Ungen gick loss i affären och jag tappade det!

Jag förstår vad ni menar med att det inte alltid kan hjälpas och är man trött så kanske man ger efter.. men att inte ens säga till barnet under hela tiden de vistas i affären och sen belöna det? Hur tänker ni som hade gett efter på glassen, tror ni inte att chansen är större att samma visa sker nästa gång? Och nästa igen? Barn är ju inte dumma o skriker man så får man ju glass!

Åh håhå, före barn har jag tänkt som du men med en trotsig liten är det inte alltid så enkelt. Försöker undvika affärer så gott det går men tänker att personen kanske hade något viktigt ärende där (begravningsblomma eller något?) och chansade att det skulle gå bra? Ibland går det bra men ibland blir det kaos. Hade lätt köpt en glass också för att lugna ner barnet en stund. Om du får egna barn i framtiden kommer du märka att man inte orkar vara konsekvent och duktig jämt. Jag hade blivit väldigt ledsen av din kommentar.

Vi är jourhem och något liknande hände oss för ett tag sedan. När vi är bland folk skulle jag helst vilja ha en skylt runt halsen "Inte mitt barn!". Vi har inte hunnit så mycket uppfostran, då vi just lärt känna barnet och det finns mycket annat som ska göras först.

Jag kan förstå din reaktion, absolut. Jag kan också bli irriterad och störd över andras barn, eller tonåringar! Men vi vet ju ingenting om bakgrunden. Så det är bättre fria än fälla liksom.

Bra att du sa till.

Hade inte gått in med skrikande unge, alternativt lämnat affären direkt.

Hade barnet verkligen ner blommor? Så de gick sönder? Och slog barnet mamman?

Vi har alltid kört så, kan man inte bete sig på affären får man sitta i bilen och vänta.

Absolut fel att säga till barnet att det blir gladare av glass och lika fel att ge ett ledset/arg/upprört barn glass. Ska man ge sötsaker till barn så ska man se till att aldrig göra det för att släta över eller dämpa känslor. Så korkat! Det är så barn lär sig bli sockerberoende/hetsäta/döva sina känslor med sötsaker/mat.

Känslorna barnet hade fick inget gensvar. Istället erbjöds det glass.

Jag hade inte stannat i affären med barnet, utan jag hade gått ut därifrån och försökt få kontakt med barnet istället. En trött treåring. Bäst att åka hem.

Som någon tidigare skrev, vi vet inte vad hennes ärende var. Kanske hon absolut va tvungen att göra det där ärendet, vad vet vi? Sen tror jag inte din kommentar gjorde det bättre, om du inte tål barnskrik kanske du gör bäst i att hålla dig borta från affärer och dylikt där det kan finnas barn. Menar inte att låta otrevlig men kom tillbaka när du har barn själv så lovar jag att din åsikt har ändrats.

Du tappade kontrollen. Inte "det". Lite dålig språkfostran där, faktiskt.

Jag tycker inte att man kommenterar någon annans uppfostran om man endast sett 5 minuter av den. (Självklart gäller inte detta om man ser någon som slår sitt barn eller liknande.)

Det kan finnas så mycket bakomliggande som du som främling inte känner till som gör att det lilla du ser inte är representativt för hur de annars tar hand om sina barn.

Jag tyckte du gjorde helt rätt TS. Och ja, det är din ensak. Du var ju tvungen att lyssna på gapandet!

Tror TS försökte sig på att direktöversätta det engelska uttrycket "lost it" men nej, det funkar inte på svenska

Ts hade inte en aning om omständigheterna för detta barn och kvinnan.

Jag hatar den kommentaren. Typ "vänta bara". Du har ingen aning om ifall hennes åsikt kommer ändras, föräldrar är inte allvetande med vetorätt kring vad man får och inte får tycka som barnlös/barnfri. Jag har själv barn och tycker att det var bra att TS sa ifrån. Hon gick alltså genom hela affären med ett barn som betedde sig riktigt illa utan att prata med barnet eller lösa det på annat sätt än att muta honom? Hur skulle det någonsin kunna lösa någonting? Jag håller med om att det blir att belöna dåligt beteende. Jag hade aldrig accepterat det beteendet till att börja med, än mindre erbjuda sötsaker i en sådan situation. "Så du blir gladare", vafan?

Barnets beteende låter ganska extremt tycker jag, om mitt barn betedde sig så hade jag inte utsatt mig själv för den situationen, dvs i en affär, utan hade evakuerat så fort som möjligt till en plats där barnet inte kunde orsaka skada eller irritation, och där vi slapp bli uttittade av andra som tror att de vet bättre. 

