Hur lär man barn reagera mindre ilsket?

lemonlimeadventures.com/sensory-processing-explosive-child/

här finns olika resurser och strategier för arga/explosiva barn. den bloggen har ett fokus på barnets sensoriska upplevelse-- och har en hel del sensoriska intryck stimuli för att hjälpa barnet hinna lugn.

i övrigt om att bemöta barbet med kärlek och att detta är ett problem som är svårt att disciplinera bort.

men det beror ju på exakt ditt barn, ni som känner henom bäst måste försöka se mönster och utlösande situationer och sedan ge henom råd i att kunna hantera det på ett mer balanserat sätt.

barn i den åldern kan självrationalisera och coacha sig själva. räkna till tio innan reaktion, gå undan till ett annat rum, skrika i en kudde, osv. och sen ha en lugnande stund nånting i sitt rum t ex, nära till hands.

Vi har en 6-åring som är lite så. För oss har det hjälpt med att han får en varning först vid oacceptabelt beteende (tex slåss eller förstöra saker), och fortsätter han får han avdrag på sin skärmtid. Dessutom har vi ett belöningssystem vid måltiderna (eftersom detta varit ett stort problem med dåligt uppförande). Han får en stjärna vid varje måltid med bra beteende och flera stjärnor leder till en liten belöning. Detta sammanlagt har hjälpt oss mycket.

Först tänkte jag om han kanske har ADHD eller något liknade för då kan man bli arg på det minsta lilla men då brukar man visa sånt i skolan också 
När jag var sju så kunde jag också bli lätt arg inte som din son men jag var annorlunda hemma än i skolan. Anledningen var för att jag vågade inte visa alla känslor i skolan. I skolan var jag alltid den glada tjejen fram till jag började högstadiet medans hemma var jag den arga personen.
Jag tycker det är  bra att din son vågar visa känslor hemma men det är inte så bra att han är arg jämt. 
Har han bra med kompisar i skolan? 
Är dom snälla?
Hur går skolarbetet?

Hitta på saker med honom som är roligt. Det behöver ej vara avancerat eller nått kostbart. Gör något han gillar.
sätt upp en regel att varannan helg hittar vi på något roligt som din son verkar tycka är roligt. Låt din son bestämma med er vad ni ska hitta på som han ser framemot. 
Men sen måste du sätta en tydlig regel att om ni ska hitta på något så ska han inte slåss,sparkas m.m.

och fortsätter han slåss så ger ni honom en varning och det är att hoppa över det roliga. 
Fortsätter han så säg att för att han ska få göra det roliga måste han samla poäng. 
Tex: dammsuga hela huset: 50p
Diska: 10p
tvätta kläder och vika det och lägga in det där det ska vara:100p
osv.
och när han når ett visst poäng då kanske ni kan göra det roliga.
Då har han mycket annat att tänka på än att slåss och sparkas

Det här blev en hel uppsats men om du orkar läsa så är det här lite hur jag resonerar om arga barn:

Var en förebild: berätta hur du gör när du är arg och frustrerad. Ofta är vi vuxna så bra på att hantera våra känslor att vi inte längre visar dem och därför kan vi behöva sätta ord på dem i realtid, när det sker, så att barnen får insikt i hur vi gör. Berätta hur din kropp känns (kinderna hettar, händerna knyts...) när du än en gång blir ombedd att vänta i telefonkön, eller när någon gör något dumt i trafiken. Berätta hur du tänker när du lugnar ner dig själv, om du tar ett djupt andetag, svär tyst, skriver ett argt brev som du inte skickar eller vad det nu kan vara.

Träna på hur man lugnar ner sig: gör glitterflaskor (

), djupandning (

),  meditera, mindfulness, problemlösning....

Kom ihåg att ditt jobb i skarpt läge är att lugna ner situationen. När man är så upprörd så är det nästan omöjligt att lära sig något, så det är bortkastat att försöka läxa upp eller ens disciplinera i det läget. Fokusera på att lugna ner. Vad hjälper just din dotter mest? Är det att du speglar hennes känslor och visar empati? Eller att du tvärt om håller dig lugn och neutral och visar att det där som fick henne att explodera inte är någon stor grej och att livet går vidare även om ni missade tv-programmet eller juicen var slut? Behöver hon hjälp att distrahera sig om känslorna börjar trappas upp och spinna iväg eller behöver hon 10 minuter att ta sig igenom det ensam på? Barn är individer precis som vi vuxna och ni kan komma på det som fungerar bäst för just er. Men tänk på dig själv med: jag kan inte hänga med på den känslomässiga berg-och-dal-bana som mina barn ibland åker på. Jag orkar inte med att visa äkta empati för någon som periodvis bryter ihop flera gånger i timmen, utan då satsar jag på att vara lugnet i stormen istället.
Se det som en process där slutmålet är att hon själv ska lära sig reglera sina känslor (som vuxen). En bebis har inte den förmågan alls och under barndomen lär vi oss, med hjälp av våra föräldrar och andra förebilder hur man gör. Först gör andra det åt oss, sedan med oss för att vi slutligen ska klara av det själva. Möt din dotter där hon befinner sig nu och inte där hon "borde" vara.

