Tackla situation med ex?

Hej,

Jag vet inte hur jag ska börja, eller vad jag söker med start av denna tråd. Kanske tröst, råd eller tips helt enkelt.

Det hela började för ungefär 1 år sedan. Jag och min dåvarande flickvän bröt upp, på min begäran. Jag blev stressad på något sätt, dagarna gick och saker var på samma sätt hela tiden. Försökte inte göra något åt det heller, vilket kan tyckas helt galet i efterhand.

Levde annars det perfekta förhållandet. Verkligen den perfekta flickvännen. Hon var mer än min partner, min bästa vän.

Vi har under det senaste året bråkat rejält, varit fruktansvärt elaka mot varandra. Vi har båda sett sidor hos varandra som vi tidigare aldrig har sett. Mycket stress och förvirring gör väl såhär mot en.

Den senaste tiden, några månader tillbaka, så har vi börjat umgås mer frekvent. Som vänner dock. Vi har kul ihop och beter oss lite som om vi skulle vara ett par faktiskt. Vi är intima och kan till och med gå hand i hand? Detta på hennes begäran.

Jag har, flera gånger, förklarat att hon är min största och ända kärlek. Att hon är kvinnan jag vill leva resten av mitt liv med. Att saker och ting som vi båda har gått igenom har ändå skett av en anledning. Att fått mig uppskatta henne och inte ta henne föregivet.

Hon vill fortfarande ses och umgås, som vänner. Hon vill absolut inte gå in i något förhållande igen, på ett bra tag. Vilket är ganska förståligt. Men alla dubbla budskap, som att hålla i hand, vara intima m.m gör mig så sjukt förvirrad.

Hon har aldrig sagt att det inte skulle kunna funka senare. Utan att man aldrig vet vad som händer i framtiden. Hon har sina egna drömmar nu och planer på framtiden. Som att exempelvis flytta utomlands och testa på miljöombyte osv.

Själv känns det som om jag är kvar i någon slags limbo. Där jag går och hoppas på något, något som kanske aldrig inträffar. Detta gör mig galen. Även om det låter konstigt så hade det på något sätt känts lättare om jag hade fått ett blankt nej.

Hon var verkligen en person som gav hela sig själv. Hela detta har väl gjort henne fruktansvärt sårad och rädd. Får känslan av att hon eventuellt vill, men att hon är för rädd och byggt upp någon slags mur.

Hur hade ni agerat i min situation? Vet i ärlighetens namn inte hur jag ska tackla allt.

Kan även tillägga att vi träffades i yngre dagar, tonåren. Vi var tillsammans i 10 år. Inga barn.