När berätta för barnen att man utsattes för övergrepp som barn?

Jag verkar vara den enda som är positivt inställd till att du ska berätta. Kanske för att jag ännu inte har några barn.

Jag kan dock säga att jag har en väldigt nära och öppen relation med min mamma och jag hade nästan blivit besviken om hon inte velat dela med sig av en sån sak med mig. Det behöver ju inte vara så detaljerat, bara övergripande så att du kan dra paralleller till hur det format dig.

Tycker inte att sönerna är för unga. Möjligen är dottern det, beror mycket på personligheten.

På det vis du vill känna din mamma är inte om hon utsatts för något eller inte. Du vill ju lära känna henne och veta vad hon tycker är kul eller inte kul, hennes intressen. Hennes tips och tricks i olika situationer, favoritmatens recept, att hon lär dig handarbete eller hur man fixar stopp i avloppet. Förtroliga samtal med lite kulskvaller och skratt. Shoppa tillsammans, gå på "tjejfilmer" diskutera problem och älta barndomen.

HAr du allt detta ovan med din mamma så skulle jag nog säga att du känner henne. Men bara för att du inte vet hennes eventuella mörka hemligheter hon själv kanske bara vill begrava och aldrig tala om får du tänka om.

Samma sak gäller för dina barn. Umgås du med dem så lär de känna dig oavsett din svåra och traumatiska händelser i hjärtat.
Kan helt ärligt säga att jag inte skulle veta hur att hantera en sådan sak om jag var för ung för att hantera informationen. DET skulle mer kunna skada vänskapen än föra er samman.

Känner du att du måste berätta så gör det när dina barn är mycket äldre.

Min mamma berättade när vi var runt 20 års ålder eller straxt under, minns inte varför eller i vilket sammanhang.

I hennes fall var det hennes farfar så det är väldigt lika situation mot dig.
För min del väckte det mest frågor kring hur hon kunde orka med att träffa honom och farmorn varje jul, vi besökte alltid en kort stund på julafton och fick fika och godis där. (vi tyckte jämt det var så tråkigt att åka dit)

I hennes fall vart det väl också så att hon inte upplevde sig stöttad av sina föräldrar i det hela och det sopades lite under mattan när det väl uppdagades och "man gick vidare".

Men jag tycker det var värdefullt att veta, det förklarade varför hon ibland undrade om man blivit utsatt för något och varför det var extra känsligt ämne för henne.
Så jag tycker absolut du kan berätta för de två äldsta, det är bra att känna till sådant.

Jag kommer aldrig att berätta det. Det var en närstående som gjorde vissa sexuella närmanden (aldrig något penetrerande men illa ändå).

Jag blev utsatt för sexuella övergrepp i 2 år under min högstadietid. Killen i fråga mobbade mig psykiskt och fysiskt. När andra var där var han elak, fick andra att trycka ner mig, körde upp snö i underlivet med mera. Han förföljde mig överallt där jag gick och så fort han fick en stund ensam höll han fast mig och körde upp sina fingrar i mig, tog på mina bröst och så vidare. Jag slutade äta och gå på toaletten och började rasa i vikt. Jag var otroligt utsatt och utfryst av klasskompisar. Den enda kompis jag hade utsatte mig ständigt för situationer där jag hamnade ensam med den här killen. Enligt henne var jag en hora "men hon vill bara hjälpa mig att sluta vara det". Killen hann våldta mig 3 gånger innan jag till slut vågade berätta.

Anledningen till att jag vågade berätta var för att min moster berättade för mig och min kusin att hon blev våldtagen när hon var 18-19 år. Före dess hade jag inte ens funderat över att det handlade om övergrepp. I början var jag i förnekande chocktillstånd och efter hand blev det vardag, normalt. Jag tänkte att det var mitt eget fel och försökte istället dölja vad som hände.

Jag kommer att berätta för mina barn när de börjar på högstadiet. Helt enkelt för att min mosters berättelse blev avgörande för mig och min syn på mig själv. Om min historia kan förhindra att mina barn blir utsatta, eller att de vågar berätta och be om hjälp, så är det värt det.

Tycker att nu i Metoo tider är det ett ypperligt tillfälle att prata kring bemötande och behandling av män och kvinnor. Och jag tycker du ska berätta. För vi måste börja prata om det här och inte tysta ner den bittra verkligheten. Våra barn måste bli rustade för det här. För de kommer få uppleva detta i olika former, antingen att de själva är med och utsätter, att de själva utsätts eller attt de väljer att ?se bort? när det sker.

