Muslim + svensk = kärlek
Jag föll för en svensk kille och jag kan inte tänka mig ett liv utan honom.
Jag är uppvuxen i Sverige och är så svensk som man bara kan bli. I mitt tycke. Men inte i släktens tycke. Man blir aldrig svensk.
Jag har alltid gjort som jag själv vill och inte direkt haft mina föräldrars stöd men dem har funnit sig i det jag gjort.
Men, att leva med en svensk man? Kommer att leda att trycket är för stort från släkten. Det finns ett sätt man ska leva efter, hur man ska vara, när man ska gifta sig och vem man ska gifta sig med. Det är oerhört tragiskt och helt oförståeligt för många där ute men jag har en uppväxt som säger att så är det. Männen bestämmer mycket och man ska följa normen och alla regler som finns. Jag hatar detta men det är så svårt att bryta sig ifrån det. Jag kan ibte bara säga ? jag är vuxen å det är mitt liv? det är så mycket mer än så. Folk nere i Balkan förstår inte sig på kärlek. Alla gifter sig inte av kärlek. Dem flesta gifter sig för att det är en del av livet och någon i släkten har hittar en lämplig partner. Det är så äckligt.
Det är svårt att vara den där som alla kommer att prata om och egentligen bryr jag mig inte om det skulle pratas om mig.. men vill inte det ska pratas om mina föräldrar. Min familj vet inte om min svenske kille och jag är rädd för hur dem ska ta det.
Han och jag har träffats i några månader nu och vi träffas dagligen och har aldrig blivit påkomna av familj och släkt. Vi har känt varandra sen gymnasiet och jag älskar honom.
Jag vill berätta men vågar inte. Jag vågar inte möta hatet som kommer att komma och trycket från släkten mot mina föräldrar. Jag vågar inte göra dem upprörda och ledsna. Jag vill inte förstöra min relation. Jag skulle dö om familjen sa upp kontakten. Men jag vill inte heller lämna min kille. Jag blir en skam för vårt efternamn. Jag är helt säker på att han är mannen i mitt liv och jag vill inte ha någon från min kultur.
Allt detta har lett till att jag blivit oerhört deprimerad och känner en svag livslust. Orkar inte jobba, har gått ner i tjänst, mår dåligt av att umgås med vänner och familj och är allmänt förstörd.
Finns det någon vänlig själ där ute i vårt avlånga rike som varit med om samma sak? Jag förstår att ingen kan säga till mig vad jag ska göra då det är upp till mig,vore bara skönt att höra om någon varit med om samma och kan dela med sig erfarenheter.