Har vi gjort allt nu?!

Beklagar. Om det är så att ni inte vill/kan fortsätta försöka med vanlig IVF så är nog enda chansen äggdonation. Vet dock inte hur ni skulle ställa er till det, det är ju inte för alla.

Jag vet inte...har fått liknande resultat
tre stimuleringar, två äp, ett ägg tillbaka en gång av de tre stimuleringarna.

Har en son som är fyra och han älskar andras småsyskon och vill ha en egen lillebror. men jag kommer inte kunna ge honom det och det gör mig så besviken och ledsen. Jag tror att det alltid kommer att vara en sorg men jag hoppas att det iafall gör lite mindre ont med åren....

Jag tror inte vi vill göra ÄD, då skulle ju inte ju inte barnen vara syskon på riktigt, kanske inte ens lika (!). Nja, tror inte det.

Hur länge sen är det Jessa?

Det känns liksom som om någon har dött. Gråter till och från varje dag/kväll, orkar ingenting, går runt som i en bubbla. Kommer man ens kunna ha ett normalt liv? Man blir ju konstant påmind om bebisar och syskon när alla runt omkring en har eller skaffar. Det kommer ju folk göra för alltid liksom.. ????

Om de är syskon på riktigt eller inte är ju något som ni föräldrar bestämmer genom er inställning.
Jag och exet anser att vårt gemensamma barn och mitt barn som jag fått med anonym donator är syskon och ingenting annat, precis som exet är uppvuxen med en bror som har en annan pappa.
Inga hel eller halv, bara syskon.
Om ni inte ser barnen som syskon ska ni givetvis inte ha fler barn om det inte fungerar naturligt.

Det är bara så JAG känner, och precis nu. Jag dömer inte någon annan. Jag har själv ingifta syskon som jag ser som mina egna, men just nu för MIG känns det inte som ett alternativ.

Försök tre skedde för någon månad sedan. Så jag kan ju egentligen inte sia om framtiden ;) Men jag har en vän som kom in i klimakteriet vid 32 års ålder och hon kan ff vara ledsen flera år efteråt. 
Jag tycker att vi är helt normala även om jag förstår din beskrivning av att gå runt i en bubbla... Jag söker just nu jobb som en galning- behöver liksom få ett nytt sammanhang att fokusera på. Förhoppningsvis hjälper det lite grann.

Ännu jobbigare är det att vi har "ett försök kvar" på det tre-pack vi köpte på kliniken. Vår läkare övertalade oss att göra ytterligare ett försök. Trots bara 5 % chans att bli gravida så kan jag ju inte låta bli att känna lite hopp. Samtidigt blir jag frustrerad och önskar att skiten skulle vara över. Ja det är rätt mycket känslor!! 

Hoppas ni lyckas!! 5% är ju ändå nåt, men förstår dig, man tror ju att man den där utvalda varje gång för att man har hört så många lyckas trots att de inte "borde". På något sätt är det ändå skönt att veta att det inte går för då får man ju försöka hantera det, även om jag inte har en aning om hur..

Hur vet man säkert att man är i klimakteriet då? Jag är ju också 32 så det är väl hon och jag då.. ????

Det värsta är ju att allt detta gör att man blir helt knäpp. Orkar ingenting, vill ingenting och glömmer och irrar runt som en tok. Sen gråter man. Ska man ha det såhär i flera år kommer jag inte orka med livet liksom..!

Mitt nästa steg är att prata med en terapeut. Jag ser detta som den största livskrisen jag har gått igenom hitintills.

Jag tror hon fick ta prover och då kom de fram till att hon var i klimakteriet. Men det är inte säkert att du är det. Jag är inte det trots mina ynka 5%

Ja jag känner precis samma. Vill aldrig mer må så här!

Usch hoppas verkligen inte det är så. Så även om äggreserven är kass så finns det en yttepytte chans at bli gravid då..? ????

Yttepytte liten chans. Och jag kommer fortsätta att hoppas och se spökstreck ????