Kan inte förlåta mig själv- mitt fel att Mamma dog som hon gjorde.

Kan det vara så, att det är många års olika smärtsamma känslor kring din mamma och hennes sjukdom, som liksom koncentrerats och resulterat i en slags låsning kring hennes sista timmar och dina skuldkänslor kring det?

Jag tänker att du, så som så många andra med en svårt sjuk nära anhörig, utvecklat ett slags medberoende, som någon annan också skrev om. Fenomenet medberoende pratas främst om kring att leva med någon i ett missbruk, men det har blivit mer och mer tydligt att det är samma mekanismer som väcks när man lever med en anhörig som är sjuk.

Att leva med någon svårt sjuk gör ofta att man anpassar hela sin person kring den andra, och många känner ett enormt ansvar för att tolka och tillfredsställa sin anhörigs behov. Man bär ofta på starka skuldkänslor, mer eller mindre omedvetna. Att man måste gottgöra för att man själv fått vara frisk. Man skäms för att man kan leva ett liv med möjligheter som den sjuke inte har. Man tror, att om man bara anstränger sig tillräckligt, så kommer allt att bli bra. Man kanske förstår att man inte kan göra sin anhörige frisk, men man kanske tänker att det alltid fanns något extra man kunde gjort för att förbättra situationen, som man inte gjorde.

Jag förstår att du under alla år lärt dig att tolka din mammas behov och signaler. Man blir expert på det. Jag har själv levt med en sjuk anhörig sedan jag var barn, och det har fått mig att i alla mina relationer till andra människor, lyssna, tolka, förstå vad personen behöver utan att den ens uttrycker det. Jag tycker att jag är väldigt bra på det, och jag har också en förväntan på mig själv att kunna läsa av folks behov, utan att de behöver säga det.

Du känner att din mamma signalerade något, som du ignorerade. Kanske var det så. Men jag vill att du har i åtanke att din upplevelse av den här fruktansvärda kvällen är till 100% färgade av dina skuldkänslor. Du har efteråt känt att du svek din mamma, att du inte gav henne det hon önskade, att du inte valde det bästa du kunde för henne. Men det betyder inte att det är sant. Ok? Du var expert på att tolka din mamma, det var du. Det kan ingen emotsäga. Men i denna situation, både där och då samt nu, 4,5 år senare, blir allt tillskruvat och draget till sin spets. Din förmåga att tolka henne, din tolkning där och då och i efterhand av hennes signaler, din skuld över hennes behov gentemot dina egna.

Du lät dig själv gå och sova fastän din mamma var sjuk. Det hade förmodligen varit fullkomligt rimligt, även för en medberoende, en annan dag, man fattar att kroppen behöver en viss mängd sömn och du visste inte att slutet var så nära. Men i efterhand har hennes behov, så som du uppfattat det, ställts emot ditt behov. Jag förstår att det ger dig enorma skuldkänslor. 

Men du visste inte, eller hur? Du uppfattade det som att hon inte ville ha den sista dosen, men du bedömde att det ändå skulle vara det bästa för henne. Kan det trots allt finnas utrymme för att du misstolkade hennes signaler i den situationen, som ingen av er befunnit er i tidigare? Kan det vara så att du tolkade rätt i att hon inte ville ha den, men att det ändå var det bästa för henne att hon fick den?

Oavsett vad, så hade du goda avsikter, eller hur? Och du visste inte att hon var så nära döden. Hade du förstått det skulle du inte ha gått, eller hur? Vi kan inte heller veta säkert, att din mamma faktiskt önskade att ni skulle vara närvarande när hon gick bort. Som flera skrivit, är det inte alltid så. Jag tror du behöver acceptera att du gjort så gott du bara kunnat. Acceptera att ditt bästa, INGENS bästa, hade räckt för att göra din mamma frisk. 

