Alkoholister se hit

Tror att det i alla fall är helt fel väg att gå genom att dra upp hemska saker han gjort för länge sedan. Det kommer bara att få honom att inta försvarsställning.

Sen är det också så att han är vuxen, och måste själv inse problemet och ta initiativ till att bli av med missbruket.

Om man klarar starta upp ett samtal, så bör detta vara helt förutsättningslöst.
dvs man bara pratar, och försöker greppa situationen än att argumentera mot alkohol eller skapa poänger.
Men jag har inte höga förhoppningar man klarar detta själv med en alkoholist, då dessa har ofta varit detta väldigt länge och reda ut problem n som gjorde så tippa över, kanske inte ens han själv kommer ihåg(då om det är längesedan såklart).

Ni kan ju försöka, men det blir svårt. Man kan inte tvinga nån att sluta så funkar det inte

MEN ni kan höra av er till soc och rådfråga med dom,finns nåt som heter lvu. Då kan dom om han är en fara för sitt eller andras liv bli tvångsomhändertagen och inlåst på rehabilitering .Absolut ingen garantin för att han kommer sluta hell han kanske blir värre när han kommer ut,  men under 6 månader kommer han inte kunna dricka alkohol ,vem vet han kanske tänker om under denna tid  .Jag rekommendera det inte men är det ett extrem fall tycker jag ni ska överväga det eller rådfråga med dom på soc  

Zelda, som jag skrev är poängen med samtalet att han ska inse sina problem. Jag måste ha varit otydlig för själva syftet med att prata med honom är just det, att han ska inse sina problem och själv söka hjälp. Inte tvinga honom eller på egen hand få honom att sluta dricka som både klyban och tvångsvård verkar ha uppfattat min text.

Jag vet inte om någon av ni som svarat har någon erfarenhet av situationen själva,, men om ni har det och har samma attityd mot den personen så vill jag bara be er fundera över begreppet medberoende och att många som lever nyktert faktiskt tog första steget på grund av eller i alla fall med hjälp av sina närmsta som sa ifrån.

Skriver allt med välmening men känns faktiskt inte som att någon av er tolkat mitt inlägg som jag önskat känns inte som mina frågor varit tydliga.

Hej! De flesta kommuner har inom ramen för socialtjänsten en beroendeenhet dit man kan vända sig och göra en orosanmälan och där man kan få råd kring vilket stöd man kan få som anhörig till missbrukare. Många kommuner har en beroendemottagning dit man kan vända sig både när man har ett missbruk men även om man lever med/har en anhörig som missbrukar. Där kan man få stöd och råd och även samtalsstöd om det behövs.

Mitt personliga råd är att säga rakt ut att vi ser att du har problem och att du behöver hjälp med att komma till rätta med dig själv. Jag tycker också att man ska vara tydlig med att man själv inte, av olika orsaker (beroende på hur bakgrunden ser ut) orkar vara just det stöd som behövs, utan att det behövs professionell hjälp. Som barn ska man inte behöva bära sina föräldrars problem, och handen på hjärtat, vilken förälder vill att deras barn ska göra det, innerst inne.

Hoppas att det går bra för er!

Rent krasst kan du aldrig få någon annan att inse sina problem innan de själva är mogna för det. För alkoholister innebär det oftast när de är på botten och inte kommer längre ner.
Risken är att han kommer att uppfatta dig som en idiot till gnällkärrring som projicerar dina egna problem på honom.

OM du verkligen vill hjälpa honom, gör det då inte genom ett tarvligt hemsnickrat försök till intervention utan ta hjälp av proffs och inte FL. Kontakta förslagsvis valfri beroendeenhet och be om råd. Du kan inte först trycka ner någon i skosulorna för att sedan säga att det är upp till personen själv att fixa det, att söka hjälp. Tänk efter själv, är det så du vill bli bemött om någon först intalat dig att du har synnerligen allvarliga problem för att sen hänvisas helt till dig själv? Lägg där till att det handlar om en sjukdom som gör att självinsikten brister. Tror att ganska få vill bli bemötta så...

Men jag kan förbereda dig på att du behöver bearbeta och reflektera över dig själv, dina attityder och alla gånger DU gjort fel mot din pappa. Du kan tex börja med din tanke att prata honom tillrätta. Är tanken verkligen så ädel eller är det bara ett sätt för dig att bearbeta ditt medberoende? Jag lägger ingen värdering i det men vet att det finns rätt mycket bakom som kanske inte är så vackert som man måste ta tag i oavsett om alkoholisten fortsätter supa eller blir nykter.

