Anonym (Joellerhur) skrev 2018-03-28 08:04:26 följande:
Det jag inte riktigt förstår ts är hur du tror att en förläggare skulle ge ut en bok som endast kommer att ge en sida av saken? Du kommer ju aldrig få Soc uppfattning om varför det blev ett omhändertagande av barnen då de har sekretess. Du vill alltså skriva en bok baserat på högst subjektiva uppfattningar och fakta ! Och om man ska utgå från föräldrarnas bild om varför barnen blivit omhändertagna så är ju minst 85% av dem helt oförstående till det och blir dessutom oemotsagda. Du borde kanske istället skriva om din egen upplevelse och erfarenhet? Utifrån dig och din familj. Min erfarenhet är dessvärre att de allra flesta föräldrar som får sina barn omhändertagna dessvärre inte har förmåga till någon som helst självinsikt utan ser sig som offer för det hemska soc. Faktum är att utan den förmågan så går det inte att få till en förändring. Och ibland så krävs det att man som förälder måste inse var man brister och vara mottaglig för förändring vilket dessvärre inte leder till att man uppfattas som en fungerande förälder. En bok full av högst onyanserade berättelser av oförmögna föräldrar som är oskyldiga offer för de elaka Soc ?! Sanningshalten blir inte så övertygande liksom.
Jag håller delvis med dig, men samtidigt finns det problem med soc och LVU som behöver lyftas fram. Jag har aldrig haft med socialen att göra privat, men eftersom jag jobbar med människor som har det svårt får jag se många historier på nära håll.
Ett stort problem är att utredningar kring LVU faktiskt är ett vanligt förstajobb för många socionomer. Man skulle kunna tro att något så viktigt kräver mer specialkompetens och erfarenhet, men det är helt enkelt inte det minsta eftertraktat att jobba där. Situationen för handläggarna är mycket hård och de flyr ofta så fort de kan.
Detta gör att ett ärende kan handhas av många handläggare över tid och ingen har hela bilden. Socionomerna är unga och osäkra, vilket minskar rättssäkerheten och kan leda till fel beslut och ytterst bristfälliga utredningar.
Självklart måste problemen komma fram om vi någonsin ska ta det på allvar! Det
är faktiskt ganska dåliga utredningar många gånger och det får katastrofala konsekvenser för både barn och föräldrar många gånger.
Vi behöver lyfta vilka problem som finns, även om formen för boken blir ensidig och kanske onyanserad. Det är ett första steg för att få en bättre hantering på sikt.
