Är det bara jag som tycker det är ganska jobbigt med en ettåring? Låter som de flesta tycker att det är så lätt och härligt med ettåringar.
Här är det mycket gnäll, tänder, frustration, energi, vilja "vill men kan inte", bärande..
Hej! Jag hade det sjukt jobbigt med mitt barn under den första tiden och skulle inte beskriva den tiden som härlig! Särskilt de första 10 månaderna var svåra och jobbiga! Sen blev det långsamt bättre och bättre och idag när han är 2,5 så börjar det faktiskt kännas rätt härligt att vara mamma. Tiden är fortfarande full av toppar och dalar, men nu vet jag att svackorna är just svackor och inte varar för evigt! Kämpa på!
Tror det handlar mer om vilket barn man har. En del barn är mer gnälliga och andra mer lätthanterliga en del är alltid glada osv.
Min ena tvilling fick alla sina tänder utan en enda reaktion trots att han fick flera i taget, den andre var jättegnällig o drägglandes, dålig i magen osv
För mig var det som mest stressfullt när de båda började gå och fortfarande var så där vingliga och självklart går åt olika håll och ramlar... inte kul alls.
Det bästa med ettåringar är ju att de är så lättroade och avleda uppmärksamheten till annat.
Jag tyckte det var jobbigt och tråkigt att vara mamma till en liten bebis, men från ca 9 månader började han ju bli mer av en liten människa , och då blev det roligare. Fortfarande krävande, men så mycker mer givande också
Ett-åringar kan vara superjobbiga och klängiga. Dessutom måste man ju vakta dem hela tiden.
Men dom är söta ;) Tur det!
Ja, jobbigt. Känns som att jag har en liten tornado här hemma. Det bästa är om man kan ta sig ut så mycket som möjligt (öppna förskolan, lekplatsen) och få i ungen mat och få den att sova i rätt tid, då minimerar man kaoset, tycker jag.
Min hypotes är att man är som sötast mellan 1 och 3 års ålder för att man är just så där sjukt, oresonligt, hopplöst jobbig just då. Hade man inte samtidigt varit så där otroligt söt och rolig så hade inte många stått ut med ens uppförande. Vi har tre barn, min man och jag, och vi har konstaterat att, även om vi kanske skulle klara av en bebis till, så hade en toddlare till tagit knäcken på oss.
Ja eller hur. Mina killar sov fortfarande två timmar på fm och två på em när de var nyblivna ettåringar. De var verkligen välbehövligt :D
Haha ja jag läste i nån sån där "barnguide" att ettåringar skulle vara nöjda, glada och soliga. Mitt barn hade INTE läst den guiden. Hon var klängig, gnällig, sov som en kratta och ville vara stor men var väldigt liten. Dessutom vrålade hon i 400 dB så fort någon annan i hushållet försökte föra ett samtal. Då var det nära att vi satte ut henne i skogen. 
Det blev lite bättre när hon började gå ordentligt. Nu är hon 1,5 och kan säga ganska många ord så nu kan man kommunicera bättre vilket underlättar. Å andra sidan är det mycket "kan själv" nu och total härdsmälta om man inte förstår vad hon vill. Men när man får en stor kram och en blöt puss är allt förlåtet.
När min son var ett så var jag så slut ibland så jag höll på ge upp och flytta till mars. Undrade vad fasiken jag hade gett min in på när de bra stunderna inte övervägde de jobbiga, men nu är han snart två och äntligen är allt lättare och han ger mer energi än tar :) Nu tycker jag att han är mycket sötare än han var vid ett! Smälter för varje liten sak han lär sig. :)
Tiden mellan att de börjar kunna ta sig fram till de är drygt 1,5 år tycker jag är rätt jobbig. De är överallt men har inget förstånd. Strimlar allt de får tag på i småbitar och stoppar i munnen. Tur att de är söta de små.....
Tycker tiden fram till 2-3 år är skitjobbig. Knappt mysigt alla faktiskt. Mina barn har heller aldrig varit stilla och gosat, utan mest rört sig och gnällt en hel del.