Som frågan lyder undrar jag om/när ni upplevt att tiden med era barn känns lite lättare, lite mer flyt i vardagen helt enkelt. Förstår att det inte går att säga exakt men överlag. Just nu är min vardag med min 1-åring fylld av konflikter och prövningar (förstår att det kommer vara så framöver mer eller mindre också). Nyfiken på era svar! Tack!
Från 3 år, när talet lossnat och man kan prata, diskutera och resonera med dem. När fantasin vaknat och man kan få höra de roligaste, underbaraste historierna. När de kläcker ur sig spontana kommentarer som egentligen är så otroligt olämliga i sammanhanget men ändå så rätt.
När de börjat gymnasiet. Dessförinnan är det ett jäkla slit med alldeles för få glädjeglimtar. Men nu är jag ingen bebis-och småbarnsfantast direkt. Tur att barnens far är det.
Jag tror det blir roligast när vi kan diskutera på ungefär samma våglängd! 
Annars är jag tyvärr tvungen att säga att den gamla klyschan "små barn, små bekymmer" har en del sanning i sig. Visst blir det på ett sätt lättare när de blir självständigare, men svårigheterna blir tyngre att bära. Ett stort barn som gör motstånd är inte lika lätt att ta under armen och spänna fast någonstans och tvinga med sig, som ett litet, och det är svårt att hjälpa dem när de råkar i svårigheter i skolan, med kamrater, de är svårare att trösta när de är olyckliga, etc etc.
Nu har jag inte tillräckligt stora barn än för att behöva bekymra mig om risken att de ska vara i dåligt sällskap med allt vad det innebär, men snart.....!
Nu har jag inte tillräckligt stora barn än för att behöva bekymra mig om risken att de ska vara i dåligt sällskap med allt vad det innebär, men snart.....!
Jag tror det blir roligast när vi kan diskutera på ungefär samma våglängd! 
Annars är jag tyvärr tvungen att säga att den gamla klyschan "små barn, små bekymmer" har en del sanning i sig. Visst blir det på ett sätt lättare när de blir självständigare, men svårigheterna blir tyngre att bära. Ett stort barn som gör motstånd är inte lika lätt att ta under armen och spänna fast någonstans och tvinga med sig, som ett litet, och det är svårt att hjälpa dem när de råkar i svårigheter i skolan, med kamrater, de är svårare att trösta när de är olyckliga, etc etc.
Nu har jag inte tillräckligt stora barn än för att behöva bekymra mig om risken att de ska vara i dåligt sällskap med allt vad det innebär, men snart.....!
ALLA TIDER!
Så lycklig jag varit varenda dag sedan jag fick mina döttrar -87 och -93.
Jag kunde inte välja ett alternativ, som mamma till två snart utflugna söner kan jag bara konstatera att allt varit roligt på sitt sätt.
Ungefär från den åldern när de är stora nog att åka de stora berg-och-dalbanorna. Då har vi börjat ha mest roligt på lika villkor. Det är lätt att stå bredvid varandra i liften, man slipper Mamma Mu-musik på repeat, och man kan gå på konserter, spela lite mer utmanande spel än Mix Max, och rent allmänt ha kul åt samma saker. Små barn har givetvis sin charm, med gosiga barnakramar och spretiga maskrosbuketter, men jag föredrar helt klart storbarnstiden framför småbarnstiden.
Så ni som inte ÄÄÄLSKAR att vara mammalediga med bebisar, sträck på er. Ni är inte dåliga föräldrar för att ni inte tycker att ni är mitt uppe i den bästaste tiden i era liv. Ni har bara något bättre att se fram emot.
Långa skidsemestrar, långa sommarlov och massor av tid tillsammans som alla uppskattade.
Långa skidsemestrar, långa sommarlov och massor av tid tillsammans som alla uppskattade.
Tycker att varje tid har haft sin charm och sina problem.
Jobbigast var när de var 15-17, då de drog sig undan och var stora nog att både lura oss och göra saker som kunde gå riktigt illa, men ännu inte riktigt så mogna och ansvarstagande som de själva föreställde sig.
Sedan blev det bättre igen och det är häftigt att ha vuxna barn.
Det går inte att säga. Det finns saker jag saknar och inte saknar med alla åldrar hittills.
Yttepyttebebistiden kan jag sakna. Det var så mysigt med en bebis, men å andra sidan saknar jag inte att vara så låst och att hon var 100% beroende av en. 1-årstiden var kul. Hon kunde tycka att minsta kotte var kul att leka med och det var full fart. Å andra sidan var tiden frustrerande för henne eftersom hon inte kunde uttrycka sig som hon ville, det ledde till gnäll och frustration.
Vid 2 år hände det så mycket. Hon blev verkligen en person, men började också apa efter en själv så nu fick man börja passa sig, vilket var lite jobbigt för en person med dålig karaktär ;)
3 år var roligt. Hon kunde börja vara med på allt och göra det mesta. Vi kunde på riktigt göra saker ihop. Men 3-årstrotset var inte att leka med alltså...
Vid 4 var hon så förståndig och sa så roliga saker, men hon började testa på saker hon inte riktigt behärskade och det ledde till konflikter.
Nu vid 5,5 år är hon så rolig att göra saker ihop med, hon är rätt enkel att ha att göra med och hon är kreativ. Men hon är så känslig just nu. Mycket rädslor och funderingar. Man får verkligen passa hur man pratar till henne och när hon är i närheten.
Jag har, i ärlighetens namn, älskat alla åldrar - varje dag, varje år.
- Bebistiden är mysig, spännande och utvecklande.
- Småbarnsåren är härliga, egna, unika.
- Äldre barn kan man umgås med på ett annat vis.
- Tonåren är tid för sann vänskap
- Vuxenlivet är tid för återblickar, samvaro under högtidligare tillfällen - så som söndagsmiddagar
Jag kan inte välja en. Alla åldrar har sin egna charm.
Från fyra års ålder har det varit så mycket lättare! Har 4 år mellan barn ett o två och 6 år mellan nr 2 & 3 och det har varit perfekt! :)
Tycker det har varit enkelt mest hela tiden. Däremot nu vid 4 års ålder så har de börjat argumentera på en nivå jag finner irriterande jobbigt samt att de använder en ljudvolym som de aldrig gjort tidigare.