Men om jag nu inte hade gjort det hade jag antagligen kunnat tänka mig att köpa en glass till barnet, givetvis inte som belöning utan som en desperat åtgärd för att lugna ner barnet. Självklart försöker man väl lugna på andra sätt först, men det är inte alltid så enkelt med hysteriska barn.

Som åskådare hade jag dock inte lagt mig i hur någon annan förälder valde att göra i samma situation. Mina egna barn har varit tillräckligt olika för att göra mig ödmjuk i frågan. Det är klart att jag kan tänka tankar om hur andra gör, men känner jag dem inte får jag utgå från att föräldern vet mer om sin egen situation och om barnet, än vad jag gör.

Jag tycker ofta att det hjälper att som utomstående säga till barnet. De är ofta så ovana vid det att de då tystnar av ren förvåning. Alltså inte argt, barskt eller skrämmande för barnet, men tydligt. "Snälla, sluta skrika, du stör oss", "Du, ha inte sönder saker här inne!".

Problemet är dock att många föräldrar inte hanterar att man säger åt deras barn.

Jag säger som en dlr andra i tråden - vi vet för lite om bakgrunden.
Läste en kolumn en gång.
En pappa satt med två (tror jag) barn på en tunnelbana. Barnen gick mer eller mindre bärsärkargång och uppförde sig riktigt dåligt. Pappan sa ingenting. Fler och fler personer himlade med ögonen och undrade hur man kunde vara en så dålig förälder. Till sist tror jag att den som skrev kolumnen sade till. Pappan svarade att han vet - det är bara det att barnens mamma precis har dött (och lite till som jag inte minns). Barnen var i chock och han likaså. De försökte härda ut.

Är ni med på vad jag vill ha sagt?

Det kan vara en ensamstående mamma med ett barn i värsta trotsåldern - massa skrik och bråk i bagaget, kanske en vårdnadstvist eller massa konflikter, kanske har det hänt något. Kanske en depression. Eller bara dålig uppfostran. Vi vet inte.

Jag säger gärna till ett främmande barn som uppför sig olämpligt- men jag skulle inte anklaga en förälder för att den köper en glass i en sådan situation eftersom jag inte vet något om bakgrunden. Jag fungerar inte så, men vem vet hur jag skulle göra om det hade hänt mig något.

Apropå en annan kommentar ovan  - man lämnar inte en treåring ensam i en bil när man ska gå och handla.

Om barnet inte sätter samband mellan straff/konsekvens och beteende är det ju ingen idé att straffa eller ge en konsekvens.

Man kan inte uppfostra bort trots då trots är en naturlig del av utvecklingen.

Jag hade tagit mitt barn och gått ut ut affären, alternativt gett glassen med en gång för att lugna barnet.

Sen kanske kvinnan inte kunde gå ut ur affären, hon kanske hade ett ärende som var tvunget att utföras, trots trotsigt barn. Dessutom kanske barnet var hungrigt och då är det ju bra med en glass så att det kan hålla sig till maten.
Eller så hade on en annan anledning att inte orka bemöta barnets trots just där och då.

Jag blev själv "påhoppad" av ett par tanter en gång som tyckte jag gjorde fel mot mitt barn, men det är så enkelt att komma som främling och se barnet i dess "värsta" stund, när man inte har en aning om hur det brukar vara eller varför det blev sådär just denna dagen.

Det håller jag med om, att det hjälper när någon annan säger till. Nu har det aldrig hänt mig och mitt barn så jag brukar säga när någon i personalen går förbi t ex "såg du vad arg han såg ut att vara? Tänk om han skulle säga till dig att sitta still på din plats. De jobbar här och vill inte att man springer runt på deras arbetsplats". Det funkar alltid. Känner mig lite dålig som skyller på någon annan men det är bättre än tystnad och en glass i alla fall. Det har hänt att någon främling kommenterat "lyssna på din mamma nu" och det brukar funka det med. Eller gå fram till någon som jobbar på coop och säga "ursäkta, men får barn verkligen springa runt med sin kundvagn?", då brukar personen nappa lite försiktigt. Till mitt barn säger jag då "ja, nu vet vi att personalen säger att man inte får!". Ibland får man påminna om det, "ska jag hämta han som sa till dig och fråga?". Så den metoden kan man använda själv när främlingar inte vill lägga sig i