Planer om barn tidigt

Vill by the way verkligen bara säga det att du absolut inte ska känna att du är för hård i dina ord. Hellre det och att vi kanske ser ett problem än att man som du säger riskerar att kasta sig in i något som blir dåligt både för oss och barnet. Superglad att det finns sådana som dig som kan säga vad du tycker och tänker utan att köra över.

När man har barn är det plötsligt en massa man måste hålla ordning på: finns det strumpor på dagis? När var tandläkartiden? Har hen bajsat idag? Finns det skräp i naveln? Utvecklas hen normalt? Mm. Min erfarenhet är att hjärnan jobbar på med barnet och det andra i livet blir lite på efterkälken. Lägg sömnbrist på det och studierna blir genast svårare att orka med. De jag pluggade med som hade små barn tyckte att det var rejält slitigt. Och plugga under graviditeten är inte alltid möjligt, även om det går bra för de flesta.

Tack! Vet du, jag läste en tråd häromdagen där ngn påstod att unga föräldrar är så spydiga. Nu är du iofs inte förälder än, men de hade behövt läsa det du skriver för att få se motsatsen.

Som sagt blir mitt råd att vänta. Det ökar ju chanserna för att det ska gå bra på alla möjliga sätt. Under tiden ni väntar hinner ni drömma och längta, och tillsammans fundera ut saker som hur ni vill uppfostra ert barn, hur ni ser på uppdelning av föräldraledighet och ansvar för hushållsarbete, hur ni ser på ekonomin kring ett barn (få begagnade saker eller nya babyprylar med extra allt). Det är såna saker föräldrar lätt blir oense om. En bra utgångspunkt är era egna uppväxter. Vill ni göra som era föräldrar eller helt annorlunda. Ju mer överens man är desto lättare blir det upplever jag.

Jag skulle undvika att studera med spädbarn, mycket pga att barn kan vara väldigt jobbiga i perioder och göra de svårt att studera. Men de viktigaste av allt är att man ska passa på och njuta av den lilla tid dem är spädbarn. Den tiden får man aldrig igen, och jag skulle ångra mig om jag "missar" en del för att jag studerar.

Hur länge har du och pojkvännen bott ihop? En aspekt att tänka på är att barn sliter rejält på ett förhållande. När man inte fått sova på en vecka, inte hunnit duscha på fyra dagar, barnet vrålskriker och brösten spränger pga amningsproblem testas verkligen kärleken. Ni bör har bott ihop tillräckligt länge för att veta var ni har varandra, och att ingen av er smiter undan ansvar när det blir riktigt svårt.

Jag har en del vänner som fått barn tidigt(dock efter avslutat gymnasium) och sedan, när barnen var några år och började bli mer självständiga, pluggade vidare. Det byggde dock på att de hade stabila förhållanden där mannen under många år fick hela försörjningsbördan. Som ensamstående är det svårt att klara det, och som nämnts tidigare är det vanligt att förhållanden man har i unga år spricker. Återigen en stor risk alltså.

Du verkar så mogen och välformulerad, och jag önskar verkligen att det går bra för dig, oavsett vad du väljer. Men jag förstår inte varför det är så bråttom. Föräldraskap är svårt, och att samla några år till av klokskap gör dig till en bättre förälder.

Vi har bott här i snart ett år och då vi känt varandra sedan barnsben har vi alltid vetat var vi haft varandra och hur vi på bästa vis tacklar problem eller diskussioner. Dock är det den typen av förhållande som det pratats mycket dåligt om bakom våra ryggar på grund av åldersskillnaden, så vi har aldrig riktigt gjort förhållandet officiellt innan för ett år sedan även om vi själva vet med oss att det började tidigare än så. Förlovade oss gjorde vi nu i juni.

Tackar ödmjukast för alla dina ord. Det hela är absolut inte bråttom, som redan nämnt så är det absolut viktigast att vi själva vet till 110% att det här är någpt som blir bra både för oss och barnet. Så när vi kom så långt i planeringen att vi kände oss allt mer övertygade om det så känner men såklart ännu mer längtan eftersom jag som sagt alltid känt att jag vill ha barn som ung.

