Är jag för ung för att skaffa barn?

Jag tycker personligen att ni varit tillsammans allt för kort tid! Speciellt i er ålder då man växer och utvecklas oerhört mycket som människa. Ni kan snabbt växa ifrån varandra mentalt eller plötsligt upptäcka att ni vill helt olika saker än innan.

I övrigt så är det väldigt olika i vilken typ av ekonomi ni behöver. Vill ni vara hemma länge?Gemensamt? Dela på föräldraledigheten? Om ni vill lämna in er ettåring på förskolan heltid och inte vara hemma gemensamt så får den av er som är föräldraledig 80% av lönen minus 30% skatt i nästan ett år.

Annars så måste ni spara till föräldraledigheten alt. klara er på mindre pengar.

Vi ville ta vara på småbarnstiden och vara tillsammans utan stress. Vi ville också att vårt barn skulle få börja förskola deltid först när barnet kändes redo för det. Många ettåringar ammar fortfarande och kan inte gå eller prata.. Då måste det kännas piss att tvingas lämna sin bebis 9-10 h om dagen.

Vill ni köpa (större) bostad de närmsta åren? Isåfall få ni tänka på handpenning, lagfart osv. Det kan vara svårt att spara till handpenning när man har föräldraledighet, vab, utgifter kring barnet, buffert som behövs när man har barn osv. Kommer det sedan syskon så tar det ännu längre tid. Banken räknar också på att ni måste ha mer pengar över per månad när ni har barn.

Vill ni gifta er? Det finns många fördelar med att vara gift innan barnet kommer. Bland annat juridiska.

Vill ni ha ett bröllop med fest? Beskymmerfritt dansande hela natten? Stort? Eller med en bröllopsresa? Då är det också smart att göra det innan ekonomin försämras av barn och tid för romantik och parsamhet kraftigt minskas.

Vi hade vårt bröllop innan barnen kom. Det var en fantastisk tid med planering och romantik och vår fest är ett varmt minne att hålla fast vid när romantiken tryter efter att inte fått sova mer än 3-4h per natt i 2 år. ;)

Hej! Jag är nyss fyllda 22 och vi började bebisverkstaden nu i Juni. Min sambo är 27, vi bor i hus, fast inkomst, sambos i 1 år och stadigt förhållande. Allting känns så rätt! Jag tycker absolut inte du är för ung, känns allting rätt så är det bara köra på. Om din pojkvän också vill det såklart.

Jag frågade min pojkvän om barn redan i höstas vilket han var positiv till. Dock ville han jag skulle vänta med ta ut p-staven till Juni, vilket jag nu har gjort. Vi bara går väntar på att plussa snart. Så spännande!

Jag tycker du ska sätta dig ner och prata med killen din om barn så får du veta vad han vill. Lycka till!

Kombinationen att ni är unga och inte har varit ett par alls länge minskar chanserna för att ni kommer att hålla ihop ett längre tag om ni får barn. Efter ett par som sambo ser man att par har mycket lättare att hålla ihop efter att barnen kommit.

"Statistiska Centralbyrån har i sin rapport Barnfamiljer 1997 tagit fram en tabell över relativa oddskvoter för separationer. Den kan användas som en statistisk barometer över när det är som viktigast att vårda kärleken ömt. Siffrorna tyder på att färska samboförhållanden med unga föräldrar (yngre än 25 år) har svårast att få det att funka."

www.alltforforaldrar.se/artikel/separation-vanligt-under-småbarnsåren

Jag tycker inte att du är för ung rent åldersmässigt och du verkar ju ha en stabil grund att stå på när det gäller boende och jobb. Däremot känns det lite märkligt att du inte vågar prata direkt med din sambo om din längtan, dina önskningar etc. Hur stabilt är ert förhållande om du är rädd för att ta upp en sådan diskussion?

Jag håller med. Dessutom är det så olika vad man anser vara "bra". Är det om barnen överlever? Eller har man högre krav? Ex så finns det en på fl som skriver i alla hemmafrutrådar. Hon skriver att hon alltid varit hemmafru och att det gått sååå bra för henne och tycker att det är en skitbra idé att bli hemmafru. Hon är sjuk, hennes man var otrogen, några av barnen bor vv och hon har det kämpigt med ekonomin. I hennes ögon gick det bra. I mina ögon så gick det riktigt dåligt.

En annan vän fick barn väldigt tidigt. Hon berättar gärna att det gick så bra för henne och tycker att tonårsmammor blir lika bra mammor, att åldern kvittar osv. Hon använder sig själv som en framgångshistoria för tonårsmammor. Hon har 3 barn med olika pappor, hakar sig fram på städjobb, har inga längre förhållanden, senaste killen tog livet av sig och nu är hon tillsammans med en riktig a-lagare som är 20 år äldre än henne men ser ut som 50 år äldre.. I hennes ögon så gick det riktigt bra för henne..

Samma med systeryster. Hade hon blivit ensamstående, om en hade varit sjukskriven och den andra föräldraledig, någon barn föttts med extra behov osv så hade det gått värre. Hon skiver också att dom hade höga bolån trots att båda var över 30. Det är något som de som jobbat innan och sparat pengar slipper. Många andra föräldrar har det så pass tryggt i 30 årsåldern att dom inte behöver några höga lån och ekonomisk oro när dom är gravida.

Allt är relativt.

Mina krav på att det går "bra" är nog: lyckligt och stabilt äktenskap, en hel familj, ekonomisk trygghet ( oavsett om någon dör eller blir sjuk), jämställdhet, bra bostad och barn som får utrymme att bli sitt absolut bästa :)