Måste bara få ut det någonstans

Jag kände så efter mina två första mf. Det var en förtärande sorg. Efter andra blev jag väldigt osäker på om jag ville ha barn över huvudtaget, men det gick över när jag träffade min gudson lite mer intensivt i några dagar
Drygt ett år efter andra mf fick vi äntligen ett levande barn. Sorgen gick inte över direkt, men började mattas av. Idag minns jag hur det kändes, men känner det inte längre.
När man sörjer ett mf sörjer man drömmen som aldrig blev. Framtiden man fick en glimt av och sedan förlorade igen. När man sedan sitter med verkligheten är det lättare att komma över drömmen.
Tillåt er att sörja, ni har rätt att sörja!
Och lycka till i framtiden!

Varför är det ingen idé?

Jag känner med dig! Jag fick missfall i vecka 8 i slutet på April precis innan vi skulle börja med IVF. Vi har fått veta att vi har svårt att bli gravida på grund av att jag är påväg in i tidigt klimakterie. Därför känns det så fruktansvärt orättvist att det inte blev något av vårt lilla pyre. Jag tänker precis som du...att magen skulle ha börjat synas och vi skulle börjat köpa bebisprylar. Det allra jobbigaste tycker jag är att jag inte vet om jag någonsin kan bli gravid igen.

Jag har börjat gå till en psykolog, verkligen något jag kan rekommendera!

Men som en av föregående talare sa: ni har all rätt och sörja! Och ni måste låta sorgen komma ut! Du får dock inte låta sorgen äta upp dig <3

Fina svar! Tack! Vi har ju en chans kvar och vi försöker att hålla i det hoppet även om det är svårt. Jobbigast är att fan alla runtom blir gravida!! Kompisar som likt oss gått isär, skaffat ny partner och känt samma känsla som vi. Vi vill knyta ihop vår familj och vi vill uppleva det tillsammans. Vi skulle ju få dem nästan samtidigt och allt skulle bli så roligt.....sen blev det inte så för oss och att då se dem planera vidare.....det går inte. Vi kämpar vidare i denna öronbedövande tystnad. Skulle önska ingen behövde känna såhär, men det drabbar många och det är så sorgligt.