Försöker bli gravid - behöver stöd

Jag var 22 och sambon 24 när vi började försöka. Hade regelbunden mens och allt. Tog nio månader innan vår älskade dotter kom till. Önskar dock att jag hade vetat att det skulle gå så småningom. Var också orolig att det inte skulle gå eller att det skulle ta extremt lång tid.

Två månader är inte lång tid... Jag är 24 år och har försökt i 15 månader utan resultat. Så ett tips till dig är att inte deppa så här tidigt :) Ha kul istället

När man väl bestämt sig för barn vill man ju helst att det ska gå direkt. Hade också en tidigare graviditet i bagaget (slutade i sent MA) som blev till helt oplanerat på EN chans på en hel månad, avbrutet samlag... då får man ju för sig att det är "lätt som en plätt"

Nu när vi skulle försöka tog det sig på tredje försöket, men efter första månaden tänkte jag typ, nåt är fel, vi kommer aldrig bli gravida! Började läsa lite statistik och insåg att det är nog inte "lätt som en plätt" trots allt och lugnade mig lite, men det ÄR en besvikelse att få mens när man försöker bli gravid, och oavsett om man är på försök 1 eller 21 så tycker jag att man får känna den besvikelsen, men kanske försöka dämpa panikkänslan, för som sagt 30% chans om man träffar helt rätt och det tar i snitt på 7 månader. Jag tror det där med "det tog sig direkt" för alla andra tror jag är för att det är sånna historier man får höra, par som kämpar med att bli gravida delar sällan med sig av det, men uppenbarligen får många hålla på en stund då snittet är 7 månader.

Håller tummarna för att det här är din månad

Jag är 24, snart 25 och har försökt i 14månader. Inget behöver vara fel så dumt att stressa upp sig så tidigt då stress påverkar kroppen negativt

Trots regelbunden mens och ägglossning är det mycket som ska klaffa, 20-25% chans vid varje äl sägs det.

Vi har försökt i 5 månader nu och är precis som dig med att man är på spänn hela tiden och varje månad men får den där jäkla mensen så känns det som hjärtat skall gå i tusen bitar och man börjar fundera om det är något fel på en.

Min kompis slutade med ppiller och blev gravid på första försöket och även om jag var glad för henne så kändes de inte rättvist och jag kände mig jättehemsk verkligen.

Jag och sambon har varit tillsammans i 4 och ett halvt år nu och allt annat klaffar dvs vi har fast jobb och inkomst,Vi köpte en lägenhet för att vi skulle kunna bli en till u familjen och så inget:(

Känns som att allt kretsar kring det där jäkla plusset så inget känns roligt längre :(

Vi har försökt i 5 månader nu och är precis som dig med att man är på spänn hela tiden och varje månad men får den där jäkla mensen så känns det som hjärtat skall gå i tusen bitar och man börjar fundera om det är något fel på en.

Min kompis slutade med ppiller och blev gravid på första försöket och även om jag var glad för henne så kändes de inte rättvist och jag kände mig jättehemsk verkligen.

Jag och sambon har varit tillsammans i 4 och ett halvt år nu och allt annat klaffar dvs vi har fast jobb och inkomst,Vi köpte en lägenhet för att vi skulle kunna bli en till u familjen och så inget:(

Känns som att allt kretsar kring det där jäkla plusset så inget känns roligt längre :(

Två månader! Vi försökte i 14 månader (vi började försöka på min 24-årsdag, killen var 26) och sedan kom dottern. Och jag var otålig och körde med äl-tester från typ månad 4-5. Men börja inte tänka så där nu för då kommer det bara bli jobbigt och psykiskt påfrestande om det verkligen tar tid! Men herregud, två månader...! Det är ju ingenting, tänk på att snittet för att bli gravid är 7 månader, det är inte 1 månad även om typ hälften av alla som sätter igång bebisverkstad verkar tro det. Tänk de (inte alltför få ändå) som försöker i typ 2-5 år. Jag tycker inte ens att det tog särskilt lång tid för oss även om det på slutet blev lite kämpigt att hålla modet uppe 

jag förstår dig! nu när man har slutat med skydd vill man bara att det ska hända. även om man vet att det kan ta över 1 år. 

jag slutade med mina p-piller i slutet av juni/början av juli och väntar fortfarande på min första mens.
har mått illa, haft ont i magen, haft nått som liknar mensvärk, tjocka flytningar,yrsel,och kallsvettig. tog test innan mensen skulle komma men negativt. någon som vet om dessa symtom är vanligt när man sluta med p-piller?