Gränsdragning är nödvändig när man är anhörig till någon med allvarliga problem. Kruxet är att komma fram till det och var gränsen går.

För som jag ser det är det naturligt att man hjälper varandra i en familj. Man drar den som för tillfället inte är på topp och man blir själv dragen av sina familjemedlemmar när man behöver det. Det är det som gör grundstommen i en familj - att man håller ihop och hjälper varandra när det behövs. Och det alldeles oavsett om det är ett barn eller en förälder. För om man inte kan bära sina familjemedlemmars problem är man ingen familj utan man lever bara under samma tak och familjen är inte värd ett skit.

Men det finns en gräns och det är det som är problemet, inte att det finns problem. Och var den där magiska gränsen går kan man bara komma fram till själv eftersom det är olika för alla.

Min erfarenhet (efter att ha levt i 40 år som barn till två missbrukande men någorlunda fungerande föräldrar) är att när man som barn börjar bära sina föräldrars problem så skapar man fler nya för sig själv och hamnar lättare i ett medberoende. Du kanske har andra erfarenheter. Men mitt personliga råd är det är bättre att hjälpa sin anhöriga till hjälp, inte att bistå med den själv. Det finns ofta för mycket som hänt för att det ska vara fruktsamt att försöka stötta en förälder som ska ur ett missbruk. Däremot kan man ju naturligtvis visa att man finns där (om det är vad man vill) och visa att det finns ett värde/en framtid efter att personen tagit hjälp. Men att man som barn ska bära sina föräldrars missbruksproblem..det är enligt min mening fel och orsakar mer lidande än missbruket vanligen redan gjort. Man mår ofta tillräckligt dåligt av att ha en förälder med problem och ska inte som barn (vuxet eller ungt) behöva känna sig dålig för att man inte vill/kan /orkar hantera det.

Men man kan ju göra andra saker för att stötta, tex uppmuntra till att söka hjälp genom att plocka fram telefonnummer, kontakta lämpliga beroendemottagningar mm.

Som barn ÄR du medberoende vare sig du inser det idag eller ej. Det handlar som jag sa inte om att det finns problem utan var gränsen går.

Och som jag sa, man trycker inte först ner någon för att sen säga att personen får fixa det själv. Visst några fixar säkert det men de allra flesta gör det inte.  Det räcker att gå till sig själv och riktigt rannsaka sig själv hur man själv vill bli behandlad. De allra, allra flesta vill inte, när de är ärliga mot sig själva, att bli hänvisade till sig själva och sin egen styrka när de befinner sig på botten.

Problemet som anhörig och medberoende är att det inte finns någon skarp gräns när man inte ska/kan/klarar att bära någon annans problem.när problemet är missbruksproblematik. Så att säga att man inte ska bära någon annans problem är som att säga att man ska leva som eremit. Det är det här som är en stor del av medberoende, man gör det som är naturligt för familjemedlemmar och hjälper  och stöttar varandra. Det här behöver man oftast hjälp med att reda ut, speciellt barn.

Jag har själv varit alkoholist. Inga av dina samtal kommer få honom att inse att han är alkoholist.

Det funkar inte riktigt så...

Visst, du kan stånga dig blodig, och tala om hur hemskt han betett sig, men han kommer inte erkänna sina problem för det.

Han kommer försvara sig själv och förneka, tills den dagen han själv väljer att ta tag i det!

Du har säkert erfarenheter som jag inte har, som gör att du resonerar som du gör. Mitt råd till ta, baserat på hur mitt liv varit, med missbrukande föräldrar, stöd från beroendeenheten, arbete med anhörigstöd mm är att man som barn ska uppmana personen att söka professionell hjälp och att man ska undvika att ta på sig någon annans problem, bära någon annans börda. Jag förstår inte riktigt ditt resonemang, men du har nog erfarenheter som ger dig dig för att resonera som du gör. Jag har erfarenheter som gör att jag ger de råd jag ger. Och nej, man är inte per definition medberoende för att man är barn, hur kan du säga så. Och..från ditt tidigare inlägg ovan: varför ska man som barn "fundera på de gånger man gjort fel mot sin pappa."? Som jag uppfattar det ville Ts få hjälp med hur man kan säga till en förälder att hen behöver ta hjälp. Mitt råd som sagt är att säga precis så, "jag ser att du skulle behöva hjälp med ditt missbruk, hjälp jag inte kan ge, men som du kan få på xxx." Sedan är det upp till den vuxna att ta emot hjälpen. Så klart man kan peppa, pusha och uppmuntra till att ta hjälp, men man ska inte tro att man som barn är den som är mest lämpad att vara hjälpen. Det om något är att ge sig in i ett medberoende.