Å andra sidan är du ju även ung om ni väntar 1-2 år till (när du tagit studenten) tills ni börjar försöka. Jag förstår att du längtar, det är underbart att få barn! Samtidigt gäller det att ha en personligt stabil grund innan barnet kommer till världen, jag hade nog inte vågat i din ålder utan ett stort socialt kontaktnät (inte bara hans) och även möjlighet till att snabbt kunna skaffa ett eget stabilt boende (1a hands HR eller en BR) OM allt skulle gå åt helvete. Åt helvete kan det gå även fast man är äldre, med relationen alltså. Och tänk om barnet är sjukt? Om din man dör i en olycka? Om han får sparken och du inte har något jobb?

Man kan såklart inte planera för ALLT, men att ha vissa basic saker färdiga INNAN man aktivt försöker skaffa barn tror JAG är en bra idé. Där tänker jag som minimum att man har gymnasieutbildning färdigt, att man har en vettig och hållbar idé för att fixa ett eget boende om man måste, och även helst att båda har jobb.

Jag tycker du verkar mogen, bara att du ens bollar det här visar på det. Det skiljer sig mycket från person till person hur gammal man är i sin ålder. Du kanske är mogen för din ålder o kanske därför du vill ha barn tidigt? Jag tycker du kan tänka på att det också finns roliga fördelar med att bli förälder tidigt. Det angående partnerskap i din ålder, det är ofta så att man splittar med den man är tillsammans med som 17, men det behöver inte alltid vara så (t.ex. om din man är äldre än dig och du ville vara med honom för han är stabil) och ni två inte är en typisk flirt i tonåren innan man landat i vad man vill.

Om du har sett att du kan lösa det praktiskt, så kör säger jag. Det enda som är svårt att lösa praktiskt är gymnasieutbildningen, själv hade jag dragit mig för att inte bli klar med den, för det är aldrig lika kul att köra komvux eller med en annan klass. Men även här gör ju du som du vill, se till att du kan fortsätta vara oberoende och självständig även om något oförutsägbart skulle hända. 

Du verkar klok och mogen din unga ålder till trots. Jag undrar bara varför du inte har bra kontakt med dina föräldrar? Du kommer behöva stöd i ditt föräldraskap, det behöver alla oavsett ålder.

Du nämner också att både dina och hans föräldrar var unga när de fick barn. Om du betraktar dem som par, är de harmoniska i sina relationer? Lever de ihop idag? Har de ett bra liv och så vidare, och så vidare. Vill du att du och din pojkvän lever så om 20 år? Man kan lära sig mycket genom att betrakta människor i ens nära omgivning och tänka till och fundera lite.

Tänk också på att man är väldigt präglad av sin uppväxt. Ibland gör man mer eller mindre omedvetet exakt som sina föräldrar, på gott och ont.

Jag har alltid längtat efter barn, sedan jag var typ 13. Fick mitt första barn för några månader sedan, fyllde 24 nyss. Har varit ganska naiv när det kommer till barn. Inte lyssnat på alla som sagt att man ska passa på och leva lite innan man får barn osv, förstod liksom inte vad dom menade förrän jag fick barn själv. Är så glad att jag inte skaffade barn tidigare. Ibland är det mycket tuffare än vad jag trodde. Mitt barn är ju det bästa som har hänt mig och jag väljer att vara med henne alla dagar i veckan. Men jag och min sambo kan inte bara spontant åka upp på stan och ta ett glas vin och äta middag när vi känner för det. Bara att åka och handla tillsammans är ett projekt då bebisen måste följa med. Och trots att både sambon och jag har fasta jobb och en vettig föräldrapenning så lever man inte flott när man är föräldraledig. Är glad att jag hade några år både när jag gick i gymnasiet och efteråt då jag har jobbat och tjänat pengar som jag har kunnat spara undan och även spenderat på mig själv. Sedan jag fick barn har jag inte handlat någonting till mig själv alls då jag har handlat mycket till henne och sedan har jag inte råd att handla massor eftersom jag vill spara föräldradagar. Jag säger inte hur ni ska göra, ger bara min syn på det hela!