Men tror det bästa är att försöka inte tänka på allt och bara njuta av varandra. MEN det är svårt.. 

När man slutar med ppiller kan det ta en bra tag innan kroppen kommer in på rätt spår igen. Beror nog helt på vilka piller man ätit och hur länge.

Jo det vet jag om. ätit p-piller ca 4år. Sista 3 åren använde jag prionelle och gjorde så jag fick pillermens varannan månad. Men man ångrar ju nu att man inte sluta tidigare med dom. har liksom funderat på det några månader för att jag inte gillar att trycka i mig massa hormoner. men blev aldrig av förrens vi bestämde oss för att sluta och se vad som händer.

nu vill man bara bli gravid ju! även om det känns lite läskigt.. 

Var 24 när jag blev gravid med mitt första barn. Det tog sig på tredje försöket. Tänkte precis som du där och då. Nu är jag 26 och väntar tvåan som inte tog sig förrän på sjunde försöket. Det är så olika det där, och så mycket som ska klaffa varje månad. Har många vänner som har fått vänta i ett år på att det ska ta sig. Lycka till!

Jag slutade med mina ppiller för 5-6år sen. Åt sånna där ppillermens kom varje månad. Tog ett halvår innan jag fick riktig mens första gången :O

Vet hur det känns när man börjar försöka.. Jag har förvisso inte ätit ppiller på bra länge men hade problem i början av försöken (har ju ännu inte tagit sig så kan ännu relatera till känslan). Försök ha en bra inställning till att det kommer när det kommer. Håller tummarna för att det går snabbt för er trots att du just klivit av ppiller!

Jag var 22 när jag började försöka, idag är jag 28 och inga barn än!

Hej! Jag och min sambo är på försökt sedan februari i år..

Precis som du ser jag gravida överallt... det har inte gått över. Men nått som gått över är faktist min jätteoro och stress att det inte tar sig. Var helt säker på att det skulle ta sig på första försöket då jag blivit gravid tidigare på p-piller till och med. Så stressade upp mig rejält de första månaderna när jag bara fick feta minus. Jag tror det bidrog till att min cykel gick helt bananas.. fick från 28 dagar till typ 40+.

Gjorde även misstaget att berätta för våra föräldrar att vi försöker. Du kan ju gissa vad man får för fråga varje månad.. som man skulle glömma att berätta för dom! Stressfaktor? Eh ja! Vet att dom gärna vill bli mor och farföräldrar... vi gör verkligen så gott vi kan liksom.

Iallafall så orkar jag inte stressa mer och det får ta sig när det tar sig. Och går det mer än 1 år utan lycka så kommer vi söka hjälp. Känner att jag är ändå "bara" 25 och det är skönt att man är ung om det nu kommer ta flera år med hjälp. Jag vet att vi kommer få ett barn förr eller senare på ett eller annat sätt.

Så har det varit för mig hittills.

Men såklart vill man bli gravid nu! Helst igår.. Vissa dagar är jobbigare än andra såklart. En del rent förjävliga. Men dom har blivit färre så det är skönt.

Säger bara ligg på, håll koll på ÄL och försök ställ in dig på att det kan ta tid. Jag kommer hålla mina tummar! :)

Sorry för väldigt långt inlägg.. min poäng var att jag hoppas du, precis som jag gjort, hittar nån form av ro och försöker bortse från sånt som stressar upp dig.

Och precis som andra skriver, 2 månader är ingenting! Chansen är ju rätt stor att inom inte alls många månader att du har ett pluss på stickan :)