Kan/ska jag förlåta?

Försvarar inte din vän för det hon gjort (inte gjort), men vad har hon för tidigare erfarenheter av cancer? Detta kan vara jättejobbigt för vissa personer att hantera (att en nära vän/anhörig är sjuk) och blir lättare att stöta ifrån sig och låtsas att det inte finns.
Tycker att du ska försöka prata med henne och fråga varför hon gjorde som hon gjorde.. Vi har alla en historia och vårt handlande är inte alltid logiskt i andras ögon.

Det kan bero på att hon blivit rädd och inte vetat hur hon skulle bete sig, det är inte ovanligt att man reagerar på det viset. Men då borde hon ju ha skickat ett brev/kort och förklarat sig.

Men jag förstår att du känner dig sviken, det är ju i sådana situationer man vill ha sina vänner nära.

Har tyvärr inget konkret råd att komma med.

Hur berättade du? Kan hon ha missar det eller inte sett det? Låter så konstigt att ignorera en sådan sak...

Hon kan tyvärr inte ha missat det, jag sa att jag hade något jättejobbigt att berätta och sedan la jag fram hela situationen. Så här i efterhand ångrar jag så att jag sa något överhuvudtaget. Det är just därför jag bara anförtrott mig åt mina "närmaste", eller de jag trodde var mina närmaste...

Oh svårt!

Råkade ut för nåt liknande men inte alls i samma skala.

Skulle göra biopsi eller vad det heter i bröstet, jag va jättenervös och rädd för resultatet och det visste hon. När det var klart så smsade jag och skrev hur jävla ont det gjorde (hade ju såklart mens och ömma bröst som det var mitt i allt och kunde knappt röra mig pga smärtan i den där knölen) och hur orolig jag var men hon svarade inte ens! Sen hör hon av sig efter ett par månader och låtsas som ingenting och frågar inte ens hur det gick sen. Snart har det gått ett år och hon har fortfarande inte frågat om provsvaren...

Har förlåtit men inte glömt, vill inte förlora henne då jag inte har så mycket vänninor..

Nej

Anonymamamma; precis så känner jag, även om jag förlåter så kommer minnet alltid finnas kvar som en tagg och vår vänskap kommer nog aldrig kunna bli densamma som innan. Jag har tyvärr inte heller vänner i överflöd... någon sa att vänner är färskvara...

För många år sedan var jag den som svek och tro mig, jag var så medveten om det, men jag var handlingsförlamad och kunde inte ta mig ur det.

Mitt agerande innebar inte att jag stängde av mig från den som brabbades men jag fanns inte där så som jag borde ha varit.

Än idag kan jag inte hantera känslor runt detta med cancer, jag flyr rent känslomässigt. Jag är normalt en handlingskraftig kvinna och genom tidigare erfarenhet vet jag att jag är starkare när jag hjälper och stöttar andra, än när det gäller mig själv. Men när det kommer till cancer så försvinner hela denna stryka.

Efter att ha konfronterats med cancer på nära håll första gången så kan jag inte ens se på Cancergalan, jag storgråter så snart den börjat. Jag har ett desperat behov av att köpa "rosa bandet" och bära det hela året tills nästa omgång säljs.

Jag har pratat om och diskuterat cancer med folk tex på arbetsplatsen men det ger ingen förändring, när det pratas om mig närstående personer som brabbats då brytercjag mer eller mindre ihop.

Jag är chockad över mina egna reaktioner och förstår det inte alls. Jag vill inget hellre än att vara en bra och stöttande vän och anhörig för de som drabbats och för de som eventuellt gör det i framtiden.