Har hon ätit och sovit bra? Försök hålla lite koll på om det finns något samband mellan utbrott och hunger och trötthet eller att hon håller på att bli sjuk. Är hon törstig? Skitnödig? Det är så lätt att avhjälpa om man kan se sådana orsakssamband. Mitt hem före och efter frukost tex. Det är väldigt stor skillnad på tonläge och uppförande.
Hjälp till att lösa de underliggande problemen efter att lugnet åter har lagt sig. Visa att dotterns problem är viktiga och att ni kan hitta lösningar eller åtminstone göra det bättre. Hon måste veta att hon inte behöver tappa fattningen för att ni ska ta henne på allvar. Tvärt om så tar ni henne på allvar trots att hon tappade kontrollen. Väldigt ofta så försätter sig arga barn i trubbel för saker de gör när de har ett sammanbrott att man glömmer bort att lösa problemet som triggade det hela till att börja med. De slår lillasyster i ilskan och får skäll för det, fast det egentligen var frustrerade över att de inte ville göra läxan.

Jag gillar liknelsen med att ilskan och ursinnet är som bränsle: det kan ta en raket till månen eller explodera och bränna ner huset beroende på hur vi använder den. Att vara en passionerad människa som reagerar starkt är en tillgång som kan förändra världen och stoppa orättvisor om det används på rätt sätt eller bara förstöra och sabotera för oss om vi låter den få fritt spel.

Intressant tråd, men tyvärr har jag nog inga bra svar. Jag känner igen svängningarna. I skolan är hon en ordentlig skoltjej, men hemma kommer det perioder då hon blir som besatt av ilska. Beroende på situationen så är det skrik eller dåligt beteende i form av slag, knuffar, luggas, rivas, bitas. Ofta blir det konflikter med lillasyster när hon inte får bestämma som hon vill. När hon var yngre kom ofta konflikterna när vi skulle lämna förskolan.

Vi brukar säga att stormvinden sveper in när hon kommer från sin pappa efter 1,5 dag där. Då kommer hon hem och är gapig, otrevlig och allmänt provocerande. Det brukar dröja 5 minuter innan första bråket är igång och lillasyster gråter.

I stridens hetta får man bara se till att hålla syskon borta eller försöka samla ihop henne. Jag har många gånger läst att man inte ska hålla i barnet, men å andra sidan står valet mellan det och att själv bli slagen, riven mm. Det fungerar absolut inte att lämna henne i rummet, utan hon följer efter. När stormen har bedarrat går det prata om det som hände och hon är ångerfull och tycker själv att hon är dum och elak. Hon vet ju mycket väl vad man får och inte.

Det man kan förebygga är att se till att mat och sömn fungerar. Sedan tror jag även att det hjälper att få utlopp för sitt rörelsebehov. De gånger hon får sockerrika saker som godis och kakor märker vi direkt att hon blir mer i spinn och riskerar putta till någon när hon ska få utlopp för energin genom att dansa och snurra.

I början av terminen hade vi stora utbrott när läsläxan skulle läsas. Hon kände press att hon skulle kunna mer än vad hon gjorde, så vi fick ha flera samtal med fröken för att få henne att förstå vilka krav hon hade på sig. För att slippa konflikter försöker vi bibehålla rutinen att läsa i princip varje dag. När hon var ledsen och arg fick jag ta henne i knät och vänta på att det gick att kommunicera ordentligt igen. Genomgående går det att se att hon har ett stort behov av närhet och att sitta i knät, mycket mer än de yngre syskonen.

Något som alltid skapar konflikt är när rummet behöver städas. Hon kan hellre skrika i en halvtimme eller gå lägga sig och somna än hjälpa till. Jag har provat att förbereda på vägen hem från skolan, men då sticker hon istället iväg till närmsta gathörn, så det fungerar inte.

Sedan är det väl så att vi alla presterar på jobbet/i skolan och kommer hem och slappnar av och med tröttheten kommer också mer konflikter. Med dem vi står närmast vågar vi också bråka med för de finns kvar ändå och älskar oss.

En annan sak jag tror på ar att prata med barnet efteråt om vad som händer i kroppen och vad det känner samt hur det vill bli bemött och försöka att tillsammans hitta sätt som fungerar. Ett tag pratade vi om att sätta svarta kryss då det varje morgon var det  konflikter. I samband med det minskade problemen. Kanske har det också hjälpt att hon får mer egentid med mig när vi går till och från skolan samt läser läsläxan, förra terminen tog jag även med småsyskonen varje dag.

Så fundera på i vilka situationer utbrotten uppstår. Finns det mönster i situation, tid på dagen eller liknande? Trots allt gör nog barnet så gott det kan, även om det  leder till härdsmälta. Kan mer bestämmanderätt hjälpa? 

Jag tänker att det är lättare att släppa fram jobbiga känslor när man är hemma. Jag kan hålla ihop på jobbet och gå hem och gråta. Eller vara schysst och proffsig mot mina patienter men kort och snäsig mot min man. Visst betyder det att har har en förmåga att kontrollera mina känslor i vissa sammanhang, men det är också så att jag har ett behov av att släppa ut dem i en miljö där det är tryggt.

Har du läst om lågaffektivt bemötande? Tips annars. Bo Hejlskov. Klok och empatisk.

Jag har inte läst alla svar ovan men tror mycket på lågaffektivt bemötande. Såg att någon tipsade om Bo Heljskov. Han har mycket tänkvärt att säga och hans föreläsningar finns bl.a. på youtube om metoder för att bemöta barn (och vuxna) som agerar ut. Han talar mycket om att vara tydlig genom vårt sätt att formulera oss och att tillrättavisningar sällan ger önskat resultat. Kanske kan ni också jobba med strategier och prata med honom om vad man kan göra när man blir jättearg istället för att skrika och slåss. Prata helst om det innan, när barnet är lugnt.