Och jag vill inte att mina barn går i samma ?fälla? som jag, dvs trodde inte att de jag utsattes för var brottsligt. Så när jag väl blev överfallen och nerbrottad i en killkompis säng och tvångskysst och tafsad på trots att jag skrek, bad och grät så trodde jag fortfarande inte det var ett brott, för det var ju ingen våldtäkt. Och jag var ju van ända sen barnsben att killar tog sig nyp, tvingade på mig en puss, tog på brösten och att det låg på mig att undvika situationer där pojkar och män kunde begå dessa ?pojkstreck? emot mig. Vad visste jag om vad man fick och inte fick göra mot min kropp?

Och vad skulle hända med dessa killar om jag agerade? Skulle jag förstöra för dem? Skulle mina föräldrar behöva känna smärta över vetskapen om vad som sker motsvaras dotter? Redan tidigt valde jag att ta ansvar för alla andras känslor och se till att smärtan bara låg hos mig och slapp infinna sig i hos andra. Så ska mina barn inte göra! De ska veta på en gång när någon gör ett övertramp och de ska inte vara rädda eller ta ansva för det utan det ska fram i ljuset.

Jag pratar med mina barn (4-åriga killar) om rätten till sin egen kropp, att man ska sluta så fort någon säger nej etc. De har däremot ingen nytta av att få höra att en närstående satt och runkade med öppen toadörr när jag var tonåring etc. Det är helt skilda saker.

Vem vet, jag kanske hade resonerat annorlunda med att berätta om det jag utsatts för var från någon utomstående (som i ditt fall) istället för en närstående.

Skulle vänta tills den yngsta är i alla fall 25, personligen. Och ha ett färdigt vuxet liv. Tycker 14 är på tok för ungt, jag hade mått jättedåligt om jag fått höra en sån berättelse i den åldern. Nu är ju inte alla likadana som mig, men från de tidigare svaren du fått verkar det ju vara fler som håller med om den saken i alla fall. Inte ens 18-21 tycker jag är riktigt schysst att lägga på en sån här grej på dem.

Skulle nog inte själv berätta alls, men om du vill göra det - och jag kan förstå varför också även om jag själv inte skulle göra det, och respekterar dina tankar om det - tycker jag du ska vänta tills bortåt 30 när de är "fullvuxna". Så som sagt. När 14-åringen är typ 25 eller därikring. Tror på att berätta samtidigt, inte bara till t.ex. den äldsta nu och be honom hålla på det...

Jag är av den sorten som tycker det är naivt att tro att barnen inte märker att du har ett tungt bagage, vi är genomskinliga inför våra barn de kan se på oss mer än vi tror och istället för att undra "varför är mamma så?" Är det klokare att visa sanningen, du behöver inte gå in på detaljer men säg bara sanningen vad som hände dig för du är förebilder för dina barn,om du går runt tyst på saker som är viktiga kan de göra likadant,men visar du att det är inget att dölja eller skämmas för och att man ska prata med sina närmaste om allt, tar barnen efter det sättet att kommunicera och barn tar åt sig de tänker inte att du tänker "det för inte med något gott att de vet" barnen kommer bära skuldkänsla och känna:

"varför ljuger / döljer hon för mig vad har jag gjort för fel?"

Medan en förälder som berättar ärligt ger trygghet till barnet, jag tror inte det är barnen du skyddar genom att söka, utan dig själv. Det är otäckt att visa sårbarhet inför andra och extra känsligt inför barnen men de kommer inte döma dig de kommer känna sig närmare dig när de får veta.

En 14 åring vet redan vad sex är och att berätta för en 14 åring vad som hände dig kan bli en stark påminnelse att de ska vara försiktiga och veta sina gränser och våga säga ifrån och våga prata med dig om vad som helst om de själva blir med om något man gärna håller inne på i tron att det är ont att dela med någon, i tron att man belastar någon eller att det är skamligt att säga sanningen. Sätt exempel

Bryt tystnadskulturen.

Worst case, TS, skulle kunna vara att din son som håller på att utvecklas sexuellt, skulle få stark ångest (beroende på hur du berättar). Och när han ska möta tjejer i framtiden så kommer ångesten upp och han blir hämmad och kanske låter bli pga ångest. Det behöver inte vara mer än så för att skapa ett stigma och en snedvriden bild av sex. Om du däremot väntar till han/hon redan utvecklat sin egen sexualitet så är det mycket svårare att förstöra den. Men mitt i utvecklingen är värst! Och att berätta innan kan ju då vara ett alternativ samtidigt är det ju väldigt abstrakt med sex innan puberteten och rätt svårt att förstå skulle jag tro.

