Mamma-samvetet

Ingen?

Det är precis sådana som du som ger upphov till söndercurlade ungar, det är väl klart att man måste sätta ner foten när ungen inte lyssnar ? Hon dör dessutom inte av att vänta medans du lagar mat. Och du säger ju själv att ni har en bra relation och att även pappan tycker att du är en bra mamma. Så sluta noja.

Mamma-samvetet kommer allltid göra sig påmint. Vissa saker gör mer ont i hjärtat än andra. Men att inte sätta ner foten och säga ifrån gör knappast barnen en tjänst.

Det är klart att man som förälder måste bli arg och skälla. Och barn måste lära sig vänta ibland. Hur ska det annars gå exempelvis i skolan? Så länge man inte glömmer att ge positiv kritik och visa kärlek också, ser jag inga problem med att sätta gränser och visa att man blir arg om de överträds. Tvärtom.

Men asså TACK! Min första reaktion var att du var jäkligt rå och okänslig. Men jag behövde fan höra detta. Kram

Tack till er andra två också. Har haft det ganska tufft själv som liten så är väl rädd för att göra fel bara. Era svar gjorde mig en väldigt stor tjänst. Kramar

Ditt inlägg hade kunnat varit skrivet av mig. Min unge är lite yngre än din men OMG vad hon (omedvetet) testar mitt tålamod. Jag orkar inte trösta ordentligt när hon får sitt sjunde utbrott på en timme när man hämtat sent på fsk och innan jag fått i henne middag, jag tröstar istället "på håll" (säger såja såja bakom spisen medan hon sitter och bryter ihop i soffan) Hon gråter för att hon inte får sitta på lillasysters stol, hon gråter för att hon FÅR sitta på lillasysters stol, för att vi får pasta, för att himlen är blå eller för att hon inte får jonglera med knivar. Hon får ofta vänta och jag prioriterar nästan alltid bebisens behov före hennes. Dåligt, dåligt, dåligt samvete...

Hörde en gång att det ska vääääldigt mycket till för att allvarligt misslyckas med en uppfostran, och att föräldrar som försöker uppfostra så gott de kan sällan lyckas "förstöra" sina barn ;)

Pheew!!! Jag är inte ensam. Känner mig så otillräcklig, känns typ som att jag bara säger nejnejnej. Ibland utan att ens tänka efter. De liksom bara går på rutin ibland, fy. Och alla ständiga frågor varför, när, hur. Idag frågade hon ifall vi kunde åka och bada var på jag sa nej, det är för kallt idag, och hon sa men alla andra ska åka av mina kompisar, där kom den där vidriga känslan av att alla andra är bättre med sina barn. Vi gick och handlade lite nya utomhusleksaker och lekte ute med dom istället men känslan av att vara värdelös satt kvar ändå. "Vad gör det om det är lite kallt" men jag orkade verkligen inte.. Det kan vara situationer som uppstår där jag kommer på mig själv svara tröttsamt och irriterat från start. Allt detta gnager i mitt huvud TROTS att jag vet att allt jag gör om dagarna är för barnen. Jag andas verkligen för dom och vill att dom ska ha det bra. Precis som du säger så är det nog så att så länge man reflekterar och försöker få det så bra som möjligt så har jag svårt att tänka mig att hon som vuxen kommer se på mig som en bitter mamma.. Kärleken är oändlig och det tror jag att dom känner även om mamma är trött stressad och irriterad. Vi utvecklas ju också, försöker lära oss hur vi ska hantera barnen osv, ingen är felfri. Men allas fasader ser så fint putsade ut och jag tror jämt att alla andra är sååå mycket bättre.

"Mamma, mamma, mamma, titta, titta, titta. Mamma, mamma, mamma, titta, titta, titta."

Har också en sexårig dotter.  Just nu har jag (och pappan) skavsår på trumhinnorna och jag har världens sämsta samvete för att jag inte orkar lyssna och titta hela tiden. Eller ska vi säga ärligt 70% av tiden för det är verkligen non-stop. 

Mycket bråk och tjafs hela tiden. Det tänjs på gränser hela tiden. Pip och gnäll hela tiden vid minsta nej.

I bakgrunden spökar min egna taskiga uppväxt. En mamma som ständigt var irriterad och inte orkade med. Så just den här fasen är extra jobbig känslomässigt.