Förutom att "förlåta dig själv" för, tror jag att du behöver jobba i terapi med att stärka dig själv som person. Vem är du, mer än en förlängning av din mamma och hennes behov? Vad har du för behov, och vilken rätt har du i förhållande till andra? Vad är ditt eget värde, utöver de handlingar du gjort för din mamma och kanske gör för andra människor? Stora och svåra frågor, som tar lång tid att lära sig navigera kring. 

Min mamma sa alltid "Gör ditt bästa. Mer kan ingen begära." Jag vet att du har gjort ditt bästa. Jag tror din mamma vet det. Jag tror också, att kanske kanske har du en liten röst långt inom dig, som säger att du också vet att du gjort ditt bästa. Våga tro på att det kan vara sant.

Stor kram till dig

Tack snälla människa<3<3 jag blir djupt rörd att det du skriver och känner att du har rätt i så mycket.

Tack för att du försöker hjälpa mig!

Precis, skulden över att jag är frisk och kunnat göra en massa saker och hon inte, och skulden över att jag inte kunnat hjälpa henne bli frisk genom alla år.

Såå lång sjukdomstid, så mycket vi gått igenom och så kom döden så ?snabbt?.

Jag tror hon behövt flera dagar till att ta farväl, avsluta, tacka oss, försäkra sig om att vi förstod vad som skulle hända och att vi skulle klara oss.

Men kanske skedde våra farväl inte på samma gång.

Någon här skrev att hon tagit farväl många gånger och kanske har hon känt starkt att hon måste kämpa för vår skull.

Nu dog hon och de två barnen hade sagt hejdå som vanligt, inget farväl för alltid hade skett.

Ja jag kände att den andra sprutan skulle vara det bästa för henne, men det jag såg framför mig var att hon skulle kunna komma ner i andning och få vila som i sova, inte dö.

Tack för dina ord.Kram

Kanske är det som du tror, att hon behövt flera dagar för att ta farväl. Men tyvärr är det ju så att vi människor inte alltid kan få det vi behöver, varken i livet eller i döden, vare sig vi är friska eller sjuka. Det är fruktansvärt sorgligt, men också nånting vi måste leva med. Det är väl egentligen detta det till stor del handlar om - att du måste acceptera att det inte varit möjligt för dig att ge din mamma allt du velat.

Många många människor mister sina nära utan att få möjlighet att säga farväl, tack, förlåt eller vad som skulle behöva sägas. I de allra flesta fall kan ingen av oss påverka hur det ska bli. Det gör det inte mindre tungt att bära, men du är inte ensam i detta och inte en dålig människa eller dotter för att döden kom plötsligt och oväntat.

Sen måste jag fråga, jag kanske missat detta i tråden, men varför tror du att det var den andra dosen som gjorde att hon dog? Försök att bortse från dina egna skuldkänslor i det här, jag undrar rent konkret om det är någon läkare eller annan vårdpersonal som sagt att den andra dosen direkt orsakat hennes död?

Det är sällan ett farväl för alltid sker eftersom man inte exakt vet när de somnar in.

Hade du även tidigare problem med att du fixerade dog vid saker?

Har du partner och barn själv?

TACK  ska ni ha<3.
Ja, jag tror att jag genom livet har haft en tendens att bli fixerad vid saker och personer.
Jag har en bror som är beroende och som jag försökt få att sluta med drogen i 20 års tid.
Nej, jag har ingen partner eller barn, nåt som jag förstått förvärrar hela situationen.
Angående att man inte får det som man vill alltid, nej visst, det har du fullkomligt rätt i. Det svindlande i detta är att det var jag som orsakade detta, jag gick in och försökte rätta till, styra och i min stora envishet orsakade jag denna tragedi.
Insikten på djupet av vad som hänt fick jag inte förrän ca 6 mån efter hennes död
och jag tog då kontakt med Mammas boende och ssk för att höra hur beredskapssköterskan resonerat som gav den andra dosen så kort efter den första.
Jag fick bara till svar att detta var hennes beslut och inte mitt, trots att det var jag somm ringde på larmet och sa att jag inte tyckt första dosen hjälpt.