Tack snälla, ni är otroliga som ger mig svar och tankar! Jag ska ta till mig det och låta allt landa lite.
Jag känner ju mkt att just den här delen att försöka bryta tystnadskulturen är mkt! viktig för mig. Jag vill vara med och förändra det! (är med i en förening och håller på att utbilda mig till stödkvinna där). Och då är det ju som två delar i den här frågan gällande att berätta för sina barn eller inte eller när. Dels är det hur jobbigt det blir för dem och hur jag ska agera utifrån bästa sättet för dem, men sen är det just det här att det måste pratas om! Verkligen måste pratas om. För att det ska kunna förändras. Det går inte annars. Och då är det just nya generationer som kommer kunna förändra. De nya generationerna som det måste pratas kring och med. Om jag berättar för dem att jag till slut berättade och fick/ tog hjälp för det. Om det går att få dem att förstå och se att det aldrig aldrig är en utsatts fel, så kommer det ju va lättare för dem att berätta om det vart ngt eller hjälpa ev kompisar att berätta.
Och tänker jag att jag aldrig skulle säga ngt, (känner att det inte alls är ngt alternativ) så missar jag ju en chans att försöka förändra tystnadskulturen. Visst, det vore ju verkligen önskvärt att det skulle vara ngn helt etomstående som hade en föreläsning om det i skolan ex, istället för att deras mor ska komma med sånt. Men nu är det just så.

Men jag är inte klar över hur jag skulle lägga upp det. Att jag vart utsatt. Är inte helt säker på att jag vill säga det var av min morfar. Tänker att speciellt dottern kan få rädslor eller funderingar kring sin morfar. Men säger jag inte vem det är undrar de ju säkerligen mkt också. I så fall får jag nog säga det var en släkting längre bort ifrån och att det INTE var min pappa/deras morfar. Men så långt är det ju bara att ha berättat. Jag känner jag vill ju ngt mer med det. Men det känner jag att jag har svårare att kunna sätta ord på. ....och det är väl här det kanske är lite avgörande i denna fråga. Alltså hur! jag berättar. Vad! jag skulle säga. Tips ni som stöder mig i det att berätta?

Skriver lite till på en gång:). Förstår hur du tänker med "färdigt vuxenliv", det låter ju betydligt tryggare att berätta då. de kan ha en annan distans till det hela då, på ett tryggare sätt. Det låter mkt enklare det alternativet.
Så det är återigen 2 sidor. Att berätta senare i deras liv, då de är tryggare o det förhoppningsvis inte skadar. Alternativt att berätta relativt tidigt så att de själva kan ha nytta av det. Och återigen tänker jag då mest på dottern att hon då skulle kunna ha nytta av det. ...eller...fast...när jag då tänker på hur min historia vart, att det tog mig ungefär 40 år innan minnena kom tillbaka och jag berättade, att det var så hemskt och skämmigt och skrämmande att jag förträngde det...jag vet inte just nu vad jag skulle säga som i just det hjälper henne.
Då måste jag mer kanske inleda med det och gå över på ämnet lite mer allmänt om att förövarna alltid försöker få en att tro det är ens eget fel, bara för att de skall klara isg och att man inte ska berätta. Men att det ju aldrig kan vara den utssattes fel att det händer. Aldrig
Men inte helt lätt här att hitta orden för det.

Jag hade valt att inte aktivt berätta. Däremot hade jag ?förberett? mig själv inför den dag det blir naturligt att ta upp det, så att jag inte blir för forcerad när det sker. Om dina barn frågar om hur din relation till din morfar såg ut, varför du har så dålig relation till din mor eller liknande. Om det kommer upp naturligt i ett annat sammanhang, då hade jag stålsatt mig och tänkt att ?Ok, nu kommer det, nu kör jag och det är dags nu?, och berättat välavvägt för mina barns öron. Jag hade inte tagit upp det själv, tror jag. Jag tycker inte nödvändigtvis att sådant delande är av godo alltid. Inte för att det är skamfyllt, utan mer för att det är en förälder-barnrelation.

För egen del, om det blir aktuellt en dag kommer jag att använda mig av mina egna erfarenheter av att bli utsatt för sexuellt tvång, vid diskussionen med mina egna barn, men det är väldigt situationsberoende. Det finns inget självändamål i sig att berätta för dem om några av mina svåraste stunder...

Ett tips, angående sönerna: om du väljer att berätta att det var morfar så glöm inte att verkligen betona att morfar hade en störd sexualitet pga nåt han upplevt och att det absolut inte är något som ärvs!

Kände två killar när jag växte upp som hade stora problem pga rädsla för att ha fått sin fars våldsamma beteende.

För min del så berättade ju mamma när personen i fråga var död och bortgången, men minns att när jag fick reda på vem det var och att vi varit där som barn med mamma och pappa osv så kändes det väldigt märkligt att de låtit oss umgås med honom.

Så kanske bäst att inte säga vem det är om ni kommer träffa personen ff..