEN någon enda gång förutsätter att han är pojke. Även när de vet hans namn, tex på sjukhus, envisas de med att säga "hon"...

Han gillar allt som är vackert, fjärilar, glitter. Inte alls intresserad av batman, Spindelmannen osv. Men gärna av skärmar och dataspel, det är väl där han numera platsar hyfsat inom "pojkgruppen".

Han säger att han inte bryr sig så mycket. "Det är insidan som räknas" brukar han säga. Men jag tror ändå att det känns lite motigt varje gång någon "tar fel" eller på annat sätt påpekar att han inte "är som förväntat".

Jag tänker att han, liksom din son, är så pass stora att de själva avgör om det är "strider" de är beredda att ta. Min son är väl medveten om att han skulle slippa många missförstånd om han klippte sig kort, men han vill inte. Ok. Din son kanske är medveten om att cykeln inte ser ut som typiska pojkcyklar, men tycker att det är värt det?

Min son sticker ut i intressen också förresten. Här är det dans (inte street eller så, utan "vanlig" barndans - balett, modern, jazz osv), ridning osv som gäller. Bollsporter går bort direkt! Inga kampsporter heller.

Så det är mycket mer än bara färgen på cykel osv som gör att min son "sticker ut". Han får nog leva med att andra höjer på ögonbrynen av en eller annan anledning, om han inte ska få kompromissa med hela sin personlighet.

Det kan du ta upp med skolan.

Och som min kusin, som upp till puberteten alltid antogs vara flicka, sa: Vadå, skulle det vara något skämmigt att vara tjej eller?

Det låter exakt som min son.

Jag håller med fullt ut. Och var själv raka motsatsen av min son när jag var liten (tjejkille). Därav den här känslan när det är bättre att bara "passa in".

Jag provade massa olika roller under min uppväxt. Nu i efterhand är det enda jag lärt mig att hur man än är finns det alltid någon som tycker att man är helfel.

Jag tycker inte att det är fel att köpa den (min 10-årige som har själv en "flickcykel"), men jag tycker att du ska tänka igenom det noga och ha en plan utifall det värsta skulle inträffa. En cykel är dyr och går liksom inte att ångra på samma sätt som en tröja i fel färg eller liknande. Vad gör du om han får kommentarer från andra barn eller blir retad och vägrar använda cykeln efter 2 veckor?

Om du bestämmer dig för att inte köpa den så behöver du ju inte nödvändigtvis vara helt ärlig med anledningen.