Jag bad då att få journalen hemskickad, där är den första dosen inte med, endast den sista.
Jag skrev till dom att detta ju inte stämde då det var jag själv som satt där och vakade och hade ringt efter bsk båda gångerna.
Dom svarade aldrig på det.

Jag utgår från att bsk därför begått ett misstag och försökt mörka det.
Att hon dog av den andra dosen eftersom hon fick för mkt morfin o stesolid och inte kunde hålla uppe den andningstakt hon behövde, jag har också förstått i efterhand genom en massa googlande, att morfinet gör andningen tyngre och trögare.

När detta hände visste jag bara att morfinet lugnade ner andningen och trodde det skulle vara bra för min Mamma.

För att hon ska ha dött av morfin så hade hon behövt ha mellan över 3ml outspedd, dvs 30mg rätt in i blodet.

Att dem inte dokumenterat korrekt i journalen är fel, absolut men det har säkert glömts bort av den ssk som gav eftersom din mamma dog den natten. Det är vanligt att saker och ting glöms bort.

Morfik hämmar andningen, ger en andingsdepression med det ska mycket till för att man ska dö av den dos morfin man får i terminalstadiet.

Jag tycker att du ska vända dig till psykiatrin, och begära en riktig utredning av dig. Din psykolog har sagt att det inte är helt normalt att vara så besatt så lång tid efteråt. Så, varför blir du så besatt av saker.

Begär en riktig utredning. Kan de komma på varför du reagerar så här, kan de ge dig rätt hjälp.

Det är inte alls säkert att din mamma ville ha dej där när hon dog. Min mamma gick bort i cancer och när hon åkte in på hospice sista dagarna och visste att slutet var nära så förbjöd hon pappa att tala om det för mej och mina syskon. Hon hade avsagt sej mer livsuppehållande åtgärder. Vi var vuxna men hon ville tydligen antingen bespara oss det hela eller så ville hon vara ifred och slippa visa sej tapper eller något. När det bara var timmar kvar stod pappa inte ut med att vara tyst länge utan ringde oss barn. Jag hann in på en kvart och var där när hon dog men hon låg i koma med mediciner så det blev inget avsked. Mina syskon kom försent. Jag var så arg på henne i många år för detta att vi inte fick veta att slutet var så nära men har nu försonats med tanken att hon måste få bestämma själv i det läget.

Min far dog också i cancer och slutade andas en natt efter rätt mycket morfin. Men han hade vägrat respirator och livsuppehållande åtgärder så hans val var också att dö hellre än några usla veckor till. Kanske såg din mamma negativ ut till andra injektionen för att hon inte ville ha livsförlängande behandling? Inte lätt att veta vad man får just då o hur det verkar. Båda mina föräldrar valde alltså aktivt att inte förlänga livet när det ändå inte fanns hopp.

Din mamma dog lugnt utan smärta och du var där samma kväll. Hon vet att du o din bror älskade henne och sjukdomen och slutet är ändå inga vidare minnen- ni har er barndom och hela ert liv med er mamma som betyder tusen gånger mera!

Jag lovar att din mamma om hon kunde se dej nu,inte skulle förebrå dej utan bara vilja ta dej i famn och krama dej och säja att allt är ok. Lycka till med att försonas med händelsen och gå vidare!

Så, om jag förstår rätt; Av att den andra dosen inte finns dokumenterad och du inte fick svar på varför, har du blivit övertygad om att det är dödsorsaken. Men du är inte medicinskt utbildad och ingen obduktion har gjorts. Jag menar inget illa, men om du ser objektivt på det, tycker du att det är rimligt att låsa sig vid den slutsatsen på de grunderna?

Vad skulle du tycka om en vän till dig kom och berättade om de här omständigheterna? Skulle du tycka att hen orsakat sin mammas död och bar skulden till det?

Tack så mycket för era svar! 30 mg outspätt rätt in i blodet måste gälla en frisk och stark människa.

Nu fick ju min Mamma Stesolid med i sprutan.

Jag antar att dom spätt ut det hela och hon fick det subkutant.

