Är jag ensam om att känna mig orkeslös och deppig?

Jag känner precis som du, jag är i vecka 11 nu med andra barnet så jag ser ändå ljuset i tunneln för jag vet att detta kommer släppa men jag känner också dendär känslan. Kan liksom inte ta mig för att göra de mest basala grejer, vilket jag ändå måste för jag har en liten att ta hand om men det är liksom allt jag orkar med. Kroppen vill bara ingenting..

Förra graviditeten så blev det nog bättre vid typ vecka 16 eller nåt sånt vill jag minnas så jag vill bara att tiden skall gå!

Jag lider verkligen med dig men hopplösheten kommer gå över även fall det inte känns så, så försök att tänka att det bara är tröttheten som gör att du inte kan känna dig glad just nu.

Ja visst får man sjukt dåligt samvete :( man är ju inte den mest kärleksfulla partnern heller.. Men jag tror det är viktigt att förklara för honom hur det känns också, så att han förstår att det är tufft just nu men att det blir bättre, och det behöver ju inte dröja så länge för dig, många mår bättre redan vid vecka 12, men då blir man hysterisk över att alla symptom försvinner och oroar sig över det istället! Haha..

Berätta för barnmorskan hur det känns när ni är på inskrivning, om pappan följer med då också så får han säkert tips på hur han kan stötta dig lite.

Denna graviditeten så går tiden iallafall fort fram, har knappt koll på vilken vecka jag är i, men jag minns första graviditeten, tiden kröp verkligen fram och det kändes som en evighet av misär i början. Somnade så fort jag kom hem från jobbet och sov ändå tills det var dags att åka dit igen och sedan kämpa hela dagen för att inte falla ihop när man väl var där usch.. :( mår du mycket illa?

Orkeslös har jag varit. Trött som gravid.

Ångest har jag diskuterat med barnmorskan. Jag har det även som icke-gravid men de har poängterat att det finns hjälp att få bara jag säger till och frågat lite då och då hur det är.

Jag har en ångest problematik i bagaget jag med, därför blir jag orolig. Är rädd för olika psykoser och sånt läskigt !!

Samma här, jag tror det är viktigt att påminna sig själv om att det är en övergående period, hormonerna gör en till någon annan ibland och det känns lite lättare att hantera om man är medveten om det. Samma gäller efter förlossningen, där kan man snacka känslomonster men är man bara medveten om att det inte kommer vara så inlindat i bomull som man gärna föreställer sig så blir man nog inte lika förtvivlad över alla konstiga känslor som dyker upp. Och var inte rädd för att säga till om du känner dig ledsen och nedstämd! Ibland kanske det räcker att höra att barnmorskan berättar att man inte är ensam.

Hur svårt det än känns så försök att njuta lite av de besvär du slipper iallafall! Men jag vet hur det är haha, jag har dock mått fruktansvärt illa, redan gått ner 4 kg och är liksom inte sugen på någon mat, men någon dag här och där har jag mått riktigt bra, men då har oron över att nåt är fel tagit över. Det är ju tragiskt hur man aldrig kan få känna sig riktigt bra!

Det är bara att hålla tummarna att det blir bättre så snart som möjligt :)