Varför kan jag inte gilla hans barn lika mycket som mina syskonbarn?

Nej jag skriver inte att jag inte gillar barnet. Det står klart och tydligt, jag gillar barnet men ibland får jag anstränga mig, menar att det är då det beter sig jobbigt som jag får anstränga mig för att bete mig 100% rätt. Vilket kanske vem som helst kan behöva göra ibland... Men jag har kortare stubin med bonusbarnet

Tack för svar. Jag tror inte att min karl tycker att jag MÅSTE göra något för hans barn, däremot tror jag att han blir sårad eller ledsen ifall jag inte liksom VILL. Och det i sin tur gör ju en till att få dåligt samvete, vilket sedan blir till ett ?måste?... Ond cirkel på något sätt.

Och som du säger att man får ofta se en annan sida ifall man är själv med barnet, det stämmer. Jag har varit ensam några ggr och då är jag snällare än då när pappan är med, varför tror du det är så?

Lägger han över mycket ansvar på dig när han är med? Saker du tycker pappan borde fixa själv?

Jag tror att det beror på att du kan bestämma själv vad du säger och inte säger till ditt bonusbarn. Alltså, du behöver inte vara på helspänn för att du t.ex är rädd för att såra din sambo, förstår du vad jag menar? 

Dessutom så måste jag säga att när man känner sig tvingad till något så blir man automatiskt på dåligt humör, oavsett hur mycket du faktiskt vill eller inte vill göra det. 
Exempel: Säg att du måste åka och hämta ut ett paket, det är ett roligt paket som du ser fram emot att hämta. Låt oss säga sen att någon sen säger "varför har du inte hämtat ut ditt paket än? Vad väntar du på?" Ja då blir ju upplevelsen helt plötsligt mindre rolig eller rent ut sagt tråkig. 

Jag tror att din sambo frivilligt eller ofrivilligt sätter press på dig att umgås med ditt bonusbarn. Kanske för att han så gärna vill att det ska fungera bra och från hans synvinkel så verkar det inte gå bra, han kanske inte inser att han sätter press på dig?
Så försök att ta upp det här en dag då ni inte har bonusbarnet och när ni är lugna och öppna för att prata med varandra, var ärlig och förklara hur du känner; att du känner en press att älska barnet, att du får dåligt samvete gentemot honom o.s.v. Det tror jag att ni vinner mycket på!

Ursäkta fôr långt svar! ;)  
 

Kanske är barnet som är "snällare"? Kan bli mer gnäll när föräldrar är med. Eller att när ni är ensamma känner du större ansvar och blir "snällare" för att barnet är mer utlämnad till dig då.

Du och barnet står inte varann nära, så barnet trotsar inte mot dig och är lika gnällig som när föräldern är med. Då blir du inte lika irriterad och stämningen mellan er blir mer positiv.

Din sambo måste släppa denna "älska" grej. Och om han nu har barnet så lite som varannan helg borde han lägga krut på att vara med barnet inte kräva att du ska hitta på saker.

Du har blodsband till dina syskonbarn. Hans barn har du inget sådant band till och de är dessutom en påminnelse om hans ex, samt något som tävlar om hans uppmärksamhet.

Klart att han reagerar när du själv påstår att du fnyser, har kortare stubin och har svårt att inte visa när du är irriterad och sur. Som förälder kan man absolut ha samma känslor men då backar man upp det med kärlek och omsorg. Är barnet som är 4 år endast är hos er varannan helg och du inte kan uppvisa bättre beteende så är det ju klart ett problem, framförallt när du tydligt kan uppföra dig bättre i närvaron av andra barn.

Vad är det din partner hade önskat mer av? Roliga upptåg, bemötande, mer engagemang i hemmet? Gör ni nåt allihop tillsammans? 

Jag funderade på ungefär samma sak på väg hem, utom att min partner inte uttryckt att jag inte engagerar mig i hans barn som i min systerson. Men idag var första gången jag vågad säga till min partner att hans barn var rätt så jobbigt när hen gick in i sjunde timmen av konstant trotsande och varje simpel grej var en cirkus av kränkta tårar. Något jag inte har några problem att påtala för min syster, just för att kärleken till min systerson kan någon aldrig ifrågasätta även om min frustration stundvis är nästan lika stark.
Jag är mer bekväm i att min systerson är arg på mig stundvis för att jag drar gränser eller är tråkig, min syster värderar mig inte och funderar på om jag verkligen är duglig livspartner för den sakens skull. Inte min partner heller - men ibland kan man verkligen känna att det hänger på en skör tråd när ett så litet barn som inte alltid rår för vad hen gör/känner/uttrycker har sån makt i vår relations vara eller icke vara. Min relation till sambons barn är fortfarande på lära känna stadiet, men jag vill så innerligt att det ska funka bra för alla parter. Jag vill ju att barnet ska få utveckla ett band till mig i sin takt och inte tycka att jag tränger mig på. Vi bor inte ihop ännu men vi vill dit, och vi vill att barnet är bekväm i det när det sker. Det gör att jag ofta lägger väldigt mycket energi på att bara vara rolig och snäll, från det att vi vaknar till att vi somnar.
Resultat? Skittrött efter en helgs umgänge. Det är svårt att hitta en balans när det inte är ens eget barn, och nu hoppas jag bara att jag inte har sålt in en falsk bild till min partner. Om hans barn ska vara min vardag varannan vecka så småningom kommer jag ju inte vara såhär rolig, helgerna kommer förmodligen inte innebära lika mycket roliga upptåg som nu och jag kommer förmodligen inte orka vara såhär snäll en måndag morgon som jag orkar när jag vet att jag kan åka hem till mig själv om jag vill.

