När anser ni att tiden med barn är roligast?

Jag tror det blir roligast när vi kan diskutera på ungefär samma våglängd!

Annars är jag tyvärr tvungen att säga att den gamla klyschan "små barn, små bekymmer" har en del sanning i sig. Visst blir det på ett sätt lättare när de blir självständigare, men svårigheterna blir tyngre att bära. Ett stort barn som gör motstånd är inte lika lätt att ta under armen och spänna fast någonstans och tvinga med sig, som ett litet, och det är svårt att hjälpa dem när de råkar i svårigheter i skolan, med kamrater, de är svårare att trösta när de är olyckliga, etc etc.

Nu har jag inte tillräckligt stora barn än för att behöva bekymra mig om risken att de ska vara i dåligt sällskap med allt vad det innebär, men snart.....!