Nej, du har rätt, jag hade inte varit så hård mot nån annan som berättat liknande.

Vad fin bild, att Mamma skulle ta mig i sin famn<3 tack för det!

Ibland försöker jag tänka att det är klart att jag ställde till det när det kom som jag varit så rädd för i 30 år..

Jag minns hur jag sa till min barndomsvän flera år innan min Mamma dog, att jag var så rädd att jag inte skulle inse allvaret när hon låg för döden.

Och man kan ju säga att det ju blev så.

Även en frisk person kan klara 30 kg rerr ut i blodet.

Subcutant innebär att man ger det under huden är.myclet vanligt om de inte redan har nål. Så hon fick det ustpäd och förmodligen subcutant.

Stesolid är lugnande/kramplössande och det ska till otroliga mängder för att någon dör av det.

Du är alldeles för hård mod dig själv.

Mg inte kg ska det stå

Jag tycker det är så konstigt att beredskapssköterskan inte informerade mig om vad som kunde hända när man gav en till dos så snart efter den förra.

Jag volontärjobbade på hospice några månader och där hörde jag anhöriga/patienter själva som bad om mer och där sköterskan sa nej vi måste vänta annars kan det här o det här hända..

Beredskapssköterskan på Mammas boende sa inte pip..

Och det verkar som alla på nåt konstigt sätt automatiskt vet om morfinets risker o farlighet?

Jag visste bara att det lugnade och dämpade smärta.Det är så jäkla tragiskt alltihop:(

Kanske borde du helt enkelt anmäla dem till IVO, så får det göras en prövan om huruvida det faktiskt var felaktigt att hon fick dosen eller ej? Om de skulle säga nej, det var inte fel - skulle det kunna göra någon skillnad för dig?

Tack, men tyvärr är det försent nu, det har gått för lång tid..jag pratade med IVO men valde ändå att inte göra en anmälan eftersom jag inte ville äventyra själva äldreboendet som just kring den tiden skulle till upphandling eller inte i kommunen.

Det var ett fint antroposofiskt äldreboende där Mamma hade bott i 15 år...

Det var en oproffesionell sköterska som gav dosen, inte någon av dagoersonalen.

Men föreställ dig att du gjort en anmälan, att de gjort en grundlig utredning och medicinsk undersökning, kanske t om en obduktion för att fastställa dödsorsaken, och de kom fram till att det inte begåtts något fel av vården. Hade du känt dig fri från skuld då?

Oprofessionell? Sjuksköterskan gav din mamma smärtlindring och ångestdämpande läkemedel enligt en läkarordination för att din döende mor behövde det. Det stjälpte henne inte över kanten i de små doser som det handlar om. Det ligger inget oprofessionellt i den handlingen. Oavsett vad du säger när du larmar efter hjälp till din mamma så görs det en bedömning av den sjuksköterska som kommer dit, och ansvaret vilar på yrkespersonen och inte på dig.

Tack ska ni ha. <3

Ja, om det hade konstaterats att hon dött av för mkt morfin i förtid, då hade jag vetat och jag tror det skulle varit bra att veta, men förstår vad du frågar, nej jag hade fortfarande känt skuld eftersom det var jag som ringde och frågade om hon inte kunde få lite till.

Där och då litade jag på att hon skulle ge LITE och att det var säkert, dvs att hon bedömde att min Mamma skulle klara det.

Sen kommer den hemska situationen då jag märker att Mamma inte vill ha sprutan, men jag är så inriktad på att hjälpa och fixa att jag inte riktigt tar det på allvar, tänker att hon i olika situationer sett sån ut och så har det ändå blivit bättre för henne.

Jag märker också sen att andningen blir lite tyngre och Mamma får panik i ögonen för en stund.

När jag får se journalen ett år senare är den första dosen framflyttad till ett tidigare klocklslag, så att det ser ut som att det skulle gått 4 tim mellan.

Jag konfronterar dom gång på gång men dom svarar inte.

Detta stärker mig i mina misstankar att sköterskan inte agerat professionellt och att fel begåtts.