8 åring med ångest och panikattacker - berätta om er erfarenhet!

Kan inte berätta utifrån en förälders perspektiv men jag själv hade ordentlig ångst som började i lågstadiet. Mina föräldrar verkade inte uppfatta att jag kände mig rädd och orolig så jag fick ingen riktig hjälp. Försökte prata med de oxå. Min ångest fortsatte och blev bara värre sen när jag kom in i puberteten. När jag gick i mellanstadiet så fick jag träffa kurator på BUP men det hjälpte inte. Mådde fruktansvärt under hela tonårsperioden utan att något hjälpte. Idag är jag 20 år och har det bra mycket lättare men ibland kommer det smygande med jobbiga känslor.

Din dotter, har hon varit med om något som kan utlösa ångesten? Hänt något i skolan? Tycker det är så himla bra av er som föräldrar att verkligen försöka ta tag i problemet så tidigt och att BUP blir inkopplat så ni kan bolla tankar med de oxå. Finns så mycket som kan kännas jobbigt i vissa åldrar och de vet ofta inte vad det är för känsla de känner, därav blir det svårt för de att uttrycka sig.

Lycka till!

Tack för din input och din pepp. Ja, jag tar set verkligen på allvar och har förstått att detta kan absolut "passera" men det kan även få fäste om man inte bemöter det tidigt.

Både min man och jag har pratat o lirkat vid olika tillfällen för att försöka förstå om ngt särskilt hänt men vi har ej lyckats få fram ngt specifikt utan mer bara att jobbiga tankar finns. Jag upplever också att hon nu mest är rädd för att få själva panikattacken än rädd för t ex åka hiss el dyl men det är ju bara min tolkning. Ja, vi väntar otåligt på kontakten med BUP, vi behöver verkligen alla råd vi kan få.

Känner så väl igen det du beskriver, men mitt barn var dock 11 när det började för honom, mkt oro och fobier som begränsar honom i vardagen, vi jobbar dock med honom och försöker utmana honom men det är svårt, men tror att det är viktigt att ta det på allvar och söka all hjälp som går att få. Vi går just nu på ångestskola via Bup och hoppas att han kommer få verktyg som fungerar.
Stor kram och lycka till!

Min son är fem och har nyligen börjat få ångest med panik och svårt att andas. Det kommer framförallt när han tittat på något könslosamt på tv eller när han tänker på jobbiga saker (typ döden). Jag undrar verkligen hur det ska gå för det är väldigt små saker som triggar det. Vi har tidigare varit hos barnpsykolog då sonen är generellt väldigt känslig, men det hjälpte inte så mycket. Så oerhört svårt att veta hur man ska stötta för att han ska känna sig trygg. Får själv lätt ångest och vet hur jobbigt det är. Försöker hjälpa honom att andas ut det, vilket är det enda som hjälper i stunden, men man önskar ju att man kunde hjälpa honom med strategier att inte utveckla attackerna..

Är ingen förälder, men hade däremot själv mycket problem med ångest när jag var i 7-8 årsåldern. Inte just i form av panikattacker, men liksom mer som ständig stark oro/ångest/rädsla näst intill hela tiden, typ ungefär som en intensiv form av generaliserat ångestsyndrom skulle jag nog kunna säga. Först nu i efterhand (i tjugoårsåldern) har jag börjat inse hur fruktansvärt dåligt jag mådde på grund av ångest i lågstadieåldern - har aldrig mått så dåligt utav ångest som jag gjorde just då i den åldern - och då har jag ändå haft problem med oro, ångest och rädsla i princip hela mitt liv(började redan när jag vart typ 2 år). Jag hade nu i efterhand verkligen önskat, att någon märkt/förstått hur pass dåligt jag mådde i lågstadieåldern, så jag hade kunnat få någon form av hjälp mot ångesten. Jag tycker därför att det är väldigt bra att du verkar ta ditt barns ångest på stort allvar och försöker hjälpa henne(menar dock ABSOLUT INTE att mina föräldrar ej tog mig på allvar eller att de inte ville hjälpa när jag var i den åldern, men det var ju nog inte så lätt att märka då det aldrig rörde sig om exempelvis panikattacker, och jag sa heller aldrig precis något om det eftersom jag då själv inte fattade hur dåligt jag mådde och ännu mindre kunde sätta ord på det då), och jag hoppas verkligen att det så småningom löser sig för er så att hon mår bättre. Kram till dig och henne! <3

Hej, det har nu gått en tid och vi har haft tur och få en bra kontakt via BUP och det har fungerat över förväntan. Många hemuppgifter och mycket arbete på egen hand har det varit (och är) men min dotter mår bättre och vi känner oss mer rustade för att möta både oro och panik. I stora drag så har 'behandlingen' varit kognitiv och gått ut på exponering, dvs att utsätta sig för de saker som man bestämt är farliga - t ex åka hiss. Man bygger som en 'trappa' där man kanske börjar med att gå in i hissen som steg 1, steg 2 kan vara att stänga dörren, steg 3 att åka en våning osv osv Jag ville bara meddela er som har barn som upplever oro utöver det som känns ok med panikattacker osv. att det finns bra hjälp att få som förhoppningsvis kan hjälpa.