Jag tycker det låter som att du har alla förutsättningar för att göra det nu, så följ ditt hjärta också och var inte för rationell med hur alla andra hade gjort. Du vet ju vad du behöver och vill och hur du ska göra det. T.ex. så kanske någon anser att det hade varit mer värt att använda åren för att kunna festa, men gör inte du det så kanske det är roligare att starta familj tidigt och komma igång med dom bitarna. 

Jag är själv en ung mamma som blev gravid vid 17-årsåldern planerat. Idag är jag 19 år, maken är snart 22 år och dottern 1 år.

Jag ångrar absolut inte att jag skaffade barn, tvärtom var det det bästa jag gjort.

Jag hann gå klart 1:an på gymnasiet och tog sedan studieuppehåll.

Till hösten börjar dottern förskola och jag 2:an på gymnasiet.

Jobbar dessutom så vi har inte behövt leva på bidrag, förutom föräldrapenning och barnbidrag.

Någon tog upp att det inte är lätt att studera med barn, men man får prioritera sin tid.

Ett tips är att göra klart allt du ska göra i skolan, under lektioner och raster, så spenderar du endast tid med ditt barn när du kommer hem.

I vår skola är lärarna väldigt måna om att "läxor" och uppgifter görs i skolan, för elever ska också ha fritid. Det tycker jag är jättebra då det passar mig som förälder.

Eller så kanske du redan hunnit ta studenten innan förlossningen ifall du blir gravid? Då är det ju ännu bättre.

Sedan brukar många säga att man glider ifrån varandra som par när man får barn. Och visst, första månaden prioriterar man inte direkt sitt förhållande. Men efter det beror det faktiskt på.

Jag tycker det är viktigt att prioritera min man också så han inte känner sig bortglömd.

Jag är lika mån om mitt utseende som tidigare, lägger mig inte tidigt utan samtidigt som honom, vi sitter tillsammans efter att dottern somnat och har lite egentid och bara pratar/kollar film/gör annat.

Med detta vill jag säga att jag och mannen har kommit varandra närmare efter att vi skaffade barn, och inte tvärtom.

När vissa skaffar barn så är det enda i deras huvud "barn och sömn", klart förhållandet spricker då.

Låt inte någon få er att tro att bara för att statistiken säger att ni kommer lämna varandra så är det det enda som kommer ske. Ni väljer själva om ni vill prioritera ert förhållande eller inte.

Jag tycker att om du har ett stabilt förhållande, känner att du är redo, så skaffa. Du kommer märka att under graviditeten kommer du bli mer mogen och bli ännu mer redo att ta hand om ditt barn. Allt sker inte över en natt.

Jag har dock lite tips till dig;

* Spara så mycket ni kan innan du blir gravid/under graviditeten. Oavsett om ni köper begagnat eller nytt så kostar det att förbereda för ett barn såsom en bra vagn, spjälsäng, kläder, babyskydd osv.

Har du ingen bra SGI så är det också smart att spara undan en summa ni kan ha under den första tiden, även om din pojkvän också jobbar.

* Har du planer på att studera samtidigt som du är föräldraledig (som jag först hade), glöm det! För det första går det första året så snabbt, man vill vara med sitt barn, se allt nytt hen lär sig och prioritera sitt barn till max.

Du slipper ha dåligt samvete.

För det andra vet du inte vad för bebis du kommer få, du kanske får ett barn med kolik, eller som jag fick, ett barn som endast ville vara i famnen hela tiden och skrek annars - du kommer få sämre betyg än vad du förväntat dig, och du kommer vara svintrött. Mitt tips är att ta det lugnt första året med bebisen, och sedan fortsätta din studier där du slutade.

Önskar dig ett stort lycka till!