Sambon lämna mig för en annan

Jag kan inte säga att jag vet hur det känns för det vet jag inte. Har inte varit i din situation. Har du någon nära vän? Du sa att du är ensamvarg. Jag är likadan fast jag är i förhållande. Men jag har 1 väldigt nära vän som jag kan prata med om allt.

Du kan alltid ringa mamma. Det kan jag lova dig, men jag förstår att du inte vill det då om hon har det tufft just nu. Är dom dina riktiga vänner så borde dom ju bry sig och lyssna? Speciellt i en sånhär situation.

Dra iväg ett sms till en av kompisarna och kolla läget. Ta det därifrån sen.

Allting har kraschat oerhört svårt senaste tiden, de har kommit slag på slag.

Vi var ihop i 6 år, vilket för mig är en evighet(jag 35)...det ända riktigt seriösa förhållandet jag haft.
Jag trodde verkligen att vi skulle va ihop för evigt, trots våra problem.

Men allt jag kände sån trygghet i, förstördes fulltständigt på mindre än en månad.
Och hon bor nu med en annan kille!!

Jag är kvar i lägenhet med alla minnena. Jag har ingen att, avlasta allt jag känner.

Det är så svårt att ta in, att vi som brydde oss så mycket om varandra. Att känna detta, att inte kunna prata om allt. Att alla våra fina minnen i ett slag är utraderade. Hon är inte där emotionellt längre, hon är en annan person.

Vårt stora problem var väl att jag inte gav henne tillräckligt med uppmärksamhet, hon kände sig frustrerad på många sätt, och de värsta är att...jag förstår henne.

Samtidigt som jag haft mycket annat (allt för mycket jobb t.ex.). Och nu står jag här och förstår inte hur jag kunde lägga tiden på de istället för något som var så mycket viktigare.

Vi umgicks ju väldigt mycket, men efter ett tag så kände jag att jag gled in i nån bubbla, och kände mig inte lika levande längre. Vilket gick ut över lust och glädje, vilket gick ut över henne.

Det går inte att beskriva med ord hur mycket jag hatar de, och visst...hon var väl inte bäst på att uttrycka hur hon kände tills att Exploderade!
Och nu...nu kommer alla känslorna. Jag vill göra Allt för henne, jag vill sluta jobbet, jag vill flytta till huset NU, som hon ville. Inte bara "när det är rätt tid".

Men allt är försent, och det gör så otroligt ont. Jag kan inte hantera min ångest och vet inte vad jag ska vägen.
Jag är något av en ensamvarg och har inte många att bolla med, men går under av ångest. Försöker ta upp löpningen, men har samtidigt svårt att äta vilket inte gör att det finns ingen energi att ta av.

Hur blev det så här? Hjälp vad ska jag göra?
Är rädd för vad jag kan göra...och hur dåligt kroppen fungerar.

Man är ju knappast den första som hjärtat krossat, ens liv vänt upp och ner.
Allt som jag trodde var mitt liv är borta, jag lever i en annan värld.

Ett patetiskt inlägg jag vet, men har aldrig varit lägre.

Tack för fler svar...det är skönt.

Vart ute och sprungit en del nu, men som sagt svårt när man inte får i sig något.

Det som är Riktigt jobbigt är att komma hem, till en tom lägenhet. Som vi delade i alla år. Helt tyst, ingen som säger något, ingen som tappar något.

Ingen galen hund.

Frågan är hur man träffar nån annan, när man är så låg. Detta har skapat ett väldigt dåligt självförtroende och ett stort tvivel på sig själv.

Och med dom egenskaperna är det inte lätt att träffa tjejer. Det är verkligen inte så att jag vill kasta mig in i något förhållande, men de säger ju att de brukar hjälpa att träffa andra. För att skingra tankarna lite...

Tack för fler svar...det är skönt.

Vart ute och sprungit en del nu, men som sagt svårt när man inte får i sig något.

Det som är Riktigt jobbigt är att komma hem, till en tom lägenhet. Som vi delade i alla år. Helt tyst, ingen som säger något, ingen som tappar något.

Ingen galen hund.

Frågan är hur man träffar nån annan, när man är så låg. Detta har skapat ett väldigt dåligt självförtroende och ett stort tvivel på sig själv.

Och med dom egenskaperna är det inte lätt att träffa tjejer. Det är verkligen inte så att jag vill kasta mig in i något förhållande, men de säger ju att de brukar hjälpa att träffa andra. För att skingra tankarna lite...

Tack för fler svar...det är skönt.

Vart ute och sprungit en del nu, men som sagt svårt när man inte får i sig något.

Det som är Riktigt jobbigt är att komma hem, till en tom lägenhet. Som vi delade i alla år. Helt tyst, ingen som säger något, ingen som tappar något.
Ingen galen hund.

Frågan är hur man träffar nån annan, när man är så låg. Detta har skapat ett väldigt dåligt självförtroende och ett stort tvivel på sig själv.

Och med dom egenskaperna är det inte lätt att träffa tjejer. Det är verkligen inte så att jag vill kasta mig in i något förhållande, men de säger ju att de brukar hjälpa att träffa andra. För att skingra tankarna lite...