Flickvän förändrad efter jobbyte och ett års misslyckade försök till graviditet

Hej,

Känner mig helt och fullständigt förvirrad efter ett par tvära kast den senaste dryga månaden och tänkte därför dra min berättelse här och hoppas få några goda råd. Det blev en ganska lång berättelse, så förhoppningsvis har någon ork och tid att läsa.

Efter att ha varit tillsammans och haft en väldigt fin relation i 8.5 år bestämde jag och min flickvän oss för att försöka skaffa barn i början av 2016.
Vi har alltid älskat varandra och varit kära i varandra. Som alla andra par har vi självklart haft våra gräl och mindre problem, men att det ska vara vi har det aldrig funnits några som helst tvivel om. Ibland har det i ärlighetens namn nästan känts som om det gått lite för lätt.

Att skaffa barn var ett beslut som vuxit fram och det kändes som ett naturligt och spännande steg i våra liv.
Jag var 35 och hon 27 och var båda fast anställda sedan en tid och sambos sedan 7 år tillbaka, så situationen var väldigt stabil.

Hon slutade med p-piller och vi satte igång våra försök. Allt kändes spännande och hoppfullt i början förstås - tanken på att det kunde vara svårt att bli gravid var inget vi riktigt tagit med i beräkningen.

Efter några månaders fruktlösa försök började det självklart kännas lite tungt och en viss oro började växa fram, men jag upplevde det ändå som om vi kunde prata om våra känslor och var fast beslutna om att fortsätta försöka.

Något halvår efter att vi satte igång fick min flickvän ett svagt plus på graviditetsstickan. Hoppet blossade upp men slocknade ganska kort därefter då det visade sig vara ett troligt tidigt missfall.
I den här vevan började min flickväns arbetssituation dessutom försämras. Inget katastrofalt men diverse omständigheter med projekt som fungerade dåligt (inte pga henne) gjorde att hon började vantrivas och bli frustrerad.

Till en början var vår tanke att hon skulle hålla ut och jobba på under de (förhoppningsvis) enstaka månaderna som återstod innan föräldraledighet skulle ta vid. Men efter ytterligare ett par omgångars misslyckade försök kom vi gemensamt fram till att det var bäst för oss båda om hon letade efter ett nytt jobb trots våra planer och den potentiella otryggheten det kan innebära att bli gravid tidigt under en ny anställning.

Hon fick ett nytt jobb och i slutet av förra året diskuterade vi att ta en paus - tjejen kände att hon ville ha ett par månaders ro för att fokusera på att komma in i nya jobbet. Hon kände dessutom att allt graviditetsrelaterat hade tärt på henne en hel del - ägglossningstest och planerat sex, anpassad kosthållning, och sist men inte minst den nervösa väntan och besvikelsen då mensen kom varje månad.

Nu blev det inte riktigt så, utan vi fortsatte - dock utan den strikta planeringen vi följt tidigare.
Hon verkar trivas på sitt nya jobb - hon har bytt ett statligt jobb med mycket tröghet i rutinerna och kollegor utan större ambitioner eller framåtanda, till ett företag i privat sektor med många unga, drivna och duktiga personer.
Hon har roligare än på sitt förra jobb, men upplever också en större social press på att passa in.

Fortfarande ingen framgång med våra sporadiska försök, och vi beslutade oss för att göra en fertilitetsutredning.

Datum för utredningen började närma sig.
Jag känner själv att det blir skönt att förhoppningsvis få någon form av visshet i vad som eventuellt är fel.

Så i början av mars, när datum för undersökningen börjar närma sig, säger hon att hon känt sig lite nere en tid men vill inte riktigt prata om varför. Jag pressar henne lite och till slut berättar hon att hon på sistone tappat lusten för att skaffa barn. Från att ha tänkt på det i tid och otid - funderat på namn, tänkt igenom föräldraledighet osv osv - är längtan helt borta.
Hon har försökt få den tillbaka, förklarar hon, utan att lyckas.
Hon ber om ursäkt och är ledsen, eftersom hon vet att inget förändrats för mig, men jag anklagar henne inte utan försöker förstå.

