Vill inte gå på ceremonin

Jag förstår inte riktigt - du menar att du inte kan gå för att du inte kan visa öppet dina känslor?

Om du inte vill gå kan du väl bara säga att du tycker det är jobbigt och det river upp dina känslor och du vill helst slippa gå - tror inte någon tar illa upp av det, men bättre att förklara varför.

Förstår inte heller.

Menar du att sådana tillfällen är jobbigare för dig än för andra, FAST du inte visar något utåt? Eller är det jobbigare för dig FÖR att du inte visar något utåt?

När det gäller begravningar så tycker jag att man biter ihop och går på dem i alla fall, även om man inte vill, ifall ens partner / familj / vän behöver eller vill ha en där som stöd. Man tänker inte på sig själv i ett sådant läge. 

För övrigt tar nog folk mer illa upp ifall du inte är där än om de inte ser dig gråta ifall det är det som bekymrar dig...

Jag tycker det är jobbigt ja. Och jag tycker det är jobbigt när andra gör det. 

För mig har gravstenar, ceremonier och dylikt inget annat syfte än att sitta och sörja någon som är död, begraven och borta. Men för mig är personen inte borta eftersom han/hon lever i mig och genom mina tankar och mina handlingar. Det känns för mig som om ceremonier tvingar mig hålla fast vid en bild som jag inte vill ha. Jag har aldrig gått på begravningar och aldrig besökt bårhus. 

Min farfar har alltid sagt till mig: "Gråt inte för de levande och de döda bryr sig ändå inte. Lev med mig här och nu och låt de glada minnena få vara de som sedan finns kvar av mig". Detta är något jag tagit fasta vid. 

Självklart kan jag sörja personens omedelbara närhet men så länge jag minns så länge lever anden kvar hos mig. 

Jag tror nog att min sambo klarar sig själv nu. Och hans familj har varandra att finna tröst hos denna dag. Jag finns där alla andra jävla dagar på året ska du veta och har så gjort sedan det hände. Jag har varit psykolog, en axel och medmänniska för envar som behövt mig. Jag har roddat i andras känslor och allt praktiskt som behövts göras. Jag har stöttat och gjort min beskärda del i det hela. Men INGEN har frågat mig hur jag känner. Inte för att det behövs eftersom jag klarar mig, men ändå....

Jag anser att ingen ska kunna tvinga någon att gå på en ceremoni eftersom alla har olika sätt att hantera saker och ting på. Alla behöver inte en ceremoni. Och för somliga gör det mer skada än nytta. Nu ville jag har tips på hur man kan undvika att gå utan att såra allt för mycket och inte en massa löjliga pekfingrar hit och dit. 

 

 

Syftet med begravningen är det du nämner ovan. Att minnas det ljusa. Men också att hedra den avlidne och visa respekt för anhöriga.

Du kan naturligtvis välja att inte gå, men det kan ju vara bra att känna till att alla tycker sådant är jobbigt, men på olika sätt och i olika grad.

Aldrig gått på begravningar eller besökt bårhus innan det här* 

Vad svarar du på frågan ovan? Det är svårt att förstå grundproblemet annars.

Just nu håller jag på att hjälpa till att bygga upp något som var individens livsdröm , något som jag vet är viktigt för personens familj. Det kostar tid, energi, pengar (detta är bara värdsliga saker) och framförallt ett emotionellt kapital eftersom jag varje dag påminns om att kroppen inte längre är här. Om inte det är att hedra och minnas någon så vet jag inte....

Jag har funnits som stöd för alla och jag har verkligen gjort allt jag kan för att på något sätt visa respekt. Jag har lyssnat på timmar och åter timmar av gråt och saknad och har vänt ut och in på mig själv för att vara en medmänniska, jag fanns där vid ceremonin och höll tal, jag fanns i bårhuset och höll om etc.   

Om det hade varit du, hade du då blivit upprörd om jag inte närvarat vid ceremonin om jag hade sagt att det var jobbigt? 

Vad jag svarar: 
Inget av det eftersom jag inte vet hur de andra känner innerst inne. Läs mina andra svar så kanske du förstår lite mer. Det handlar inte om vem som sörjer mest utan om vilken påverkan i livet den här cemonin har. 

Men gå inte om det är jobbigt för dig. Men du kan inte begära att alla andra ska förstå dig. Risken finns att någon eller några blir upprörda, även om du förklarar. Alla är inte helt rationella när det gäller sorg.

Å andra sidan har du ju redan varit på begravningen? Vet du varför de ska ha en ceremoni till? Kan du inte ge det som orsak, du har redan varit på begravning och föredrar nu att sörja och minnas på egen hand. Många kommer nog inte förstå men så är det ju alltid.

Jag tror det helt enkelt handlar om att familjen behöver det för att komma vidare. 
Nu är detta inte förrän efter sommarens slut så det är ju gott om tid att hinna förklara hur jag känner. Får se om de förstår. 

Att ingen har frågat dig hur du känner är väl en direkt konsekvens av att du inte kan eller vill vara ärlig med hur du har det. Du verkar ju inte vara intresserad av att berätta hur du känner, vad du vill och inte. Till och med nu överväger du ju att ljuga för att slippa närvara vid minneshögtiden istället för att vara öppen med hur du ställer dig till en sådan och att den i ditt sätt att sörja snarare är upprörande än något annat och mer positivt. 

För övrigt tycker jag att du kanske ska dra ner på ditt engagemang eftersom du förefaller besviken över bristande respons och utebliven uppskattning. 

Det är inte så att jag saknar det faktum att någon frågar utan att jag tycker det är lite besynnerligt om man helt plötsligt skulle börja bry sig om min närvaro när man inte bryr sig om mina känslor resten av året. 

Kanske hade jag förklarat hur jag känner om någon hade frågat..precis som jag frågar de. Men att spontant öppna upp mig är mer än jag klarar av. Jag skulle vilja men det knyter sig i hela magen och jag förblir helt stum. 

Det är lättare att skriva anonymt på ett forum, även om jag tycker att det känns olustigt. 

Vill du inte gå så ska du inte göra det.

Förklara för din sambo varför du inte vill, precis som du gjort här.

Men visst låter det lite konstigt i mina öron att du var med på bårhuset och begravningen, men inte vill/orkar vara med på en minnesstund ett år senare. Men jag tycker inte du ska tvinga dig till något du inte vill.