Varför jag kan säga att anhöriga, när det handlar om barn,  är medberoende? Tja beroendeforskning. Det där du hänvisar till.
Men jag vet å andra sidan att det tar lång tid att inse det, en del gör aldrig det utan lever lika mycket i förnekelse som missbrukaren själv.

Du behöver inte förstå mitt resonemang med att det är naturligt för familjemedlemmar att hjälpa varandra. Det där är något missbruksvården är väl medveten om och man utgår från det snarare än att man inte ska hjälpa varandra. Man bör oftast fortsätta vara naturliga familjemedlemmar och fortsätta hjälpa varandra ,men man ska som anhörig lära sig rätt gränsdragning. Vilket är en helt annan sak än du hävdar att de säger.

Visst vi lär ha olika erfarenheter. Min är nutida, din verkar ligga 50 år tillbaka i tiden. Det var då man trodde att det funkade att leva som familj men inte interagera så fort det blev problem.

Anledningen varför man ska fundera över sina egna fel och brister, över sina egna begångna fel är för att få större insikt i hur man fungerar som medberoende, För som alla andra gör man fel, en del klarar bara inte av att erkänna det ens inför sig själv.

Gå på ett AA-möte för anhöriga till alkoholister! Där får du prata med andra medberoende etc. 

Det skulle vara intressant att höra din definition av ordet medberoende. Likaväl som det skulle vara intressant att veta vilken beroendeforskning du hänvisar till lite mer exakt, i synnerhet om den är som du säger, mer nutida än min.

Slutligen så läser du nog inte riktigt vad jag skriver, eller så missförstår du med flit. Jag har inte skrivit att man inte ska interagera med sin familj (vilket sannolikt inte heller var det man trodde för 50 år sedan..varken om man lyssnar till berättelser eller om man läser forskning) , jag har däremot skrivit att man som anhörig inte ska bära alkoholistens problem, eller ta ansvar för denne. Inte samma sak. Jag har även skrivit att jag har 40 års erfarenhet av alkoholism, inte att mina erfarenheter är från 50 år tillbaka i tiden. När man levt i 40 år med en alkoholiserad förälder så är det naturligtvis lätt att tro att man lever i förnekelse som medberoende, och som väldigt litet barn kan det varit så. Dock är det inte alla som blir medberoende, och om dina erfarenheter är "up to date" så är det väl knappast en nyhet för dig?

TS jag kan återigen tipsa dig om att både Anonyma alkoholister, länkarna, frälsningsarmén, beroendecentrum och vanliga vårdcentraler har hjälp och stöd att erbjuda till anhöriga.

Hej
Var i samma sits förra sommaren, jag bor inte hemma längre, men varje gång jag var hemma drack min pappa, och det finns en mängd tillfällen där det gått helt över styr och gått ut över min mamma och yngre bror som bor hemma. En dag när jag var hemma kom vi alla på honom med att smygdricka, och det blev för mycket. Jag hittade kontakt info till närmsta AA och skrev ett kort mail till dem söndag kväll, måndag morgon ringde en jättetrevlig tjej till mig och vi pratade om situationen i en hel timme. Hon fick en bra bild av vem min pappa var, och det var viktigt för henne att min pappa var villig att få hjälp, men det enda pappa visste då var att jag mailat AA, men hon ringde en kille i gruppen som var i pappas ålder som också hade äldre barn och som hon trodde han skulle kunna prata med, och han kontaktade min pappa direkt och de tog en kaffe vid lunchtid samma dag, och han tog med min pappa på deras möte samma kväll. Måste bara säga att de skötte det hela så otroligt bra.

Jag tror verkligen inte att man ska dra upp gamla grejer, men man får lov att säga att man är besviken och arg. Hur jobbigt det än är, så måste man visa att man kommer finnas där för att stötta. Jag var ursinnig, och berättade att jag tyckte att det var jättejobbigt, och att jag inte kunde hjälpa, men att jag kunde hjälpa honom få hjälp. Oftast vet de ju om det själva, men det är just att erkänna det och be om hjälp som är så otroligt svårt