Vill få tillbaka gnistran

Parterapi. Det är otroligt vanligt att  känna som du gör, att få barn blir en stor omvälvning för de flesta

Avvakta och eventuellt gå i terapi. Frågan är om känslorna fanns där innan barnet dock? Nu när vi fick barn nummer 2 så var känslorna absolut noll för min man första halvåret. Inget konstigt att allt är jobbigt och konstigt i alla fall förstå året. Man bör inte göra något förhastat innan man kommit igenom första året med en bebis. Sen brukar det vara bättre. Men fanns inte känslorna där redan innan bebisen kom så låter det mer som att det kanske är dags att gå vidare. Jag har väldigt svårt att tro att en bebis kan rädda en relation snarare tvärt om då man bör vara väl sammansvetsade för att klara den prövningen för det är inte lätt och bara gull. Mer åt andra hållet

Känslorna till min partner har redan under graviditeten (mesta dels slutet) blivit mindre men samtidigt trodde man att känslorna skulle komma tillbaka vid barnets födelse. Känns bara som att man går runt runt i ett hamsterhjul utan någon lycka som det är just nu

De första månaderna efter födseln är romantik svårt. När man ammar orkar man nästan inte ha sex, för bebisen kräver ens kropp hela tiden så mellan amningarna vill man bara vara ifred. Man orkar inte duscha eller göra sig fin på samma sätt, och man är ständigt irriterad av sömnbrist och brist på egentid.

Mitt tips är alltså att avvakta lite. De första månaderna är gnistan inte på topp, helt enkelt. De stunder man har över behöver man vila.

Jag överlevde nätt och jämnt de första månaderna. Det var inget lyckorus, det var bara jobbigt. Det bli bättre.

Vad är det som gör att du tappat gnistan. Brist på sex? Brist på nära samtal? Brist på samsyn kring vad som är viktigt Annat? För jag tänker att lite olika strategier krävs beroende på vad som är fel.

Tack för bra svar.

Det är Brist på närhet, brist på att få uppmärksamhet, man får skit för småsaker 24/7 ingen uppskattning när man gör saker hemma i vardagen, självklart är det en bristfsktor att vi inte har något speciellt att prata om heller. Får man inga spontankrsmar eller pusssar så drar en annan sig också för att ge tillbaka.

Den där egentligen finns inte heller längre utan det är ju upppassning hela tiden.

Att få barn är en enorm prövning för de flesta förhållanden och ert utgångsläge verkar inte ha varit det bästa så då är det ju ännu svårare.
Men att få barn, speciellt första barnet, är en enorm förändring. Sen är man lite i olag som man och kvinna. Kvinnan har varit gravid under en lång tid och en graviditet är en prövning både psykiskt och fysiskt och sen kommer spädbarnet på det. Det är inte alls märkligt att man inte orkar ge sin partner uppmärksamhet, att man är lättirriterad och inte orkar ge närhet när man är upptagen med en bebis dygnet runt.

Kärleksrelationen hamnar ett par steg ned i prioriteringslistan när man är nybliven förälder och det är alldeles för få förberedda på.

Jag tycker att du ska ha lite tålamod. Fokusera på er bebis. Förvänta dig inte tacksamhet över att du tar ansvar hemma för det är hon absolut inte skyldig dig. Fortsätt vara spontan och positiv även om hon inte är det. Hon har gjort och gör ett jättejobb i flera månader genom att bära, föda och ta hand om ert barn. (Hur mycket uppskattning får hon för det? Tycker nog hon förtjänar lite uppassning.)

Om du vill stanna kvar i relationen så ska du göra det för att du älskar henne. Inte för bebisens skull. Inga barn blir lyckliga av att leva med två föräldrar som inte tycker om varandra. Då är det i alla lägen bäst att separera.
Men om du vill vara med henne, så föreslå parsamtal. 

Jag blir rent förbannad av att läsa det du skriver! Det har gått 2 månader.. Hon har bärt ert barn i 9 månader och har ett större helvete än du nu när ungen väl är ute.

Stackars tjej som har en sån självisk partner!

Tänk efter lite och ha tålamod. Ingen av er får nog med sömn. Varför skulle hon orka mysa med dig om hon är trött, har ont och har ekande bebis skrik i huvet?? Dra åt helvete med ditt och allas gnistsökande!

Ja, du har en oehhört barnslig och självisk/omogen inställning.

Det är barnet som är fokus just nu mer än någonsin. Du får nog överleva utan att få spontankramar och uppskattning om du bidragit till hushållsarbetet. Tycker synd om din partner som är nyförlöst med allt vad det innebär, nybliven förälder och har inte bara ett barn utan 2! Jon lär ju dessutom känna stress att ge dig uppmärksamhet vilket kan resultera i att hon bli ännu mer irriterad.

Nä. Väx upp och skaffa dig bättre självkänslaoch läs en bok om småbarnstiden. Annars tror jag din, i längden, tjej kommer att vinna på att ni gå isär. Prata med någon riktig person som själv har barn och är insatt.

Jag kan ärligt säga Att när man får barn så får relationen stå tillbaka lite. När vi fick vårt andra barn hade vi typ noll närhet i 6 månader och typ irriterade oss på varandra hela tiden. Eller jag exploderade för småsaker och min man fick stå ut med det. Dessutom har jag fått höra i efterhand att jag var en total bitch hela graviditeten. Min man sa bara att han höll sig så på avstånd och att han visste att det skulle bli bättre. Efter 6 månader så började det bli bättre. Mer mys i soffan på kvällen framför en film, mer spontana kramar och pussar och framförallt kom sexet igång. Att få barn och vänta barn är en ordentlig prövning även för de mest starka relationer och just nu får du nog faktiskt gilla läget och se utanför dig själv och pausa lite på sina behov. Din frus kropp är inte hennes egen nu utan en bebis som vill ta del av den i form av mat och närhet. Man känner sig väldigt trängd och behöver få vara ifred när det går. Även om det känns jobbigt så kommer det bli bättre. Men det är helt klart värt att ta upp detta med bvc och få en samtalskontakt så ni kan få ut era känslor och förstå varandra. Hoppas det löser sig nu.