Viktigt med mycket allmänprat i förhållande?

Det är orimligt att det inte får förekomma tysta perioder tycker jag. Det viktiga är att man inte känner sig obekväm när det är tyst utan att det bara är en naturlig paus. 

När jag träffade min man upplevde jag något oerhört befriande: att vi kan vara tysta tillsammans. OCh när vi är tysta tillsammans går inte världen under. Det är mer intimt än att man försöker dölja sig bakom oändliga svador av nonsens.

Att vara nedlåtande är bara ett sätt som kan vara fel, det finns miljoner andra faktorer som spelar roll.

Ett säkert tecken på bra matchning är att man kan vara tysta tillsammans utan att det känns pinsamt. Folk som pratar bara för att munnen ska gå är jobbiga.

Jag känner prestationsångest att jag ska "vara normal och som andra" och kanske därför söker ett flytande prat mellan oss som om det vore något som förväntades.

Spontant skulle jag nu velat skriva "så jag kanske ska söka efter någon som är tyst ihop med min tystnad".

Fast man kan nog inte gå efter en punktlista; utan det ska bara kännas rätt helt enkelt. Vilket form det än visar sig vara.

Det är intressant att läsa hur era liv är för att förstå ifall man själv är på fel spår eller inte.

I dagsläget träffar jag en nu där nästan inget känns rätt, men vardagen rullar på.
Tror flesta av er skulle ropa ut att gå vidare, men, något får mig att stanna, och det kanske är något fint som jag kan sätta fingret på, som kan utvecklas att bli något väldigt finare.

Hur många dejter ger du det innan du tänker att det ska vara sådär? För det kan inte vara det på första. Första hånglet kan vara awkward och konstigt men tionde helt underbart matchat. Första dejten tyst och blyg men man kan inte sluta prata på den femte.