Är jag för ung för att skaffa barn?

Kombinationen att ni är unga och inte har varit ett par alls länge minskar chanserna för att ni kommer att hålla ihop ett längre tag om ni får barn. Efter ett par som sambo ser man att par har mycket lättare att hålla ihop efter att barnen kommit.

"Statistiska Centralbyrån har i sin rapport Barnfamiljer 1997 tagit fram en tabell över relativa oddskvoter för separationer. Den kan användas som en statistisk barometer över när det är som viktigast att vårda kärleken ömt. Siffrorna tyder på att färska samboförhållanden med unga föräldrar (yngre än 25 år) har svårast att få det att funka."

www.alltforforaldrar.se/artikel/separation-vanligt-under-småbarnsåren

"riskerar samma öde statistiskt sett" på grund av åldersskillnad och en lågutbildad mamma fick mig bara att känna mig dålig haha, trots att jag har min sambo, mitt jobb jag trivs med och vårat hem. Och för mig har alltid en bra grund att stå på i livet varit viktigt, och det vill jag även ge mina framtida barn. Var kom separation ifrån? Och dålig hälsa och fattigdom för barn som har unga föräldrar? Det handlade inte om min relation med min sambo, som för övrigt är förjävla bra, utan det handlade om min barnlängtan. Statistik och majoritet som är plockat från vem vet varifrån, och då troligtvis från tusen olika livssituationer och förhållanden, är irrelevant. Jag försökte förklara min livssituation så bra som möjligt, tycker inte den riktigt hör hemma med vad du förklarar här.

ger dig samma svar som denne ovan. Samt; Uppskattar information, men det handlade som sagt inte om min relation med min sambo. Det handlade om min barnlängtan. Oro över separation finns inte för oss. Vi vet att det kan ske, vi vet det så väl men det är inte därför jag skapade denna tråd. Jag skapade tråden för jag är så jäkla pirrig över att berätta detta för min sambo, hur berättade andra? Vad har andra haft för upplevelser? Och även, om jag väntar med barn, hur tacklar jag min längtan? Det är frågor jag ville ha svar på, aldrig nämnde jag separation eller bad efter statistik. Men tack för din information! Uppskattas som sagt...

My story:

Fick 21 år gammal barn med min sambo som då var 24år.

Vi hade varit tillsammans 7 mån när jag blev gravid (oplanerat) och sambos 1 mån.

Jag hade inget fast jobb efter utbildning. Hade dock en utbildning där man aldrig behöver gå arbetslös om man inte väljer det själv.

Sambon hade 2 extra jobb och ett "riktigt" jobb.

Vi bodde centralt i en fin men trång bostadsrätt som jag fått av mina föräldrar.

När bebis nr 1 var 8 mån blev jag oplanerat gravid igen. (spiral är inte 100% skydd)

Hade fortf inget fast jobb eftersom jag knappt hunnit jobba och fina bostadsrätten var ännu trängre nu med en bebis.

Bebis två föddes och när han var två år flyttade vi till drömhuset, jag hade fast anställning nu osv.

Dessa första åren med barnen är de lyckligaste i mitt liv!!

Jag var ung och orädd. Kände aldrig stress över pengar eller jobb osv. Dels hade vi obetydliga kostnader i liten bostadsrätt utan behov av bil osv, men sen tror jag överlag att man i den åldern är ganska lyckligt obekymrad för det mesta:)

Tio år senare föddes vårat första riktigt planerade barn.

Jag var 33 år och sambon 36. Vi hade bra och stabila jobb och inkomster och hade varit sambos länge och allt det där man så gärna ska eftersträva.

Men vi hade också samlat på oss tio års mer livserfarenhet. Vi hade när vänner som fått svårt sjuka barn, som förlorat barn sent i magen, som skilt sig under tråkiga omständigheter osv osv.

Och jag måste säga att jag var betydligt mindre lycklig och avslappnad när 3an var i magen, och första åren efter hon föddes. Jag visste så mycket om livet. Hur skört allt var. Vi hade stora boendelån osv osv.

Så med detta galet långa inlägg vill jag säga att jag är SÅ GLAD att mina två första barn kom när jag var ung, och jag ser tillbaka på den obekymmrade tiden i livet med saknad!

Visst hade vi det bättre förspänt rent praktiskt när trean kom.

Men allt blir inte bättre bara för man är äldre och har jobb bra bostad och säkrare inkomst!