Jag tycker du ska dra ner på engagemanget, innan du målat in dig i ett hörn. 
Jag är mer för att hålla lite distans och se hur det funkar mellan förälder och barn, för det är ju trots allt det viktigaste att pappan är en bra förälder som tar hand om sitt barn utan att förvänta sig hjälp med att roa det och för att få vardagen att gå ihop.
Sannolikheten är rätt stor att du förväntas hålla samma tempo om/när ni flyttar ihop. Då är det bättre att ligga lågt i början och sen ev börja gå in och ta en del ansvar OM det känns rätt och bra.

Håller med

Jag kände samma sak för mina styvbarn. Jag valde att avsluta den relationen för jag kan inte tänka mig att leva så resten av livet..

För mig var nog det mest avgörande att jag och mina syskon har liknande syn på uppfostran medan mitt ex och (framförallt) barnens mamma hade en helt annan uppfostran och acceptans till barns beteende. Det klickade helt enkelt inte då.

Blod är tjockare än vatten.

Det är väl inte särskilt svårt att förstå? Vi är programmerade att föra våra gener vidare. Dina syskonbarn bär även dina gener, därför är de viktiga för dig. Din mans barn däremot är ett hot, eftersom det kommer att ta resurser som dina egna barn skulle ha kunnat få annars. När och om ni får gemensamma barn. 

De mönstren finns i oss, och det kräver stora medvetna ansträngningar att övervinna dem. 

Tycker det låter som att du är en jättefin moster/faster och bonusmamma. Att känslor är olika rår man inte över, man kan bara styra sitt beteende. Jag kan tänka mig att känslorna är olika delvis för att relationen till syskonbarnen är utan press. De finns där oavsett, liksom dina syskon. Ni kommer mötas på julafton om 10 år vad som än händer. Relationen till bonussonen är ju avgörande för relationen till mannen du älskar (och kan förlora på ett helt annat sätt än syskonen) och pressen att det ska bli "rätt" kan göra att det känns svårare.

Så märker killen att det är svårare för dig med hans son än med andra barn och blir undrande och lite ledsen. Förklara exakt det du skriver: att du så gärna vill få det att bli bra och att det kanske låser sig lite just eftersom du vill så mycket.

Fortsätt gör ditt bästa för att lära känna bonussonen och skapa en relation. Gränssättning och tråkiga stunder kommer naturligt med tiden. Prata med din kille om sådant redan nu, om han är bekväm med att du säger till osv. Barnets relation till dig tar inte skada av det, barn är vana vid att vuxna säger nej
Ge det tid! Låter på dig som att det kommer bli jättefint med tiden, om du och killen kan ha en god kommunikation.

Kanske är det värt att göra något eget med bonussonen ibland, för båda hans och pappans skull. Behöver ju inte vara avancerade långa utflykter (svårt när han bor bara varannan helg, det ska ju inte inkräkta på sonens pappa-tid) men föreslå att ni spelar ett spel bara ni två när pappan pratar i telefon eller gå i förväg till lekplatsen när pappan duschar. Så kan han möta upp när han är klar. En egen kvart här och där kanske gör stor skillnad?

Det är skillnad på syskonbarn som kom som in i ens liv som bäbisar, för man inte har några krav på sig, där man faktiskt kan välja bort att göra saker om man inte orkar.

Det är skillnad från barn där det verkar finnas förväntar på att ha massa tålamod, att vara bonus och där man jämför relationen, medvetet eller omedvetet med en helt annan typ av relation.
.
Jag tänker att det inte bara är barnet som du eventuellt har svårt för, utan också hur din partner är som förälder. Barnet är ju den som får "bära" den fostran hen fått, som är symbolen för vem din partner är som förälder, som faktiskt inte åker och hälsar på en rolig moster/farbror utan en av sina föräldrar. 

Jag tänker att mycket faktiskt ligger på saker runt omkring barnet, som är lite magstarkt att älska. Det är inte kul att umgänge faktiskt är något tämligen reglerat, ett "måste", att barnet har två föräldrar som faktiskt inte tänker precis som du. Det är faktiskt också magstarkt att med så lite umgänge som sin partner har, att tänka att det är DU som ska göra kul grejer. Spontant tänker jag att det mycket väl kan vara din partners dåliga samvete som du snappar upp och som du säkert inte älskar.

Du är inte anknuten till hans barn men du är anknuten till dina syskonbarn. Läs på om anknytningsteorin. Det är inte ditt fel att du inte är anknuten till ditt bonusbarn och det är inget som man kan tvinga fram i all hast, det tar många år. Ta inte åt dig om din man försöker ge dig dåligt samvete för detta! Förklara bara att du är anknuten till dina syskonbarn och sluta för guds skull inte att ha en nära relation med dom bara för att din man är en sån idiot. 

Oj, det är klart att du älskar dina syskonbarn. Jag står också nära mina syskon och älskar deras barn otroligt mycket, i min själ så känns de nästan som mina egna barn, vi är ju familj. 
Din relation till ditt bonusbarn kommer inte vara likadan som relationen till dina syskonbarn, redan nu så låter det som relationen är lite påtvingad? Om din partner pressar dig till att vara på ett visst sätt gentemot hans barn finns risken att du kommer börja ogilla barnet, inte på grund av barnet utan på grund dennes förälder som sätter en sådan press på dig. Låt relationen bildas naturligt, ta inte på dig något ansvar för barnet, var dig själv så kommer relationen bildas naturligt.
Jag har två bonusbarn, 10 och 11 år, den ena har jag en god relation med (även om denne enligt andra skulle anses vara ett svårhanterat barn). Relationen till 11 åringen är stelare men jag finns här för denna om den vill och behöver mig. Men nej, det har gått 6 år och jag älskar faktiskt mina syskonbarn mer än mina bonusar.