Kan inte knyta an
Väntar barn nummer två och är nu i v 26.
Jag fick veta för några år sen att det skulle bli väldigt svårt för mig att bli gravid och jag och min man skyddade oss inte för vi ville ha barn och fick hjälp med hormonbehandlingar osv. Vi fick barn 2015 och graviditeten var hemsk. Jätte hemsk foglossning och i slutet blev jag igångsatt på bf för att jag mådde katastrof och hade så satans ont. Förlossningen var ganska kass med otrevlig personal, stor personalbrist och det slutadr akut med sugklocka och ett helt team som tryckte på min mage och skrek att bebisen måste ut NU! Två timmar efter förlossningen skickade dom hel min man för att besökstiden var över och båda var i sån chock och traumatisetade och behövde varann så det var jätte jobbigt.
Denna graviditeten nu kom som en överraskning, vi försökte inte bli med barn, jag skulle precis börja på p-piller för smärtsamma menstruationer.
Vi blev chockade men mannen blev glad, tyvärr tog det ett tag för mig att ens veta om jag ville behålla.
Vårt barn sover jätte dåligt och har alltid gjort, nu vid 2 års åldern så vaknar han fortfarande ca 10-15 gånger per natt och stiger ändå upp vid 05. och det har tagit hårt på oss. Vi går på BUP och har testat allt men inget funkar. Börjat acceptera att han nara är ett barn som sover kasst.
Jag tror att problemet med att knyta an till barnet i magen är att jag är rädd att nästa barn ska sova lika kasst. Jag är orolig för förlossningsdepression eftersom jag misstänker att jag led av det efter första barnet. Är sjukskriven 100 procent nu för foglossningen och är livrädd för att föda barn igen. Vi vill få igenom en planerad igångsättning denna gången men än är inget sagt... ska på Aurorasamtal om två veckor och prata om det...
Jag längtar inte alls efter bebisen, jag längtar bara efter att slippa vara gravid. Jag känner mig konstant ångestfylld och orolig och liksom "fast i mig själv". Är jag knäpp eller är det bara svårare att knyta an till barn nummer 2 eller är det omständigheterna kring förra barnet som gör att det känns såhär? Är ju rädd att barnet ska komma och att jag inte ska kunna älska det. :'(