Hej! Ser att du redan fått det svar jag tänkte ge: att väldigt många är för unga för att få barn när de är 22. Om ni är det eller inte är ju omöjligt för oss att veta, så jag gör som några andra - tittar på sannolikheten - hur det har gått för andra som fått barn i din ålder. Den säger att du förmodligen är för ung NU, men också att det räcker med att ni väntar med barn i ett par år för att risken för att ni inte ska klara av det ska minska drastiskt.

Och en graviditet är nästan ett år lång, så börja du prata med din kille nu så kan ni planera, spara pengar, gifta er (viktigt för trygghet vid dödsfall!) och kanske utbilda er och sen är det nog alldeles lagom för er att bli föräldrar!

Du är förmodligen för ung för att få barn nu. Men det tar ju ett tag att göra dem! Och du är absolut inte för ung för att börja planera och förbereda inför det!

Jag håller med den som skrev att det nog är bra att ta ett allmänt snack om framtidsplaner. Försäkra er om att ni drar åt samma håll i alla möjliga aspekter - bostad, jobb, utbildning och barn. Är han tex ok med om du skulle komma på när du är 27 år och tvåbarnsmamma att du vill plugga i flera år? Räcker era pengar i så fall eller låser du dina möjligheter att plugga om ni får barn först? Låser ni möjligheterna att spara till annat boende?

Ni är förmodligen i olika faser i livet pga er åldersskillnad. Han är - hoppas jag - väl etablerad på arbetsmarknaden och i samhället medan du är ung och alldeles ny där. Det är inget problem. Men det behöver tas hänsyn till. Och du verkar i dina inlägg både klok och eftertänksam, så det är säkert inga problem för er att prata om saken.

Låter härligt. Men jag funderar, om det var ni och inte era vänner som fått svårt sjuka barn, eller du blivit sjukskriven tex, när ekonomin var dålig och ni var så oerfarna. Hur skulle det ha gått? Det är ju trots allt sånt man behöver vara redo inför när man får barn. Nu var era barn oplanerade, så jag beskyller er inte alls för att ni fick dem tidigt, så kan det bli. Men jag tänker att om man KAN planera är det väl ändå bättre att göra det? Allt går så klart bra när det går bra, så att säga. Frågan är hur bra det går för familjen om det inte går bra (sjukdom tex).

I såna här trådar svarar nästan bara de unga föräldrar som det ordnade sig för. Det ser ut så i hela livet, det är roligare att berätta om det man lyckades med än det som inte gick så bra. Men det går inte att komma ifrån att det statistiskt sett är fler unga föräldrar - och deras barn! - som får ett kämpigare liv än de som är lite äldre. Men de ser man inte här. De blir bara de tråkiga siffrorna i statistiken över separerade föräldrar med dålig ekonomi.

Det finns en fara i att bara folk i din situation svarar här (vilket inte alls är ditt fel - din berättelse är också riktig!). Det ger inte en realistisk bild av hur det egentligen är.

Jag tycker inte att du är för ung rent åldersmässigt och du verkar ju ha en stabil grund att stå på när det gäller boende och jobb. Däremot känns det lite märkligt att du inte vågar prata direkt med din sambo om din längtan, dina önskningar etc. Hur stabilt är ert förhållande om du är rädd för att ta upp en sådan diskussion?

Jag fick mitt första barn 9 dagar innan jag fyllde 22 år. Jag hade längtat sedan jag var 18 efter barn! 13 månader senare föddes lillebror och efter ytterligare 2,5 år föddes lillasyster. Fantastiska och härliga ungar! Och jag hade ork och energi till att ta hand om dem.

Jag studerade under alla graviditeterna, pluggade även på distans under föräldraledigheterna för att inte behöva ta studielån. Funkade suveränt! Och när pojkarna började förskolan hade de korta dagar på förskolan då jag pluggade. De var 2,5 år respektive 1,5 år gamla när de började där, alltså måste man inte sätta sitt barn i förskolan vid ett år bara för att man är en ung förälder. Som vissa verkar tro. Tiden när mina barn var små var underbar! Vi hade så mycket tid med varandra!

Deras pappa jobbade heltid, vi bodde i en nybyggd villa och hade bil. Vi hade inga som helst problem med att ge barnen det de behövde även om jag då hade absolut lägsta föräldrapenningen med de två äldsta (på den tiden 60 kr/dag). När minstingen började på förskolan började jag jobba då jag vid det laget avslutat mina studier (hann jobba ett halvår innan också och fick upp min fp). Visst tog det längre tid för mig att avsluta mina högskolestudier, men idag har jag mer än 5,5 år av högskolestudier med mig. Så trots alla mina barn och föräldraledigheter har jag en högre utbildning än barnens pappa (han har aldrig haft intresse i att studera).

