När ska man lämna?

Låter som du hamnat i kvinnofällan. Bra att du börjar öppna ögonen och försöka stå upp för dig.

Alltså klart som fan han inte vill gå i terapi då det komer uppdagas att det han gör är fel. (Många) Män e stolta och det e sjukt jobbigt för (vissa/ många) av dem att ha fel.

Många människor ( män som kvinnor) tror också att det är ett nederlag att gå till terapeut/ psykolog sånna människor orkar jag inte ens med som inte är så utvecklade.

Som du redan nämt hur sjukt det lät när du skrev att du inte fick föra eget nöje..läs igenom din text flera ggr och se hur sjukt det låter.

Man förstår ju såklart att det finns många fina sidot hos denna man.. fina sidor finns hos alla men vad väger tyngst? Du kan inte bli behandlad som ngn slags slav. Ni måste båda kunna få uttrycka era perspektiv och åsikter och båda bli lyssnade på.

Du hr redan kommit med en lösning på hur ni ska gå frmåt genom terapi. Om han inte ens vill lös problemet så går det inte.

Tack för svaret,
jag känner mig jättedum som inte agerat på detta för länge länge sedan, men beteendet har eskalerat över tid och när man är i det så normaliserar man det efter hand liksom.

Jag tror att jag tänkte på att lämna första gången för kanske 5 år sedan. Nu undrar jag vad det var som fick mig att stanna hela den här tiden? 

Just nu har han kört hemifrån efter att ha meddelat att här är så jävla tråkigt att vara att han lika gärna kunde ta livet av sig (skulle han iof aldrig göra) vilket fick mig att bli helt skogstokig - ska HAN komma o dra upp att HAN inte står hut är hemma efter allt mitt tassande runt honom!!?

Jag tänker ställa ett krav att han går med på parterapi, annars får vi separera på prov. Någon stans måste man börja!?

Vad hade du gjort?

Har du haft relationsproblem som du löst - hur gjorde ni?

Nja, det låter som om han är ganska nedlåtande just när ni grälar över något. Man skulle ju kunna försöka att gå till familjerådgivning och få hjälp med att ändra på samtalskulturen där. Det gäller i så fall att han måste vara villig att göra det. Det finns säkert också böcker man kan gå efter.

Hej!

Det kunde varit jag som skrivit din tråd. Så exakt på ordet känns det.

Jag har levt i ett långt förhållade med en man som uttryckt sig på olika sätt om hur jag är som person. Jag har "grottat ner mig" (när jag sökt fakta), jag pratar bara om pengar (när jag ibland fått trolla med knäna för att få det att gå ihop), jag har ett kontrollbehov (när jag vill veta tid, plats, dag, hur vi ska lösa vissa situationer, läkarbesök, utvecklingssamtal, hämta/lämna på skola/förskola) och mycket mer. Han har tolkat en puss eller kram som att vi ska gå till sängs (vilket trots förklaring om vad jag vill påverkat mig genom att undvika spontan närhet) och mycket mer som blir för mycket att ta upp.

Vänner har försvunnit då man ju måste bjuda igen någon gång vilket han inte tyckt varit viktigt. Det är inte så roligt att själv stå för den biten varpå han får hänga på och få beröm för något trevligt som han inte varit med och skapat. Då dalade såklart mitt intresse också. I mitt jobb ingår inga större utsvävningar i form av krog/resturang besök utan stillsamma personalfester med kvinnliga deltagare. I hans jobb har det varit mer krog och resturangbesök varpå jag har haft tillit/förtroende och litat på honom när han varit ute. Det har nu raserats då han under dessa krogbesök odlat ett förhållande med en annan kvinna. I juli -17 tog han två klädväskor och flyttade ut. Han lämnade barnen hos mig på heltid och har haft ett ganska kravlöst liv. Allt det jobbiga har jag kämpat med själv utan hjälp från honom. Jag ska själv kontakta myndigheter, mäklare, städa ur, sortera och sälja ett hus, jobba, fungera i vardagen, finnas för mina barn mm. Det har varit och är jobbigt fortfarande. Jag har sörjt och sörjer fortfarande över att det blivit så här.

De senasta åren har jag försökt få till att vi ska gå på familjerådgivning. Det vill inte han. Han tycker jag kan gå själv för han vill inte prata om känslor säger han. Vad hjälper det vår relation om jag går själv? Han säger att han har ett val vilket innebär att han väljer åt mig också.

Jag tycker du ska vara tydlig med att förklara för honom vad du tycker och känner i ert förhållande och hur du/ni borde ha det för att komma vidare. Kunde jag gjort annorlunda? Ja, det vill jag tro. Man utvecklas ofta åt olika håll i ett förhållande men det är inget som säger att man inte kan knyta ihop "säcken" och få det bra tillsammans. Man måste bara våga och jobba för det. Vilket jag så här i efterhand önskar att jag gjort tidigare. Ja, i efterhand vet jag bättre vad jag skulle gjort men nu är det för sent. Jag trodde i mitt enfald att vi skulle kunna laga vårt förhållande under tid längre fram för att kunna leva resten av våra liv tillsammans. Har jag lärt mig något? Ja, det har jag. Bra kommunikation är mycket viktigt, lösa svårigheter/problem är viktigt, lyssna på sin partner är viktigt, att bli lyssnad på är viktigt. Idag kämpar jag med att få vardagen att fungera och att barnen ska må bra. Så här i efterhand tror jag att vi kommer att må bättre när vi slipper upprörda känslor och bråk/tjafs, vi slipper tystnad eller att man undviker vara i samma rum, vi slipper tjatet om vad som ska åtgärdas/byggas på huset, vi slipper ha en pappa som hellre sitter ute på FB än att umgås, leka, prata, spela spel, vara ute på roliga saker mm. För oss blir det nog bättre men en relation är oftast värd att kämpa för. Så gör ett försök och ta hjälp.

Det som slår mig och som är det genomgående draget i  den här mannens beteende är respektlöshet. Att förminska partnern, att trycka ner partnern, att inte ta det som hen vill och behöver på allvar. 

Jag skilde mig själv pga det också, men det var inte ens riktigt så illa. T.ex. inga försök att begränsa mig, om jag ville gå på träning eller träffa folk. Det där med "efterkonstruktioner" och ursäkter har jag också fått höra. Om något säger så till mig, så funderar jag också på hur mycket han då gör sånt - folk brukar förvänta sig av andra det som de själva gör. Vill du ha det så här? Jag tror du skulle må bättre av att börja om. 

Och du behöver inte klandra dig själv, det är han som är elak och respektlös. Visserligen kan det vara intressant att testa att verkligen säga ifrån. Jag gjorde det väl några gånger med mitt ex, och han backade verkligen då. Det funkade! Men - vill man behöva göra så jämt? Det är ju inte bra. T.ex. så sa jag rakt ut till honom en gång att han bara gör det här nu för att göra sig viktig. Och han kom närmare mig och höjde rösten "säger du att jag gör mig viktig????!" Och jag sa bara : Ja, det tycker jag.   Det hände inget farligt.  ;)