Jag frågar om det på något sätt har att göra med att hennes känslor för mig har ändrats, och hon säger att hon inte tror det.
Det här kan låta som en liten sak, men för mig var ordet "tror" chockerande. Under de nästan 9.5 år vi nu varit tillsammans har ingen av oss någonsin uttryckt någon som helst osäkerhet om våra känslor för varandra.

Efter det här har inget varit sig likt.
Hon har vid senare samtal berättat att hon upplever en stor osäkerhet kring allting i sitt liv och vad hon vill just nu, också vad gäller vår relation.
En del av det hela är att hennes nya jobb på något sätt fått henne att känna ett större behov av sociala kontakter, och hon säger att hon funderat mycket över varför hon ofta haft en väldigt liten bekantskapskrets.
En del av hennes tankar verkar handla om hennes uppväxt, som ur vissa perspektiv varit komplicerad och stressande, och i vilken mån den format henne som person.

Vi gjorde fertilitetsutredningen, och är ännu inte färdiga. Jag har lämnat spermaprov men inte fått svar, hon gjorde en undersökning som jag vet att hon bävade inför, där svaret tyvärr blev att det såg OK ut men att hon hade någon form av buktning som de behövde titta på vid ett nytt besök.
Det är där vi befinner oss idag, i väntan på hennes återbesök som bör ske någon gång nästa vecka.
Jag vet att det var ett stort bakslag för henne att behöva göra återbesöket - hon var nervös inför det första och hade sett fram emot att lägga det bakom sig.

Hon har sedan det där samtalet ofta varit väldigt kall och frånvarande - något som jag inte kan låta bli att bli väldigt sårad och orolig över då vi alltid haft en så kärleksfull relation med mycket närhet och ömhet.
Mellan varven kan jag skymta hennes "vanliga" jag igen, men jag upplever det allt oftare som om hon "försvinner" och blir kall och svår att få kontakt med.

Hon har gått från att säga att hon "tror" att hon vill fortsätta vara med mig, till att säga att hon knappt vet någonting just nu.

Jag försöker låta bli att pressa henne och ställa frågor, men det är inte lätt då jag önskar att jag bättre kunde förstå vad som rör sig i hennes huvud.

Jag har undrat och frågat henne om hon träffat någon annan på sitt nya jobb, men hon verkar faktiskt ärlig när hon säger att det inte är något sådant.

Jag vet inte vad jag ska göra, jag antar att jag bara kan försöka låta henne få sin tid och sitt utrymme, men det är otroligt nedstämmande och frustrerande att hon stänger ute mig på det här sättet.

En tanke jag haft är att hon kanske innerst inne känner en stark oro inför att få höra att hon är infertil, och att hon tror att det då kommer sluta med att jag lämnar henne (något jag lovat att jag inte har några tankar alls på att göra). Det skulle kunna förklara att hon distanserar sig från mig i försvarssyfte.

Något annat jag funderat på är det i första hand handlar om att hon fått smak för socialt liv av det här nya jobbet och inte ser mig passa in i detta.
Jag är en relativt blyg person med fåtal vänner som trivs rätt så bra på egen hand, men jag har också sagt till henne att om hon känner att hon vill ha ett rikare socialt liv så anstränger jag mig gärna för att bli en del av det. Det sista jag vill är att hämma henne.

Samtidigt känns det inte riktigt logiskt, att några enstaka månader på ett nytt jobb skulle få henne att tvivla så starkt på en nästan 10 år lång lycklig och kärleksfull relation (jag vet att hon alltid älskat mig, hon var alltid den som var orolig över att jag skulle lämna henne, trots att jag alltid försäkrade henne om att det inte skulle hända).

Vad säger ni?

Jag inväntar hennes andra undersökning och resultaten från det och mitt spermaprov och hoppas så innerligt att allt ska bli som förr efter det, men jag är livrädd för att det inte blir så.

För mig känns detta som en direkt mardröm. På riktigt helt overkligt. Att vi efter 8.5 år i en lycklig relation bestämmer oss för att ta det  ultimata steget och skaffa barn, och ett år senare inte har lyckats få barn och dessutom kanske är på väg att separera. Det är riktigt tufft för mig att hantera, varje dag är blytung.