Det som slutade mindre bra, för visst finns det en baksida på allt, är att vi separerade efter 10 år tillsammans. Men idag är våra barn 13, 12 och 9 år gamla. De är trygga och väluppfostrade barn som uppskattas både hemma, i skolan och bland släkt och vänner. De bor varannan vecka och mår alldeles utmärkt. Och till de som sätter upp scenarion med sjuka barn så, ja mina barn har inte haft en perfekt hälsa utan alla tre dras med olika kroniska sjukdomar/allergier/besvär. Men vi kunde hantera det även som unga föräldrar, min ålder påverkade inte min förmåga att älska och vårda mina barn.

TS, vill ni båda ha barn så kör på det! Ert barn kommer bli älskat och det låter som att ni säkerligen kan ge ert barn en bra barndom. Man behöver inte ha en stor villa, enorma besparingar osv för att må bra och få ett bra liv. Tid och kärlek är det viktigaste ni kan ge ert barn och varandra.

Jag håller med. Dessutom är det så olika vad man anser vara "bra". Är det om barnen överlever? Eller har man högre krav? Ex så finns det en på fl som skriver i alla hemmafrutrådar. Hon skriver att hon alltid varit hemmafru och att det gått sååå bra för henne och tycker att det är en skitbra idé att bli hemmafru. Hon är sjuk, hennes man var otrogen, några av barnen bor vv och hon har det kämpigt med ekonomin. I hennes ögon gick det bra. I mina ögon så gick det riktigt dåligt.

En annan vän fick barn väldigt tidigt. Hon berättar gärna att det gick så bra för henne och tycker att tonårsmammor blir lika bra mammor, att åldern kvittar osv. Hon använder sig själv som en framgångshistoria för tonårsmammor. Hon har 3 barn med olika pappor, hakar sig fram på städjobb, har inga längre förhållanden, senaste killen tog livet av sig och nu är hon tillsammans med en riktig a-lagare som är 20 år äldre än henne men ser ut som 50 år äldre.. I hennes ögon så gick det riktigt bra för henne..

Samma med systeryster. Hade hon blivit ensamstående, om en hade varit sjukskriven och den andra föräldraledig, någon barn föttts med extra behov osv så hade det gått värre. Hon skiver också att dom hade höga bolån trots att båda var över 30. Det är något som de som jobbat innan och sparat pengar slipper. Många andra föräldrar har det så pass tryggt i 30 årsåldern att dom inte behöver några höga lån och ekonomisk oro när dom är gravida.

Allt är relativt.

Mina krav på att det går "bra" är nog: lyckligt och stabilt äktenskap, en hel familj, ekonomisk trygghet ( oavsett om någon dör eller blir sjuk), jämställdhet, bra bostad och barn som får utrymme att bli sitt absolut bästa :)

Det har vi inga problem med. Jag är mer rädd över att jag är för ung för att ens fundera på detta..men inläggen som skrivits här har varit bra och peppande. Vi har pratat lite då och då om det och igår gick jag in på att jag har verkligen den här längtan. Vi är väldigt bra på att prata ut men det här ämnet gör mig så pirrig för jag längtar så mycket haha

Nu vet man ju inte om det bli barn i ung ålder, men alla möjliga scenarion har susat genom huvudet. Även detta givetvis. Men jag tror jag har en mer positiv inställning då min syster har samma sits som mig och har tre barn nu och det går jättebra för henne. Hon var också ung vid första barnet. Hade kunnat gått lika för henne som det beskrivits tidigare. Men det ville jag ha förklarat, vi är väldigt trygga och hemmastadda i vår relation. Dels att han är så pass mycket äldre gör mig inte mer orolig för att han skulle få för sig att dra. Men man måste tänka på allt. Vad som helst kan hända , så är det

Jag tycker inte att du är för ung. Ålder är en siffra tycker mer det handlar om hur mogen i både sig själv och i förhållandet man är.  Även hur förberedd man är med boende och jobb.

Jag fyller snart 22 och min sambo är 25 vi bor hus och är sambos sen ca 3 år tillbaka vi har både stabila jobb med bra inkomster.
Jag tog ut min spiral för ett tag sedan och vi längtar otroligt mycket efter en liten.

Finns alltid folk som ska kommentera och tycka, men man känner själv när man är redo. Jag tycker för min egen del att jag ska ha längtat ett tag och verkligen tänka igenom om det är rätt tid. 
Vill man ha flera barn så vill man ju inte börja försent heller :)

Nej, det tycker jag inte.